Då har man äntligen masat sig iväg och sett wrestling livs levande live för första gången. Eftersom det krävs ett mindre mirakel för att jag ska bemöda mig att själv kolla upp priser, färdsätt och liknande då jag är väldigt lat och bekväm av mig, var det tack vare Pagge. Han frågade om jag skulle med, och som den självsäkra och envisa personen jag är, svarade jag hela tiden med ett klart och tydligt svar i stil med ”Vet inte”. Till slut sa Pagge att jag fick bestämma mig: Ja eller nej. Jag tog en dags betänketid, och bestämde mig för att följa med. Följande dag satte jag in pengar till Pagge, som han sen satte in till Asbjörn Riis (som hade hand om resan) så nu var det klart. Sebastian skulle till sin första wrestlinggala! Det skulle visserligen bara bli en vanlig house show, men wrestling som wrestling, tänkte jag.

Vi skulle vara i Danmark klockan 9.00 på morgonen första maj, så vi var tvungna att vara hos Pagge kvällen innan. Vilka var nu ”vi”? Jo, det var jag, Thomas Ademaj och Eric Westlund - två veteraner i wrestling-Sverige. Ademaj och jag gjorde ju TASS ihop för en miljon år sen, och sen var Eric med på SW från starten och ett tag framåt. Därför skulle det bli extra roligt att åka - jag skulle få träffa de här personerna man har ”känt” i ett par år. Visserligen bara via blippande meddelanden via ICQ och mail, men om man betänker det löjligt stora antalet timmar man har diskuterat med varandra, känns det nästan som om man har varit ”riktiga” kompisar. Det skulle också bli kul att träffa Pagge, om inte annat än för att dregla över hans filmsamling. I alla fall, jag skulle höra av mig till Pagge då jag visste med vilket tåg jag skulle komma med till honom. Som den otroligt ordningsamma, kategoriska och disciplinerade personen jag är, skickade jag hastigt iväg ett meddelande om tågets framkomst en dag innan jag skulle åka. Om det var en sak jag lärde mig på Mejeriet, så var det: ”Gör inte saker i god tid, för då får du bara mer jobb.” Jag vet inte hur man ska applicera det här, men jag känner mig viktig om jag citerar saker.

Innan detta hann jag med att fråga Pagge om hur mycket man skulle betala för biljetten på bussen. Jag hade redan betalat 500 i förskott, och ville nu veta hur mycket det var till. Pagge berättade att det var 780 danska kronor till. Av nån anledning blev han mer och mer förbannad efter varje gång jag frågade samma sak. Jag menar, jag förstår absolut varför det var något att hetsa upp sig för. Jag frågade samma fråga åtta, nio gånger på två dagar - vad är det för fel med det? Hade jag frågat om Ric Flair kommer dit, hade det varit en annan sak.

Klockan 17.55 30 april (2002 om du inte redan har misstänkt det) började tåget tuffa från Kristianstad, och skulle vara i Helsingborg en och en halv timme senare. Jag hade fått Pagges nummer, så att jag skulle kunna ringa då jag började närma mig, så att han kunde komma och möta mig vid stationen. När det var en halvtimme kvar tog jag upp telefonen med svettiga händer, och slog upp numret i min kalender. Jag var nervös eftersom jag i vanliga fall stammar, och jag är ofta väldigt nervös när jag snackar med nya människor. Därför räknande jag ut (på ett sätt som skulle få Pytagoras att bli grön av avund) att jag nog kommer bli väldigt nervös nu, med konstiga flåsningar och upprepade ord till följd. Jag var helt enkelt rädd att Pagge skulle tro att det inte alls var jag, utan nån väldigt bisarr form av telefonsex. Lyckligtvis lyckades jag berätta för honom att jag började närma mig, och då sa Pagge att de skulle köra hemifrån direkt. Om de skulle köra *iväg* för att jag skulle komma, eller att de skulle köra för att hämta mig vet jag fortfarande inte. Som tur var stod de vid stationen då jag dök upp. Jag såg mig omkring för att försöka hitta dem (jag hade sett bilderna på dem på Ades hemsida).

Sebastian ”Skarpöga” Svensson får syn på Ade, och går fram, där också de andra står. Det första som kommer ut från Ades mun är: ”Du ser inte alls ut som på kortet, ju.” Jag berättar att jag har låtit håret växa. Jag kontrar med att fråga hur Ademaj uttalar sitt efternamn, och efter det blir det lite retning hit och dit för ens dialekt, innan vi beger oss till bilen. Precis som för vilka andra vuxna som helst som träffar varandra för första gången. Det var en konstigt känsla. Eric, som man har tillbringat timmar med, med att diskutera hur tråkig Goldberg är, och hur suverän Triple H är, finns faktiskt! Det är inte bara lite blippande på en skärm som jag först trodde. Detsamma med Pagge - mannen man har köpt band av sen 1997 ser man för första gången. Även Ade, som man har gjort TASS ihop med. Det var tre trevliga killar!

