BRÄDE

Här har jag lagt upp reglerna för hur man spelar bräde. Reglerna är hämtade ur en riktigt gammal bok som ni märker på språket. Det är alltså inte jag som har stavat som en "krycka" som jag brukar göra. Jag måste även berätta att det är min snälla sekreterar-mamma som har skrivit in råtexten som jag sedan har HTMLat.
Detta spel är för mig och mina släktingar ett riktigt släktspel som jag hoppas på att kunna föra vidare till nästa generation och kanske även till er som läser om det här på Internet. Som ni säkert har märkt så håller Back Gammon på att ta över helt. När man köper ett spelbord av denna sort så får man för det mesta endast reglerna för Back Gammon. Jag hoppas att detta kan vara ett bra sätt att sprida dessa regler.

Nu kan man även spela bräde på Internet vilket jag uppskattar väldigt mycket. För då finns det en större chans att spelet överlever.

Vasamuseets brädspelsvänner(under länken Vasamuseets vänner) är ett gäng som spelar Bräde regelbundet. De är säkert värda att kontakta om man vill spela lite mera proffsigt och på ett riktigt spelbord och inte bara via Internet.

Lycka till och håll spelet levande /Lipton

BRÄDSPELSREGLER

Observera att de siffrorna i texten hänvisa till tungornas numrering å bilden. Numren äro av oss där insatta för att förtydliga spelreglerna; de förekomma icke å själva brädet (spelbordet).
Brädspel är ett fint gammalt tärningsspel, som har synnerligen förnämliga anor. Det stod i högt anseende hos forntidens nordbor - när Ragnar Lodbroks söner fingo underrättelse om att deras fader dödats, sutto två av dem vid brädspelsbordet - och hette då spela tavel. Greker och romare kände till det, och i våra dagar spelas det lidelsefullt även av flera halvvilda folkslag. Hur de forntida brädspelen voro beskaffade är icke bekant. I senare tider ha de mera populära brädspelsarterna varit triktrak, toccategle, revertier, backgammon och det spelslag, som i det följande skall skildras och som är det i Sverige uteslutande vanliga, svenskt brädspel.

Spelets tillbehör

För brädspel, som spelas av två personer, sittande på var sin långsida av brädet, erfordras först och främst ett särskilt spelbord eller spellåda (bärbar, hopfällbar), vars inre är ett med grönt kläde överklätt, avlångt fyrkantigt rum med höga sidor (längd ungefär 72-80 cm, bredd 31-33 cm, höjd 7-9 cm). På vardera långsidans mitt finns en smal träskiljevägg, som skjuter ut några cm i brädet (eventuellt går från långsida till långsida). På varje långsida finnas 12 tungor av växelvis rött och vitt (gult) kläde (de kallas även pilar eller spetsar), som äro så ställda, att ljus tunga har mitt emot sig på andra långsidan en mörk och tvärtom (se bilderna).

Brädet är slagfältet, där striderna utkämpas. Härarna utgöras av runda brickor, vanligen av trä (eller elfenben e.d.), och varje spelare äger 15 sådana brickor, den enes ljusa (vanligen gula), den andres mörka (vanligen svarta). Härarnas gång på slagfältet bestämmes av tärningarna, två vanliga speltärningar, och det sätt på vilket vardera fältherren utnyttjar resp tärningskast. Varje tärningskast sker med båda tärningarna.

De olika tärningskast, som kunna förekomma, pläga i bräde benämnas med särskilda namn, vilkas ursprung är franskt i flertalet fall.

