Till minne av ett förlorat barn!

Den 3 maj 1993 födde jag ett barn. Jag var sjutton år och bar honom i 35 veckor. Sen förlorade jag honom. Hans namn var Simon.

Hans namn är fortfarande Simon, han lever fortfarande.  Den här berättelsen är till minne för honom.

Hans pappa var ett år äldre än mig, vi kan kalla honom A.
Simon var oplanerad men mycket önskad. Från min sida.
Jag åt fortfarande p-piller när jag blev med Simon. Men jag blev glad, mycket glad. Trots att jag och hans pappa bara varit tillsammans i tre månader.

Vi flyttade till honom, en liten by i Värmland. Han var inte engagerad, och var egentligen inte så förstjust i graviditeten.

I 35 veckor bar jag på Simon, spydde dagligen i 6 månader, och gick ned 11 kg.
Sedan fick jag havandeskapsförgiftning och födde honom med kejsarsnitt.

Fem minuter var han min, sedan förlorade jag honom.  Simon hade gulsot, så han och fadern försvann till BB-avdelningen för att ligga under en värmelampa. Mig körde de ner till intensiven för det fanns inga på BB-avdelningen som kunde ta mitt blodtryck varje halvtimme.

Och där låg jag på "Iva" och Simon och fadern på BB-avdelningen. Tiden gick. Mitt blodtryck stabiliserades, men inget barn.  Efter 8 timmar var jag helt säker på att jag bara drömt en mardröm. Jag hade inte fått barn. Efter mycket gråt och tjat, kom personalen på att en nybliven mamma kanske skulle få se sitt barn ändå.

A hade inte gjort något för att påminna personalen på BB om att Simon faktiskt hade en mamma.  När  jag fick se Simon igen, fick jag inte göra det ifred. En massa barnmorskor och barnsköterskor som talade om hur jag skulle hålla honom, amma honom, smeka honom. Och gjorde inte de det så gjorde A det.

A förbjöd alla besök.  Och när jag fick komma hem, fick jag inte ha nåt att säga till om. Han tog över helt. Jag fick bara ha Simon när han skulle ammas, och knappt det.

Jag har nästan glömt Simons spädbarnstid. Jag var ingen mamma, bara amma.  Redan från början när jag fick Simon gjorde A klart för mig att jag inte hade nåt att säga till om. Ville jag överhuvudtaget ha nåt med Simon att göra så var jag tvungen att följa hans order.  Jag fick träffa mina föräldrar om jag ville, men inte med Simon.

Inga fick ta kort på Simon utan A :s tillåtelse. Simons farmor gjorde det misstaget, och den dödliga synden att skicka ned kort  mina föräldrar som inte fick se Simon överhuvudtaget.
Simon farmor uteslöts ur kontakten.

När  Simon var 3 månader var jag tvungen att sluta amma.  A tyckte att han låg för mycket vid mitt bröst.  De gånger han låg vid mitt bröst, var de enda gångerna jag fick ha honom.
A vände sig till ortens BVC och beklagade sig. De rekommenderade att bara amma morgon och kväll, och ge flaska dagens övriga mål.  Vid 4 månader ville han inte ha bröstet alls, och då fick A full kontroll.

A var arbetslös så han hade kontroll på minsta lilla jag gjorde. Och han band Simon till sig.

När Simon var ett år tog vårt förhållande slut.  A flyttade hem till sin pappa och jag behöll Simon.  Det var först då Simon fick träffa sina morföräldrar för första gången.

Men efter tre månader hade A flyttat ihop med mig igen. För Simons skull var vi tvungna att bo tillsammans.  Under ett år band han Simon ännu hårdare till sig. Simon ville inte vara med mig alls såvida inte pappa var med.  A köpte  honom med leksaker  och fick nästan allt han ville.  Vi grälade om uppfostringsmetoder. A tyckte jag var för hård. Simon tyckte inte om mig, ändå.

När Simon var två var A otrogen och då bröt jag med honom på riktigt.  Men A fann sig inte i att jag skulle ha Simon själv. Vid varje nattning skulle A  vara med, för jag var ju så hård.
När min nyinköpta kattunge dog bröt jag ihop och ville vara ensam. Jag bad A ha Simon hos honom en natt.

Sen fick jag inte tillbaka honom.  Simon grät  de få tillfällen han var med mig, och A tog det som en ursäkt att inte låta honom vara med mig.  Strax innan  Simon fyllde tre fick jag en lägenhet i min gamla hemstad. 40 mil från där jag bodde i Värmland.

Jag föreslog att Simon kanske skulle följa med mig . A spände ögonen i mig. Han behövde egentligen inte säga nåt, blicken sa allt.
" Över min döda kropp".  Han skulle gå till rätten om jag tog Simon och  jag var dum som kunde tro att de överhuvudtaget skulle ge pojken till mig.
Dålig mamma. Simon tyckte inte om mig.  Lämnar jag honom så lämnar jag Simon.

Jag orkade inte bråka.  Jag flyttade utan Simon.  Men när jag flyttat till Kungsbacka, gjorde A det omöjligt för mig att träffa Simon, om jag inte samtidigt träffade honom.  Det orkade jag inte.

Först ett halvår senare när jag träffat min nuvarande sambo, byggt upp mitt självförtroende,  och med stöttning  från min familj och speciellt min sambo,  tog jag tag i att få umgängesrätt.
A vägrade. Då hade jag inte fått träffa Simon på fyra månader.
Jag fick kontakta socialen  i Simons hemort, och först då fick jag en veckas umgängesrätt i månaden.
 

Simon var livrädd för vatten, hade sådana tovor att jag fick ta fram saxen. Grönsaker hade han inte smakat sen jag bodde med honom.  Och när han efter ytterligare två umgängesveckor frågade om han fick älska mig, därför att hans pappa hade sagt att eftersom A bara älskade Simon så skulle Simon bara älska honom.  Då gick jag till rätten. Jag ville ha honom två veckor per månad tills han började skolan.
Men knappt hade förhandlingarna börjat förrän domaren ville ge A enskild vårdnad.

Jag fortsatte ha Simon en vecka i månaden fram till dess att han började skolan. Jag gav mig alltså.

Nu är Simon snart 7 år. Jag har honom på loven. Det är åtminstone det som är meningen.
Men han vill inte vara här. Han vill vara hos pappa. Han mår dåligt när han är här. Nu sist, fick han åka hem efter bara en natt. Då hade han tillbringat tiden med att gråta efter pappa.

Jag är ju en främling för honom. Han är en främling för mig. Mitt barn är Zacharias. Simon bodde 35 veckor i min mage och sedan förlorade jag honom. Ibland önskar jag att han hade dött i PSD, det hade varit lättare då. Då hade det varit mer legitimt att sörja honom.

Nu lever han, men inte som min son. Och jag är inte hans mamma.

Den här berättelsen är till minne för min son, som jag förlorade strax efter födseln. Ibland fantiserar jag om att nåt skall hända, att jag får honom tillbaka. Men jag har redan förlorat 7 år av hans liv.