Vi beställde pizza, innan vi åkte hem till Pagge. Ojojojojoj. Jag som trodde att *jag* hade många band. Om du inte har varit hemma hos Pagge, så tänk dig stans största videouthyrare, gånga utbudet med fem och du har Pagges garderob. Där trängs allt från WCW Thunder till WWFs storgalor till ECW till Nils Popper-filmer till Extreme Fighting till… sa jag Nils Popper-filmer? Det får väl bli vår lilla hemlighet. (-; När man hade stått och dreglat en stund över hans samling filmer satte vi oss ner och började käka på våra pizzor. Det var nån hockeymatch TV som tydligen intresserade hälften av oss (jag vill inte nämna några namn, men det var inte jag eller Eric) medan vi andra började planera hur vi skulle kunna rafsa ner en kasse filmer i en väska utan att Pagge märkte det. Den meningen KAN innerhålla vissa överdrifter och lögner. Vi tänkte nämligen stjäla allt vi kom åt. Pagge hade lyckligtvis fått hem Wrestlemania X8, så den skulle vi givetvis se. Bandet sattes på, och vi började titta. Ungefär var tredje minut avbröt Ade för att stolt deklarera att han minsann var där live. Jag tror inte att han gjorde det av ren vänlighet eller för att upplysa mig och Eric, utan helt enkelt för att få oss avundsjuka. Det blev vi ändå, så det behöves inte. Något som var enormt roligt var att man inte behövde sitta och förklara en massa om vad som hände i matcherna, som man brukar få göra när man ser wrestling med folk som inte gillar wrestling. Inte heller behövde man berätta vad gubbarna hette.

Klockan började bli mycket, och nån av oss (måste ha varit jag, eftersom jag är så fruktansvärt ansvarsfull och extremt vänlig människa) påpekade att vi kanske skulle lägga oss, för att i alla fall få *lite* sömn. Klockan var runt två på natten, och vi skulle åka från Helsingborg tre timmar senare. Pagge gick och la sig, eftersom han skulle köra, så det vore bra att åtminstone *han* fick lite sömn. Tyvärr vaknade han lite för tidigt, så jag fick ringa och avbeställa containern till banden jag skulle sno…öh, låna. Jag, Eric och Ade såg lite allt möjligt den natten. Jerry Lynn vs. Rob Van Dam på Hardcore Heaven 99 som Eric inte har haft vett nog att se innan, sen såg vi War Games från Wrestle War 91. Nu kommer väl vi tre att bli idiotförklarade, när jag säger att vi ägnade tjugo minuter till att leta upp en viss match för att kolla in. Sid vs. El Gigante från nån Superbrawl 91. Vi visste inte i vilken ordning matcherna var i, så vi (jag) fick spola och kolla bandet lite då och då. Eftersom jag är så extremt skicklig stannade jag bandet precis då Gigante fick pinfallseger över Sid. Ändå såg vi hela matchen trots det. Innan du börjar rota i telefonkatalogen efter smakpolisen så måste jag säga att vi såg den matchen för att se hur usel den kunde bli. Och än en gång överträffade WCW sig själva. Matchen var inte bara usel, den hade en run-in bestående av Smurfarnas egen Hulk Hogan (Kevin Sullivan) och One Man Gang. Då stängde vi bandet. Vi såg också stöket på World War III 1997 innan det var dags att ge oss av.

Klockan var lite i fem på förstamajmorgonen då vi begav oss iväg till Danmark. Vi skulle 32 mil, så det gällde att tycka om att sitta still och inte göra nånting. Nu vet jag hur kommunalanställda känner sig. Jag och Eric satt där bak, och Ade satt där framme hos Pagge. Jag satt och halvsov igenom hela resan. När vi väl kom fram Fredrecia, gick vi av bilen för att kolla var bussen skulle hämta oss. Det började regna, så vi gick in på en station en stund. Där stod vi och väntade på att bussen skulle komma, medan vi var lite oroade över att ha kommit fel, då det knappt fanns någon annan där. Runt 9.00 skulle bussen vara på plats, och klockan började närma sig nio. Runtomkring oss stod det ett gäng ungdomar, och några av dem hade skyltar som ”Bring Back Doink” och en om Steve Austin och Ric Flair. Vi antog att vi hade kommit rätt ändå. Klockan blev nio…ingen buss. Klockan blev halv tio…ingen buss. Jag vet inte exakt hur försenad den var, men till slut kom den i alla fall.

Dörrarna öppnades, och vi (25 personer) stod utanför och väntade på att få komma in. I bussen satt Hogan Light (Asbjörn) och gäspade lite uttråkat. Det förstår jag, då han hade åkt med bussen sen lite över tre samma natt. Jag kom av nån anledning sist i kön (antagligen för att jag är så extremt mån om att de andra inte skulle bli förkylda av regnet) och när jag stod där (en meter utanför bakdörren) stack Asbjörn ut sitt huvud ur framdörren. Han tittade på mig lite trött, innan han log och sa nåt liknande följande:

- ”Hugfsetf wg wrg lkoöo wrestling?”