6 och 6	kallas	sexor (all) (sexor mång)
6 och 5	- " -	sextifem (sinka sex)
6 och 4	- " -	sextifyra (sex kvart)
6 och 3	- " -	sextitre (sex tre, sex tress)
6 och 2	- " -	sextitvå (sex dur)
6 och 1	- " -	sex ess
5 och 5	- " -	sinkor all (sinkor mång)
5 och 4	- " -	sinka fyra
5 och 3	- " -	sinka tre
5 och 2	- " -	sinka dus
5 och 1	- " -	sinka ess
4 och 4	- " -	kvartaner
4 och 3	- " -	kvart tre
4 och 2	- " -	kvart dus
4 och 1	- " -	kvart ess
3 och 3	- " -	trallor (all)
3 och 2	- " -	troja dus
3 och 1	- " -	tress ess
2 och 2	- " -	dusena par
2 och 1	- " -	dus ess
1 och 1	- " -	essena par (essor all)

Spelet

Vardera spelaren - den som disponerar de ljusa brickorna kallas härvid vit, den andre svart - staplar upp sina 15 brickor i övre hörnet till höger, d v s i motspelarens vänstra hörn, på den yttersta tungan (för vit: 1, för svart: 13), vilken kallas hus eller hem (när man flyttar brickor från denna tunga, säges man ta hemifrån). Rätten till första kastet plägar avgöras genom tekning, d v s vardera spelaren slår ett slag med en tärning och den som får lägsta slaget börjar. I händelse av lika slag tekas om. Följande parti brukar den förut förlorande få börja, men somliga spelare föredra att teka hela tiden.

Spelets gång är nu denna. De båda spelarna tura om att flytta sina brickor, allteftersom tärningskasten berättiga dem att gå framåt ett visst antal tungor, och söka, i tävlan inbördes, fortast möjligt få alla femton brickorna att passera samtliga de tjugufyra tungorna (hemspel), resp att vid slutspelet samla dem på visst sätt inom de sista sex tungorna (enkelt kronspel; dubbelt kronspel;, trappspel; uppspel). Vid vartdera av dessa fem spel kan motspelaren bli munk. Ännu en möjlighet till seger - den förnämsta - föreligger i janspelet. Om samtliga dessa spelvarianter, se avd. Vinstsätt. Att föra fram sina egna och att hindra motspelarens brickor från att fortskrida, är alltså spelarens dubbla uppgift. För kastens värden gälla följande regler.

För varje öga på tärningen skall spelaren flytta en bricka ett steg framåt, d v s till nästa tunga, varvid iakttages, att varje tärnings ögonsumma bestämmer ett flytt. Slår man t ex sinka dus måste man flytta en bricka fem tungor och en bricka två tungor framåt.

Man får om man vill taga båda flytten med samma bricka, men får inte underlåta att ta vartdera kastet särskilt, vilket innebär att man i föreliggande fall inte får räkna ihop sinka och dus till sju om båda de tungor, vilka sinka och dus skulle passera, äro upptagna av motståndarens band (se härom nedan).

I ett enda fall gälla träningskasten för dubbelt, nämligen allorna (1+1, 2+2, 3+3, 4+4, 4+5, 6+6), vilka fått dubbelt värde, så att jag i stället för två ess skall ta fyra, osv. Vid flytt räknas aldrig den tunga, som brickan står på.

Det kan hända, att hinder möter för flyttning av brickor enligt det givna kastet, som sålunda icke blir användbart. Det kallas fåt (av fr. fauate, fel) eller att fåta, och kastet går då till motspelaren. Men därest spelaren ej slår fåt, är han alltid skyldig att ta för sitt kast. Kan spelaren ta blott för endera tärningens siffra, skall han göra det, varvid den högre siffran har företräde; kan han ej ta det högre, men däremot det lägre, är han skyldig ta detta.

