Fältstyrkemätningar från Motala rundradiostation.

(Ur Teknisk Tidskrift 1928)

Av byråingenjör Siffer Lemoine

I en tidigare uppsats har författaren lämnat redogörelse för vissa under föregående år verkställda mätningar av elektromagnetiska fältstyrkor jämte därav beräknade dämpnings

konstanter för elektromagnetiska vågors utbredning, närmast för att möjliggöra en approximativ förutbestämning av Motala rundradiostations räckvidd. Sedan denna anläggning numera från den 1 juni föregående år (1927) helt ersatt den temporärt funktionerande Karlsborgsstationen hava kontrollmätningar av fältstyrkemätningar blivit praktiskt utförda i ett antal olika ritningar från stationen. Efterföljande avser att i främsta rummet ge en summarisk framställning av därvid erhållna resultat jämte en kortfattad diskussion av de avvikelser, som med hänsyn till förut icke kända faktorer kommit att öva inflytande på resultaten.

Med hänvisning till nämnda redogörelse i ämnet angavs därstädes Motalastationens approximativt beräknade effektiva antennhöjd till 80 meter samt dess antennstyrka till 60 ampère. Dessa värden voro givetvis endast uppskattade och som sådana tagna på säkra sidan. I själva verket har också tack vare ernående av ett mindre jordmotstånd än som i beräkningarna förutsattes - förutbestämning av denna faktor utgör som bekant alltid en synnerligen vansklig sak - en ökning i antennströmstyrka erhållits runt 25% - 75% ampère, under det att å andra sidan den speciella antennanordningen, varom mera nedan, genom sina tvenne nedledningar näppeligen nu kunnat sättas till högre effektivt värde än 75-80 meter samt i beräkningarna nedan använts av h

eff

= 78 meter. Beträffande antennströmstyrkan har denna vid de olika tillfällen och under skilda tider på dygnet företagna mätningarna varierat med värden, som vid enstaka tillfällen kunnat uppgå till 77 à 78 ampère, men i regel hållit sig mellan 75 och 72 ampère. För att icke onödigtvis komplicera beräkningarna ävensom med hänsyn till dessa strömstyrkans variationer helt ligga inom mätningsnoggranhetens gränser samt sålunda praktiskt taget kunna försummas, har i beräkningarna genomgående nyttjats ett genomsnittligt värde å strömstrykan av 73,5 ampère, vilket för stationen motsvarar cirka 5700 meterampère.

Antennens verkningssätt och strålningskarakteristik.

Innan jag går vidare in på den detaljrikade redogörelsen för de skilda mätserierna, skall först utredning göras rörande den nu befintliga antennes verkningssätt och strålningskarakteristik. Såsom tidigare angivits, utgöres antennen icke som i vanliga fall av en horisontal och vertikal del utan består av en dubbelantenn, vilken med sina en i vardera ändan av den horisontala delen placerade nedledningar fungerar även såsom tvenne parallellkopplade antenner. Svängningsenergin matas in i den till stationshuset förande nedledningen medelst induktiv koppling från sändaresystemets sekundärkrets. I andra nedledningen befinner sig en identisk lika självinduktionsspole, varjämte var och en av dem är försedd med variometer för fininställning till exakt samma våglängd.

Detta system för en antenns utförande (figur 1), vilket i denna sin form för första gången kommit till användning hos oss, medför ur viss synpunkt flera fördelar av värde. Viktigast torde vara, att konstruktionen medger synnerligen enkla anordningar för smältning av isbark och rimfrost medelst elektrisk ström å antennwirarna, vilket vintertiden höjer stationens driftsäkerhet och som en vanlig T-antenn icke låter sig utan vidare göras. Vidare reduceras antennens motstånd genom delantennernas parallellkoppling, så att en högre summa ström ernås. Å andra sidan kommer på grund av de tvenne nedledningarnas förekomst effektiva antennhöjden att i någon mån sänkas, dock icke på långt när i samma proportion som strömstyrkan ökar.