Jag vet att jag bor i Skåne, men jag kan inte ett ord danska. Inget alls. Nada. Nothing. Geswesen! Så jag kontrade med ett otroligt megaväluttänkt och välartikulerat:

- ”Öh, va?”

Igen yttrade han orden som mer lät som en utdragen harkling än en mening:

- “Hugfsetf wg wrg lkoöo wrestling?”

Jag tänkte att jag inte kunde saga “va?” en gång till, för då hade jag väl inte fått åka med, så jag flinade lite mesigt och sa:

- ”Ja…”

Vi gick upp på andra våningen av bussen, för att hitta några lediga platser. Ade och Pagge tog platsen längst fram vid fönstret, och jag tog precis bakom, intill en sovande dansk. Eric fick tyvärr inte plats, utan gick ner igen och hittade en plats där. Asbjörns fru var lyckligtvis från Norge, så hon var en av de få man kunde förstå inne i bussen. Hon kom med biljetterna, och skulle ha de resterade 780 danska kronorna. Det fick hon och där satt jag, men min första biljett till wrestling! Det var nästan lite rörande, och jag hade säkert börjat lipa en smula så rörd jag var, men det gick inte eftersom danskarna höll ett så förbaskat liv i bussen. Eftersom jag redan har deklarerat mina vida språkkunskaper behöver jag inte nämna att jag förstod ytterst lite av det som sades där. Det jag hörde var otaliga catchfrases, blandat med könsord och andra tecken på mognad. ”Hhwefwf X-Pac khf wefwk DDT iuo wf IF YOU SMEEEEEELLLLL dfj iui oum!” Jag tror jag lärde mig ett par nya könsord på danska, så helt värdelös var det inte. Dock vet jag inte hur man smyger in ordet ”hängeröv” i en konversation med en dansk så att det låter naturligt.

Det hände inte sådär väldigt mycket i bussen, mer än att man försökte sova en stund efter bästa förmåga. Det var otroligt svårt att hålla huvudet på det lilla nackstödet, och benen kunde man inte vika på ett naturligt sätt. Tänk er Giant Gonzales i en golfbil. En eller två gånger snackade Asbjörn i högtalarna, men jag fattade inte nu heller vad han gafflade om.

- ”Wrestlingfans uiijm wtt wouugrlj lööj Köln arena ljefhäg wfgwrp oj öåkgh YEAH!”

Vi stannade en gång för att handla, vilket var tur eftersom både Ade och Pagge gnällde över träsmak där bak. Jag gick direkt in för att se om det fanns några mackor att köpa. Naturligtvis hade jag inte tänkt på detta innan, utan nu fick det bli jakt på käk. Inte en enda jävla affär sålde mackor! Skandal! Min middag den dagen bestod av en halv påse jordnötsbollar och ett par läsk. Viktväktarna har hört av sig och vill ha med den dieten i nästa upplaga.

Efter ungefär tre och en halv livstid äntrade vi Köln, Tyskland! Över stora delar av centrum (?) fanns det stora affischer som deklarerade att det skulle visas wrestling live, vilket var en mäktig syn. Affischen löd: ”Das original aus den USA! Wrestling der spitzenklasse.“ Vad det betyder har jag ingen aning om, men det låter fint. Tror jag. Busschauffören hittade inte parkeringen, så vi fick en ofrivillig guidning genom staden. Nu började paranoian verkligen visa sig. I varje bil ”såg” jag Lita, eftersom jag var övertygad om att brottarna kom precis innan det började. Äntligen parkerade vi, och började ge oss av mot arenan. Hade Pagge börjat skyffla in sina band där, hade han säkert fyllt den i alla fall till två tredjedelar. Vi tänkte först skaffa lite trevliga saker med oss hem. Jag hade tänkt mig ett par filmer och nån leksaksgubbe av antingen Kurt Angle eller The Rock. Vi kom fram till ett stånd utanför, och fick se ett par mössor, några tröjor och ett par skumgummihandskar. Vi tänkte att det nog fanns mer saker där inne, så vi ställde oss i kön för att komma in till själva arenan. Pagge hade med sig sin kamera, och hade en bunke filmrullar han inte orkade bära på. Så som den ansvarsfulle medmänniska jag är, tog jag på mig att ha rullarna i min ryggsäck.