För brickornas flyttning gälla följande regler. I första brädet (dvs de första tolv tungorna, den där jag har mitt hem, och de följande elva) röra sig mina brickor alltid från höger till vänster; i andra brädet (de återstående tolv tungorna) röra de sig endast från vänster till höger. På tungorna 2-11 får vit endast ha blottor (blotta = bricka, som står ensam på en tunga), på tungan 12 (den s k huken) får vit däremot ha två eller flera brickor. (Motsvarande får svart endast ha blottor å tungorna 14-23, men två eller flera brickor på 24.) Två eller flera brickor på samma tunga kallas ett band och att till en blotta sätta ännu en (eller flera) brickor kallas att binda eller sätta (göra) band (att bryta band återigen är att flytta isär brickorna i ett band, så att blottor uppstå). Hukbandet är alltså det enda band, vit får sätta i första brädet. I andra brädet återigen får vit göra band var han behagar (dvs om tungan icke är upptagen av motspelarens hus, alltså tungan 13, el. hukband, alltså tungan 24; motsvarande tungor för svart äro alltså 1 o. 12).

Det är vanligen förmånligt att ta band, emedan ett band i regel ej får slås, medan däremot varje blotta - således även den ensamma sista bricka, som eventuellt står kvar i hemmet - kan slås.

Att slå en bricka betyder att avlägsna den ur brädet och äger rum, om en av motspelarens brickor flyttas till samma tunga, där det förut står en bricka av den andra färgen. Den förut där stående måste då av sin ägare tas upp ur brädet, ty brickor av olika färg få ej stå tillsammans på en tunga, och spelaren får ej fortsätta sitt spel, så länge han har någon bricka slagen. Han måste slå in varje av motspelaren slagen bicka, och så länge detta ej lyckats honom, fåtar han, vad slag han än erhåller. De enda tungor, på vilka en slagen bricka får sättas vid inslag, äro tungorna 1-6 (för svart: 13-18) dvs den slagna brickan får börja om vandringen från början igen. För att den skall komma in fordras, att den tunga, vars nummer endera tärningen bär, är fri. Icke fri tunga: 1) om den förut är besatt av bricka med samma färg (obs! jag får ju inte ha band på någon av dessa tungor och obs! jag får inte sätta den tillbaka i huset); 2) om den förut är besatt av ett motspelarens band (obs! under två förutsättningar äger jag dock rättighet att slå eller spränga band, se nedan och under "Janspel"). Däremot får jag i min tur slå (med min slagna bricka), om motspelaren har blotta på den tunga, vars siffra min tärning visar, ja, jag är tvungen att slå, om jag inte kan komma in på annan tunga. Man har rättighet att slå så många brickor, som man någonsin kan och vill. Motspelarens hus betraktas som band, dvs man kan ej slå det (förrän det förminskats till en blotta).

Obs! att när en bricka slås in, är räkningen något annorlunda än när den startar från utgångs-ställningen; om vit t ex slår en dus, ställer han brickan på 2, icke på 3, etc.

Har man fler än fem band - vilket man i regel inte bör lägga sig till med - i oavbruten följd, får motspelaren slå vilket han vill av de sex eller flera banden (med ett undantag, se längre fram).

Vinstsätt

1. Hemspel

Som nyss nämndes, är spelets gång i regel en tävlan mellan de båda spelarna om vem som skall hinna före den andra i att föra alla sina brickor genom hela brädet tillbaka till utgångspunkten, hemmet, varför detta sätt att vinna även kallas hemspel. Det har värdet av enkelt parti. Om man söker vinna detta slags spel, har man att iaktta ungefär följande tillvägagångssätt.

Först söker man att komma hemifrån med åtskilliga brickor efter varandra och bilda hukband eller ett (gärna ett par) band på någon av tungorna 14-18 (för svart: 2-6). Hukbandet är som en gränsfästning, från vilken man lätt kan kasta trupper in i motståndarens land. Där kan jag ju lägga upp flera brickor för att vid senare gynnsamma slag (t ex allor) kasta band över i motspelarens bräde. De band jag sätter på tungorna 14-18 (för svart: 2-6), göra dubbel tjänst; dels äro de mina fasta borgar, i vilkas skydd mina brickor föras framåt, dels hindra de min motspelare att flytta ut sina brickor hemifrån. Om jag t ex har band på tungorna 14 och 16 (för vart: 2 och 4) och min motspelare slår tress ess, kan han inte flytta någon bricka hemifrån, då han ju inte får slå mina band.