Väl framme körde de med metalldetektor, och det skulle väl inte innebära problem, tänkte jag. Så fel jag hade. Jag hade inga kärnvapen med mig (inga grova i alla fall), så jag visste att jag skulle bli insläppt. Vad jag inte fattade var att jag skulle veva med armarna medan killen scannade mig. Han började förklara för mig att jag måste veva med armarna (tror jag) men då min tyska än om möjligt sämre än min danska, stod jag där som ett fån och glodde på honom. För att visa vad jag skulle göra, lyfte han mina armar, men så fort jag släppte, släppte jag ner dem till sida igen. ”Das stupide Scwede!” tror jag han mumlade medan han försökte le för att inte tappa behärskningen med mig. Han flaxade som en skadeskjuten kråka, för att jag skulle fatta vad han menade. Jag fattade inte. Han sa ”hands up” och jag trodde han skulle råna mig, men han menade bara att jag skulle veva med armarna. Jag gjorde det, och sen stod det en tjej bakom honom, som skulle se vad som fanns i ryggsäcken. Jag öppnade den, och bakom block och annat onödigt, låg Pagges påse med filmrullar,. Hon frågade mig vad det var, och av nån korkad anledning blev det blackout i min lilla hjärna (jag antar att min enda hjärncell hade lunchrast) så jag sa:

- ”A film camera…”

Jag, Eric, Pagge och Ade hade nämligen snackat precis innan om att det var helt förbjudet att ha med filmkameror, och av nån anledning vad väl detta det första jag tänkte på. Tjejen tittade lite konstigt på mig, och förklarade på knacklig engelska (vad är det med tyskar och deras oförmåga att lära sig engelska?) att det var förbjudet med videokameror. Jag sa att det inte alls var en ”movie camera” utan en vanlig kamera, men hon fattade inte. Det var som min ”konversation” med Asbjörn från tidigare under dagen, fast tvärtom. Till slut stod jag och gestikulerade en ”vanlig” kamera i luften, och efter ett parti ofrivilliga charader, fattade hon och släppte in mig. Notera att hon inte ens öppnade kassen och tittade, utan litade på mig. Inte kan väl jag hjälpa att jag har ett ungt, oskuldsaktigt och genomärligt utseende? Eller så hade hon starr och ville bli av med ”den korkade svensken”. Väl inne försökte jag söka stöd och tröst hos de andra, men de stod bara och garvade åt mig. Ska lägga en beställning på trettio band hos Pagge i falskt namn bara för att jävlas. Berätta det inte för honom bara.

Nu var vi inne! Vi visade fram våra biljetter för en kontrollant, som rev av vänstra hörnet, vilket fick biljetten att se ful ut. Det var tråkigt, eftersom jag tänkte spara den. Överallt drällde det av wrestlingfans som visade sina idoler på tröjorna. Steve Austin och nWo var de mest populära, och sen kom de andra tröjorna. Vi ställde oss i en kö för att äntligen få köpa lite merchandise, men det var lönlöst. Kön var så lång att inte ens Giant Gonzales skulle kunna se slutet av den. Galan skulle börja om fyrtio minuter, så vi tänkte vänta med att handla till efteråt, då vi inte hade några tider att passa. Ade och Pagge (veteranerna i sammanhanget) sa att man kunde handla under en tråkig match (täckmantel för Jazz/Jackie) eftersom det då inte var så lång kö. Eller i pausen. Vi gick in, och skulle hitta våra platser. Det första jag fick se var givetvis ringen. Det var en konstig känsla att äntligen se en ring i verkligheten. Den såg väldigt liten ut, och påminde mer om en WCW-ring än om en WWF-ring. Jag satt på rad 14, plats 17. Enormt bra plats om jag får säga det själv. Man såg hela ringen, och det var varken för nära eller för långt bort. YEAH! Först satt Eric, sen jag, Ade och sen Pagge. De andra 10.000 i arenan kände jag inte. Jag tänkte gå ner och ställa mig i ringen och vinka till publiken, då alla säkert vet att jag skriver för SW. Men sen tänkte jag att det bara skulle sluta med att alla 10.000 ville ha min autograf, och det skulle jag inte ha tid att syssla med innan galan började. Dessutom skulle Steve Austin bli förbannad för att jag har fler fans än honom. Det kom två personer till, så Eric fick flytta på sig, då han hade satt sig på fel plats. Det fanns ingen Titan Tron, och ingången kändes mer som ECW än WWF. Några minuter innan galan skulle börja gick jag och Eric ut för att köpa varsin tröja. Jag var först, och tänkte köpa en tröja med Triple H. Naturligtvis fanns det ingen kvar, så jag tog en Austin-tröja istället. Sen var det Erics tur, och då hade de slängt upp en bunke HHH-tröjor till, så jag gav honom 30 Euro (300 spänn) och han köpte den åt mig.

Galan drog igång (klockan 19.30), och den första som kom in till ringen var en tysk jöns som steppade i takt med Queens ”We Will Rock You”. Jag undrade om detta var Tysklands svar på ”Så ska det låta” och att jag hade kommit fel, men lyckligtvis var jag där jag skulle. Efter detta gjorde Howard Finkel och Carsten-nånting (den jobbiga tyska kommentatorn på DSF) entré till Kurt Angels låt. Något som var störtkul var att Fink fick ENORMT stor pop, medan Carsten (Tysklands egen Bruno) buades ut så fort han sa något. Han lämnade över micken till Fink igen, och då poppade publiken igen. Jag tyckte faktiskt lite synd om Carsten, trots att jag också skrek ”YOU SUCK” för ... öh… det gör han ju. Jag kan ju visserligen inte tyska, men hade jag gjort det är jag säker på att han inte hade varit en bra kommentator ändå. Vadå förutfattade meningar? Att bilda sig en egen uppfattning om saker och ting är bara slöseri med tid.

Den första brottaren som kom in var Ric ”WHOO” Flair. Ja, sämre kunde det ju ha startat. Jag markade ut ganska rejält när jag såg den gamla vithåriga gubben komma in i ringen. Nästan lika rörande som dagen då jag skaffade en kopieringskabel till mina två videos. *snyft* Flair sa att vi skulle få en ”World title match tonight” men insåg felsägningen och ändrade till ”a helluva match” mellan Undertaker och Steve Austin. Jag hade allvarliga funderingar på att gå in backstage och skälla ut kvällens bokare, men jag insåg att man nog inte ska börja tjafsa när Undertaker är i närheten. Flair sa att han var väldigt glad över att vara här i Köln (uttalat: Cologne) och att det fanns en arg brottare backstage. Jag tänkte först att han syftade på Undertaker, som är sur för att han inte kan brottas. Men det var det inte, utan in kommer Booker T! Eftersom jag är ett stort fan av Booker, stod jag upp och applåderade som tusan. Resten av publiken skrek ”Booker Sucks” så jag kände mig lika ensam och udda som Giant Gonzales på ett konvent för dvärgar. Booker tog micken och kallade oss (publiken) för ”Sun of a bitches”. Hur han får ihop det grammatiskt vet jag inte. Jo, jag är medveten om att jag ofta gnäller över grammatik och liknande i texter och tal, men jag är väldigt intresserad av det svenska språket, och vill ha det rent och snyggt. Men då är det lite konstigt att jag har hittat på egna uttryck som ”pinna” som inte betyder nåt på svenska. Varför läser du detta? Var det inte meningen att det var min resa till Tyskland du klickade dig in här för att läsa? Skäms! Eftersom jag inte har samma smak som nån annan, applåderade jag (och Eric) Booker, eftersom han är så förbannat cool. Jag gillar badguys mer är goodguys. Han sa att han minsann också ville vara bokad ikväll, vilket slutade med att han utmanade Ric Flair himself. Flair tackade nej och gick och drack en läsk innan han besökte Kölns billigaste tatuerare och tatuerade in tyska flaggan på bröstet för att fjäska. Det där sista hittade jag bara på. Det var inte alls det billigaste. Nej, sluta upp med dumheterna nu. Flair accepterade, och vi hade redan kvällens bonusmatch!

(Jag tänker betygsätta matcherna, men då jag är aningen subjektiv (mer än vanligt) kan det bli lite skevt här.)

Kvällens första match var William Regal vs. European champ Spike Dudley.
Regal kom in först, och jag var en av få som applåderade åt honom. Publiken skriker ”Regal Sucks” så han tar micken och säger att det inte finns en möjlighet att han suger, eftersom han inte är tysk. MÄSTERLIGT! En kille bakom oss skrek: ”We Want Tables” vilket jag tyckte var hysteriskt roligt, i och med att det var en Regal-match. William sålde matchen väldigt bra, men blir uppfångad i en rollup och pinnad då han ska slita fram sina knogjärn. Trevlig oldschoolmatch. Efter matchen surnar Regal till, och nitar Spike med knogjärnet innan han ger sig av. Av nån anledning blir publiken sur över detta. Förstår mig inte på tyskar. **½

Det första som slog mig var att wrestling ser mycket mer fejk ut på riktigt än det gör på TV. Live så hör man inte slagen och liknande saker.

Jackie vs. Womans champ Jazz.
Faktiskt ganska bra match. Jazz missar nånting i mitten av den, men annars var det en trevlig match. Jazz gör en STF och Jackie tvingas ge upp. *½ Någon bättre parning när det gäller brudfajter hade det inte kunnat bli i nuläget.

Crash Holly vs. Brock Lesnar.
Detta var första matchen jag nånsin såg med Brock. Crash är en väldigt rolig underhållare, och fick publiken att garva fler än en gång. Brock kommer in och krossar Crash en stund, innan Crash gör comeback, men lyckas fånga upp honom, och sen göra en belly-to-belly (utan hjälp av Crash!). Imponerande! Dock var detta det enda med honom som jag imponerades av. Brock vinner med en version av en DVD. Hyfsad match, som var en ren squash. Brock måste verkligen visa mer än detta för att imponera mer på mig. Visserligen hade han en väldigt läcker belly-to-belly, men annars var han inget speciellt. **