Att under det jag sålunda matar mitt förråd av brickor genom att föra ut sådana hemifrån, söker jag förvärva nya och flera band längre och längre fram. Småningom kommer jag kanske med alla mina brickor förbi motspelarens hus, medan denna ännu har brickor kvar där. Jag måste alltjämt hålla kvar mina brickor i brädet, dvs får ej börja själva slutspelet (att söka spela hem dem), förrän jag fått alla mina femton brickor placerade på tungorna 19 och 24 (för svart: 7-12), dvs i brädets sista fjärdedel. Först när alla samlats där, börjar jag spela upp dem. För detta gälla på sätt och vis särskilda regler. Tärningskasten värderas nämligen delvis annorlunda än eljest. Har jag ingen bricka kvar på tungan 19 (för svart: 7), får - och måste - jag använda en sexa som sinka, om jag har bricka på tungan 20 (för svart: 8), men som kvart, om jag icke har någon bricka på 19 eller 20, men däremot på 21 (motsvarande siffror för svart: 7, 8, 9) osv. Det vill säga, att man tar för kasten som annars, så långt det är möjligt; i motsatt fall reduceras slagvärdena till det närmaste värde, som kan tas. Varje bricka, som spelats hem, betraktas som ur spelet, dvs den kan, fastän den sätts på tungan 1 igen (för svart: 13) icke slås, och när flera brickor hunnit dit, bilda de icke band, utan tungan är alltjämt fri.

Under det att den, som fått försprång, söker på klokaste sätt spela hem sina brickor, söker motspelaren givetvis så vitt möjligt hindra detta genom att slå de blottor, som vanligen uppstå, då genom hemspelningen band måste brytas. Skulle händelsevis den femtonde och sista brickan ensam bli slagen, har motspelaren rättighet att sätta så många band han vill i följd efter varann, utan att den ensamma brickan får slå något av dessa band.

2. Kronspel, trappspel, uppspel

Jämte hemspelet finnas några andra vinstsätt, som endast stå till buds, om man har alla brickor samlade inom de sista sex tungorna.

Ett är enkelt kronspel och består i att man får tre brickor på var och en av de fem sista tungorna (för vit: 20-24, för svart: 8-12).

Ett annat är dubbelt kronspel och består i att man får fem brickor på var och en av de tre sista tungorna.

Ett tredje är trappspel och består i att man får tre brickor på tungan 22 (för svart: 10), fem på tungan 23 för svart: 11) och sju på tungan 24 (för svart: 12).

Det fjärde är uppspel, då man har alla brickor samlade i motspelarens huk.

Stundom kan man genom att i tid lägga an på ettdera av dessa vinna spelet, ehuru motspelaren har försprång.

Om den ene spelaren har någon bricka slagen, medan den andre vinner på ett av dessa nu nämnda fem sätt, säges han vara munk, vilket ofta brukar värderas lika med två partier.

3. Janspel

I spelet på något av de ovan nämnda vinstsätten ligger ofta en icke ringa spänning. Denna är likväl ingalunda jämförlig med den som kännetecknar de s k janspelen.

Jan blir den spelare, som får flera brickor slagna, än det finns tungor att ta sig in på. Som ovan nämndes, kan jag endast på tungorna 1-6 (för svart: 13-18) sätta in en slagen bricka. Äro dessa sex tungor redan upptagna av mina blottor (eller om fem tungor äro upptagna av mina blottor och tungan 1 intas av mitt hus) och jag får ännu en eller flera brickor slagna, kan jag således omöjligen fortsätta spelet och är jan. Jan värderas ofta för dubbelt parti.

Att spela på jan, dvs försöka tvinga motspelaren in i denna omöjliga situation, medför en i viss mån annan taktik än den, som det vanliga hemspelet betingar. Man måste i regel våga mera - det gäller framförallt sprängjan, varom mera nedan - och man kan inte med samma snålhet som annars laga att man håller försprånget. Vid janspel är det nödvändigt att snarast möjligt bilda en sammanhängande rad av band, helst fem stycken, samtidigt med att man oroar motspelaren, hindrar hans bandbildning och försvårar hans spel genom att slå och slå. Något absolut allmängiltigt spelsätt gives det naturligtvis icke, men på det hela taget måste man bete sig på ungefär likartat sätt. Man förskaffar sig band på tungan 14, det s k janbandet (för svart: 2) och närmast följande tungor,. Men man får ge akt på att ens band på motspelarens inslagningsområde (tungorna 14 - 18, för svart: 2 6) inte bli så många, att man riskerar få band slagna, därest han kan laga att hans blottor slås. Försiktigt söker man så flytta fram sina band - det anses särskilt förmånligt att ha band på tungorna 18 och 19 (för svart: 6 och 7), emedan de hindra motspelaren att ta de båda högsta slagen, sinka och sex, hemifrån (de kallas också järnbanden) - och bilda ett svåröverkomligt stängsel, som nödgar motspelaren att ta ut en mängd blottor hemifrån och slutligen bryta sina band. Ofta nog lyckas man inte få ut den s k janbrickan, d v s den blotta han ej har inslagningsplats för: den sjätte (om han har hem kvar) eller sjunde blottan, förrän man flyttat sina fem band ända till tungorna 20-24 för svart: 8-12). Lika ofta händer det naturligtvis, att motspelaren, gynnad av höga slag, kan låta sina blottor gå över bandraden och därigenom undgå jan. Vid janspel måste man vara särskilt noga med att inte spela bort brickor, dvs man måste söka undvika att lägga upp dem på de fem banden i brädets slut, där de ingen nytta göra, medan det däremot alltid behövs brickor för att jaga fiendens blottor, så att de inte förena sig till band. Bittert men vanligt är att man till följd av vanpassande slag (allor äro här ofta olycksbringande) själv måste bryta upp sin fembandsbarriär.

Sprängjan, som av många spelare värderas till dubbel jan, åstadkommes därigenom, att den jan-verkande slagna brickan är en av brickorna i ett band, som blir slaget. I trots av min försiktighet kan det ju hända, att jag har flera band på de tungor, där motspelaren skall slå in sig, än jag hinner undan med, när han lyckas få blottor slagna. Om han då fått tungorna mellan mina band besatta med egna blottor, äger han alltså rätt att slå så många av mina band, som behövas för att ge plats åt hans blottor, och får han de önskade tärningskasten, kan sprängjan snabbt vara gjord. Vanligen avlöper ett försök att göra sprängjan inte utan äventyr; lyckas försöket inte, händer det ofta, att försökaren själv blir jan eller sprängjan. Har man flera band på de farliga tungorna, bör man för att undgå sprängjan vara ytterst försiktig med att sätta ut blottor, ty om de blir slagna, äro följderna oberäkneliga.

Många spelare, för vilka janspelen utgöra brädspelets största tjusning, ge helst upp partiet, när möjlighet att göra jan på någondera sidan inte längre föreligger. Somliga hålla på, att den spelare, som ännu ej haft band i motspelarens bräde, har rätt att skänka enkelparti, dvs att jan värderas för dubbelt parti, endast om den janblivne haft sådant band. Denna bestämmelse har uppenbarligen tillkommit för att spelen inte skola blir för ojämna: har den ene spelaren i början genom dåliga kast osv råkat i efterhand, har han så små utsikter att göra sig gällande, att det anses bättre, att partiet avbrytes, då det i alla fall inte kan väcka något större intresse. Men det är givetvis ett svaghetstecken att skänka på detta sätt.