X-Pac vs. Jeff Hardy.
Egentligen skulle vi få Hardyz vs. X-Pac & Scott Hall här, men enligt Matt skulle Ademaj opereras, och Lita ville vara vid hans sida. Vi försöker igen: Enligt Ademaj skulle Lita opereras, och Matt ville vara vid hennes sida. X-Pac kommer ut först, till enorm hetta. Han har snott Kanes mask, vilket Ade berättade, annars hade jag inte vetat om det. Jag höll stenhårt på X-Pac här, och han lyckades vinna med en Flair-pin. Min favoritsak i matchen var när X-Pac ville testa styrka, men gjorde en crotch-chop istället. Underbart! *½

Tommy Dreamer vs. Justin Credible vs. Shawn Stasiak vs. Hardcore champ Steven Richards.
Fink berättar om 24/7 reglerna för bältet, som om vi inte redan visste det. Dreamer är ensam mot de andra tre i början, men sen blir det det vanliga larvet med soptunnor. Dreamer sliter ut en pinne som han misshandlar Richards med. ”Det hördes ändå upp på ståplats!” som en viss herr Dahlgren brukade säga. Dreamer pinnar Richards och tar bältet. Mitt i alltihopa kommer Goldust (!) in och slår ner Dreamer med en gitarr, och tar bältet. Jazz kommer in, slår ner Goldust, och Richards tar tillbaka bältet. ** Imponerande att se live, men samma gamla match som annars.

Molly Holly & Mr. Perfect vs. Trish & Jerry Lawler.
Oooh, fler brudfajter. Jag antar att dvärgarna ska main eventa ikväll. Lawler och Hennig får enorma pops båda två, men det konstiga är att Lawler behandlas som face. Wierd. Det blir det vanliga stöket, innan Trish pinnar Molly. * för Hennigs underbara säljande. Imponerande att se att han fortfarande säljer som en gud. Detta är förresten den första matchen mellan Hennig och Lawler sen 1988 (i AWA).

Intermission. Alltså en paus på en kvart. Jag hade så ont i nacken, och lite ont i huvudet, så jag bestämde mig för att köpa något att äta. Jag hade inte ätit på nästan ett helt dygn, så det berodde nog på matbrist. Jag och Eric gick runt för att hitta något att käka, och där vi kom fram, bestämde vi oss för varsin korv. Jag beställde först. Jag är som sagt ingen mästare på tyska, så jag tänkte beställa det som lät minst äckligt. Det fick bli en… ja, vad fan hette det nu. Bockwurst? Jag fick en kall korv i ett nyss uppmickrat torrt bröd. Ketchup och senap fanns inte så långt ögat kunde nå. Trettio spänn kostade skitet! Eric slängde korven och käkade brödet medan jag tog ett par bett och slängde resten. Detta var det äckligaste jag har käkat sen jag krubbade spindlar som treåring.

Nu var det dags att ta plats för andra halvlek.

IC champ Eddie Guerrero vs. Rob Van Dam.
RVD fick en enorm respons då han kom in, vilket inte var en jätteöverraskning precis. Jag höll stenhårt på fulingen Guerrero här, och antog att han skulle vinna. House shows är ju inte direkt den bästa platsen att se titelbyten på, om man säger så. Eddie ger sig på RVD när han har ryggen mot, och bearbetar honom. RVD gör comeback, men missar en split legged moonsault, men lyckas få in en Rolling Thunder. Alltid lika imponerande. Eddie får tag på en stol, men lyckligtvis ser vi ingen Van Daminator, utan Eddie nitar RVD i skallen när inte domaren ser. 1-2-3, Eddie vinner och behåller bältet. Bra match! Kvällens bästa. ***

Booker T vs. Ric Flair.
Booker kommer in först, och sen Ric Flair till en enorm pop. Detta blir en underlig match då heelen (Booker) brottas som face, och Flair brottas som heel fast han är face. En bra match som innehåller många ”WHOO” från publiken. Booker gör sin Spinarooni, och min lycka är total. Tyvärr buar de andra i arenan ut Booker, men det kan jag leva med. Booker får in en Figure-four, men missar en Harlem Sidekick. Flair sätter Booker i en FF och får honom att ge upp. Bra match. **½ Flair är enormt bra för sin ålder. Det märks verkligen att han gör detta för att han älskar wrestling och inte för att få visa upp sig och vara i rampljuset, till skillnad från vissa andra. *host*Hogan*host*

Bradshaw vs. Big Show.
Bradshaw kommer in och börjar snacka tyska med oss. Jag kan fortfarande inte tyska, så jag vet inte vad han sa. Big Show kommer ut till porrmusiken. Jag har läst lite om den här matchen, och folk verkar tycka att den var dålig. Jag är av den uppfattningen att matchen faktiskt funkade ganska bra, och var inte alls så hemskt dålig. Bradshaw lyckas bodyslamma Big Show vilket var matchens mest imponerande grepp. Show får in ett par tråkiga bearhugs, och Scott Hall och Kevin Nash kommer in. Jag har aldrig markat ut som jag gjorde då Hall kom in. Det är något speciellt över Hall… Nash distraherar domaren, Bradshaw ger Hall spö innan Big Show chokeslammar Bradshaw för vinst. ** Efter matchen tar Nash micken och säger något, men porrmusiken börjar spelas, så ingen hör vad han säger. Det var säkert inget viktigt ändå.