Råd för spelet

Det är som nämnt av vikt att så snart som möjligt få ut ett tillräckligt antal brickor och få dem verksamt placerade. Man hotas på spelets tidigare stadium med oordning och förstörelse, om man slår höga allor. För att undgå sådana olyckshändelser, som att redan i början nödgas kasta skyddslösa blottor in i motspelarens bräde, söker man därför att ställa sina brickor så, att de i händelse man får sexor eller sinkor all, kunna gå över till andra brädet som band. Man ställer exempelvis en bricka på 5 och en på 11 (för svart: 17, resp 23) för att med sexor all kunna låta dessa bilda band på tungan 17 för svart: 5) och så ta den sista sexan hemifrån. Brickan på 11 (för svart: 23) gör även tjänst, och den förra bilda band på tungan 16 (för svart: 4). Under spelets tidigare del är det inte någon idé att söka slå - annat än då min motspelares blottor råkat in i mitt eget bräde eller då jag kan sätta band. Jag försinkar annars lätt mitt eget spel. Att söka få ut brickor, bilda husband och band i motståndarens bräde är i stället eftersträvansvärt.

På ett något senare stadium däremot kan jag behöva slå motspelarens brickor gång på gång, och särskilt händer det ofta, att jag endast genom att hålla min motspelare ständigt slagen kan få rådrum att bilda de fem banden. Vanligen är det förmånligt att slå två blottor samtidigt - ett sådant sätt att utnyttja ett kast är nästan alltid att rekommendera. Janspelaren skall emellertid akta sig för att låta sitt spel gå för fort, dvs att alltför hastigt flytta över sina band till de sista tungorna, emedan motspelaren då ofta nog genom att fåta med slagna brickor undgår jan.

Det är sällan lyckligt att redan i spelets tidigare del få sina band placerade i brädets sista fjärdedel. Man hindrar därigenom inte sin motspelare på samma kraftiga sätt, som om man har dem närmare hans hem, och man kan inte heller få till stånd den nära och tillfredsställande förbindelse, som behövs emellan eget hukband (och egna där bakom stående blottor) samt banden i fiendelandet.

Som ett undantag från de vanliga värdena på tärningskasten tillåta somliga spelare, att sexor all i en spelares första kast i partiet medför rätt att sätta ut sex brickor på tungan 7 (för svart: 19). Sällan lyckas detta vågspel - man blir lätt jan, då denna samling får slås, eller får spelet förstört genom mängden av blottor, som slås - och det medför aldrig ett intressant spel.

Begynnelseställning.

Svart spelare är placerad på denna sida av spelbrädet, men tungorna 1-12 räknas som vits bräde.

Vit spelare är placerad på denna sida. 13-24 utgör svarts bräde.

Under spelets gång.

Svart gör nästa kast. Typisk situation för janspel. Nästa svarta blotta är janbrickan; endast ett kast, vari en sexa ingår, eller möjligen essena par, resp dus ess, dusena par el. tress ess, torde kunna rädda svarts spel.

Vit blir sprängjan därigenom att svart fått tärningskastet sinka fyra och slår vits band på tungorna 4 och 5. Om svart i stället fåtat (med t ex tress ess), kunde vit möjligen hunnit undan. Om svart slagit troja dus, hade vit fått bara två blottor slagna och kunde i sin tur (genom t ex kvart dus) gjort svart sprängjan.

Förslag till preciserad poängberäkning:

Hemspel	1
Uppspel	1.2
Trappspel	1.4
Dubbel kronspel	1.6
Enkelt kronspel	1.8
Hemspel med munk	2
Uppspel med munk	2.2
Trappspel med munk	2.4
Dubbelt kronspel med munk	2.6
Enkelt kronspel med munk	2.8
Jan	3
Sprängjan	5

I denna lilla tabell, som är baserad på svårighetsgraden i att vinna den ena eller andra sortens parti, är som synes jan upptaxerad till 3 i stället för 2 poäng, osv. Det står givetvis spelarna fritt att enas om andra beräkningsgrunder.

Hoppas ni håller detta spel vid liv !

Last update:2007-02-02 Created with:word(ja tyvärr) Author:Lipton