Undertaker vs. Steve Austin.
Utan att överdriva kan man väl säga att detta är två brottare som är hyfsat över. Undertaker är över på mer än ett sätt. Undertaker verkar inte intresserad av att vara här, medan Austin ser jättepigg och alert ut. Jag har ännu inte sett deras match på Backlash, men de som har gjort det har sagt att de var nästan identiska på alla sätt och vis. Det var enormt roligt att få se Austin live. Ganska roligt när Earl Hebner ska kolla Undertakers handskar efter vapen, då UT sträcker upp nävarna så att korte Earl inte når upp. UT tar då ner nävarna, men precis före Earl ska kolla dem, sliter han ut dem åt sidan, så han inte når nu heller. Såhär håller det på ett tag. Faktiskt väldigt underhållande och annorlunda. Austin räcker långfinger, vilket Earl säger åt honom att han inte får göra. Earl fäller ner Austins långfinger, men Austin fäller upp det illa kvickt igen. Klassiskt! Austin vinner med en stunner efter en sådär match. *½ Efter matchen firar Austin med pilsner i ringen, och bjuder in Earl och sen Dave (Hebner). Jag ljuger inte om jag säger att Austin drack pilsner i en kvart innan han lämnade ringen.

Jag tänker inte göra en sån där löjlig lista på vem som fick mest pops etc som brukar finnas med på rapporter från house shows, utan tänkte göra en annan lista. Här kommer en lista på vilka brottare det var roligast att se live.

1. Steve Austin. Ingen av mina dödspolare, men det var ganska mäktigt ändå.

2. Scott Hall. Jag har alltid gillat Hall, och var enormt glad över att han är tillbaka. (Ett par dagar efter detta, lämnade han WWF.)

3. Ric Flair. En levande legend. Dessutom fick jag se honom brottas, vilket var enormt roligt.

4. Mr. Perfect. En underskattad brottare i nuläget som jag verkligen tycker om. (Ett par dagar efter detta, lämnade han WWF.)

5. X-Pac. Vi var väl två stycken i hela arenan (förutom Waltman själv) som blev överlyckliga då X-Pac vann.

Jag, Pagge och Eric köpte varsin affisch av reklampostern till galan. Jag ville också ha ett Triple H-halsband, och kom fram till kassan där jag såg att det fanns tre halsband kvar. På min knackliga engelska förklarade jag att jag ville ha ett halsband med Triple H, så tanten i luckan log, svarade ”yes” och gick bort för att ta det. Hon kom tillbaka med ett Hardy Boyz-halsband, vilket jag absolut inte ville ha. Skulle hellre gått omkring i en Dungeon of Doom-tröja bland ECW-fans. Jag förklarade att det inte var den jag ville ha, utan en annan. Hon gick iväg och kom tillbaka med Austins ”What!?”-halsband som jag köpte istället. Jag orkade inte tjafsa med henne mer, och jag gillar ju faktiskt Austin, så jag slog till.

Efter galan (23.30) gick vi runt en stund, innan vi gick ut. Stället tömdes enormt fort på folk och affärerna stängde. Asbjörn berättade att eftersom chaufförerna (två stycken) måste vila i x antal timmar innan de drar igång igen, fick vi vänta till klockan 02.00 innan de kunde börja köra igen. Eller rättare sagt 02.12 innan de kunde köra igen. Det var tydligen viktigt att inte börja köra före det klockslaget. Asbjörn var lite förbannad på dem, och stod en stund och snackade med oss (mig, Eric, Pagge och Ade) och sa att de också tvunget skulle sova *tillsammans*. Kan säga att Asbjörn inte tyckte om det. Så vi fick gå runt i två och en halv timme på att vänta att få åka hem.

Pagge och Ade försvann, så jag och Eric gick runt och snackade. Det var än en gång otroligt skönt att få snacka med folk i verkliga livet som verkligen *kan* wrestling. Alltid annars måste man förklara vem den och den brottaren var, och varför den och den brottaren fejdar osv. Dock har jag tur som har två kunniga kompisar om detta i KRSTD (Patrik och Joakim). I alla fall, jag och Eric gick några rundor på området för att dels döda tid, och dels för att få röra på oss lite. Att sitta sex timmar på raken i en trång buss är något som gör att man längtar efter att få röra på sig. Det fanns inget öppet ställe man kunde gå till, mer än ett nattöppet gym, som vi av nån anledning inte ville gå in på. (-: Asbjörn kom och sa att vi kunde hoppa in i bussen och försöka sova om vi ville, så vi gjorde det. Klockan var väl runt midnatt eller lite senare, och jag satte mig och försökte sova lite, så att hemresan skulle gå lättare att stå ut med. Jag lyckades somna, men vaknande av och till, då det inte är bekvämt att sova i en buss designad till folk i Tazz storlek. Jag vaknade till, och tänkte se efter hur långt vi hade kommit. Men min kända otur gjorde sig hörd, och jag såg att vi inte ens hade startat.

Jag vaknade till med ett ryck, och bussen var på väg hemåt. Äntligen! Jag somnade till, vaknade lite då och då, men lyckas somna om ett par gånger. Vi kom äntligen till Danmark, där vi skulle av. Asbjörns fru kom ut och sa hejdå, och sa nånting på norska som jag inte uppfattade. Hon var i alla fall väldigt trevlig, och den enda förutom Ade, Pagge och Eric som jag begrep vad sa. Vi satte oss i bilen och var på vår väg hem. På hemvägen blev vi lite hungriga, så vi tänkte stanna för att hitta nåt ställe att käka på. Och tro det eller ej - vi lyckas hitta en äkta svensk McDonalds! Vi spatserade in, och beställde. Jag visste inte riktigt vad jag ville ha, så jag beställde en kycklingburgare. Jo, jag är medveten om att det var ett totalt hjärnsläpp. Att beställa in kyckling i Danmark är väl inget inträdesprov till Mensa precis. I alla fall inte om man misslyckas. Vad de andra beställde kommer jag inte ihåg, för det känns som om det finns viktigare saker att lägga på minnet. Som SHOCKMASTAHS debut eller hur många stavfel det finns i ett mail från Micke 3:16. Efter maten spöade jag Pagge REJÄLT i ett tv-spel som stod inne på restaurangen. Det var nåt bilspel med Disneyfigurer. Pagge var Musse, och jag var Kajsa. När vi gick tillbaka till bordet hade Eric och Ademaj tömt det på skräp, och jag började nästan lipa då jag undrade var min läsk var. Ade sa att han inte trodde att jag ville ha mer, så han slängde den. Ade, om du läser det här ska du veta att jag förväntar mig en halv, ljummen Cola som ersättning!

Sen var det dags att dra hemåt igen. Likt fyra cowboys red vi in i Sverige på en gyllene häst! Hästen i det här fallet var Pagges Volvo. Jag lyckades somna till en stund, och lika snabbt som en hardcoretitel-regim, var vi hemma (hos Pagge). Vi började direkt kolla vad vi hade köpt, och Eric gjorde den fasansfulla upptäckten att vi hade fått fel storlek på våra tröjor. Jag som hade tänkt se jättehäftig ut i min fina Triple H-tröja, skulle jag istället se ut som Pavarotti i cykelbyxor upptill. Jag kollade Austin-tröjan, och lyckligtvis hade den rätt storlek. Utan att Pagge märkte det, bytte jag band i 10-15 fodral, så om han frågar behöver du inte säga att det var jag. Efter detta kollade jag upp tågtiderna, och Pagge lovade att köra mig, Ade och Eric till stationen. Han var väldigt nervös, och fick oss att skynda oss så vi skulle komma i tid. Ja, han var väl rädd att vi skulle missa våra tåg, och behöva stanna hos honom längre, vilket skulle få honom att riva sig i håret som matadoren i Ferdinand. Vid stationen snackade vi en stund, innan jag gick på tåget som skulle ta mig till Kristianstad. Pagge log med hela ansiktet, antagligen eftersom jag räddade hans vecka med min blotta närvaro. Jag med mitt trevliga, ärliga och alldeles förtroendeingivande ansikte hade säkert förgyllt hans liv genom min blotta existens. Han kommer säkert att dyrka minnet av mig, och nästan se mig som en gud. Han kommer att döpa sina barn efter mig, och förmå Regeringen att döpa om Stockholm till Sebbeholm för att hedra mig, hans egen idol som tog ett par dagar av sin knappa fritid för att förgylla hans liv med ett besök.

Eller så log han för att han äntligen skulle bli av med mig.

Väl hemma trodde jag att jag skulle bli emottagen som en gud, men det blev inte så. Jag hade förväntat mig en stor middag till min ära, med dansande flickor och röd matta och allt det här som hör till vardagen för min del. Jag stapplade hem, och såg att ingen var hemma. Jo, pappa var hemma, men jag är glad om jag slipper hans mat. Antingen brukar det bli blodkorv eller makaroner och köttfärssås, med ett par flaskor soya, vilket gör att det mer ser ut som en styckad fågel i oljespillning. Jag undrade om det fanns något käk, och då svarade han att jag kunde värma upp något. Så det fick bli ett par varma mackor. Undrar om Silvia behandlar Carl-Gustaf på samma sätt.

Senare på kvällen blev jag förkyld, vilket avslutar den här berättelsen om min första resa till Tyskland i nyktert tillstånd. Ja, och sen såg jag den däringa låtsasbrottningen också, men det är bara detaljer.

Och innan jag går: X-Pac rules! (Internt skämt.)

© Sebastian Svensson