Graviditetsdagbok

11/2 1999

Jag misstänker att jag är gravid igen.  Så var det sagt. Det är bara en känsla jag har, men jag hoppas vid Gud att den är fel. Mensen är bara 2 dagar sen.  Ibland har jag sådan mensvärk att jag blir galen, ibland ingenting. Ibland ömmar det och spänner i brösten att jag tror det skall spricka, ibland ingenting.
Men jag vill inte vara gravid, jag orkar inte med det en gång till.  Jag vill inte vara gravid med den oro och besvikelse det innebär. Den psykiska oron att veta att allt går åt  helvete men inte veta när.
Att hoppas att kanske, kanske går det vägen denna gång, att inte kunna glädja sig.
Besvikelsen när missfallet kommer, hormonomställningarna. Varför var jag inte mer noggrann och skyddade mig bättre?

Jag gjorde aldrig nåt graviditetstest, men i vecka 8 åkte jag till gynakuten pga  smärtor i livmodern, extremt trötthet  och då gjorde man även ultra ljud.  Och till min förvåning såg jag ett litet hjärta slå. Det hade jag aldrig sett förut vid mina tidigare graviditeter.
På grund av mina många missfall sjukskrevs jag tom vecka 13.  Träning hårdare än lugna promenader och simning förbjöds, det gjorde även samlag. Nu skulle jag ta det lugnt och försöka att inte oroa min. Lättare sagt än gjort.

Sedan misstanken om graviditeten åt jag folsyra och en kvarts barnalbyl i förebyggande syfte.

11/3

Jag är fortfarande gravid, jag kan inte tro det. Jag är tydligen i vecka 9, och om två veckor ska jag till MVC. Jag är väldigt trött, matt, yr och illamående.  Men jag vågar fortfarande inte hoppas.

Så gärna jag vill ha det här barnet. Om jag får behålla graviditeten och barnet ska jag aldrig begära nåt mer sen. Det är lögn det vet jag, det ligger i människans natur att vilja ha mer.
Det känns som en synd att önska  det så hett, att det kanske kommer gå åt helvete för det.
Jag försöker vara likgiltig och beredd på missfall när som helst, men det är så svårt.
Efter sex missfall, är det inte vår tur nu?

V 10+6
Gjorde ultraljud igår.
Såg hjärtat slå, såg den suga på tummen, vända och vrida sig.
Tyvärr tyckte läkaren att det såg ut som om den hade navelbråck. Bråcket i sig är inte så farligt , det går att operera , och en bula i nacken som  tydligen är det ett tecken på att bebisen ofta har en kromosomförändring.
Vi har blivit  remitterade till specialister.
 

En par långa veckor  följde, eftersom man inte säkert kunde säga om fostret verkligen hade bråck  förrän i vecka 13.  Vi rekommenderades att fundera på att göra ett fostervattensprov om fostret hade bråck för att få reda på om det fanns nån kromosomförändring.   Om om det fanns nån kromosomförändring, skulle vi då behålla barnet eller ta bort det.
Än idag vet jag inte vad jag skulle valt om vi kommit till det läget.  Nu slapp vi det.  Vid specialistultraljudet hade bulan gått tillbaka, och fostret såg friskt och normalt ut.

V15+4

Herre Gud, jag  tror jag känner sparkar. Det är så svagt och så osäkert, men banne mig jag tror barnet sparkar.  Det var mest a en slump jag kände det. Jag har känt det förut men det är först nu jag satte det i samband med graviditeten.
Nu känner jag dem igen. Så svagt, men från livmodern utan tvekan. Bebisen säger hej!

V 19+0

Jag var på mödravården och berättade om mina smärtsamma sammandraningar. Hon sjukskrev mig hela sommaren.  Så fort jag känner av förvärkarna ska jag avbryta allt jag håller på med och gå och lägga mig. Men andra ord, jag måste ta det väldigt lugnt.
Kotten har blivit mycket livligare de sista dagarna. Jag känner av honom mycket mer än jag gjort förut.  Så det kommer bli mycket svårare om jag förlorar graviditeten nu. Jag vet inte om jag skulle klara av det.

I tre månader framöver, skulle jag komma att tillbringa den mesta tiden i sängen.  Läste allt jag kunde komma över, såg på teve, tills jag spydde.  Ungefär tre gånger i månaden åkte vi in till Östras förlossningsavdelning pga  starka förvärkar men som inte heller var nåt annat än
förvärkar.

V 24+1
Nu har jag börjat få en rejäl mage. Nu syns det att jag är gravid. Jag har gått upp det jag gick ned i början av graviditeten, vilket är ca 7 kg.
Jag vågar fortfarande inte ta graviditeten för given, men dör barnet så blir jag inte människa igen.  Men än så länge lever Zack/Sol och mår bra.
Jag har fått låna en rullstol av sjukhuset för att slippa gå.  Men det är väldigt pinsamt att åka i den. Alla tittar. Jag skulle inte vilja vara handikappad.
 

Som om inte förvärkarna vore nog fick jag även foglossning vecka 28. Då var jag innerligt trött på graviditeten.  Inget barn kunde vara värt det här helvetet. Dagarna var urtråkiga, då jag inte fick göra annat än att ligga i sängen.

V 30+6

Jag är så rädd för att nåt skall hända barnet. Nu lever han och mår bra, men gör han det om 10 veckor när det är beräknat.
Kan jag inte få föda honom när jag vet att han lever och mår bra, istället för att vänta i skräck tills värkarbetet sätter igång.

Jag menar om han lever och mår bra i vecka 35, kan man inte sätta igång förlossningen tidigare istället för att vänta ytterligare en månad då mycket kan hända.  Det är nåt helt annat att behöva vänta i 6 veckor till  istället för 10-12 veckor.
Jag är så rädd att jag har ont i magen.
Jag vill ha mitt barn så snart det är fullgånget och det är det i vecka 36. Om det lever och mår bra, varför kan jag inte få föda det då?
Visst kanske det är bättre att vänta in det riktiga värkarbetet, en tänk om  ungen hinner dö. Jag vet om tre personer i min närhet vars barn dött i magen bara en vecka innan  beräknad förlossningen och jag har inte gått igenom det här helvetet bara för att föda fram en död unge.

V31

Den här graviditeten har varit en av de värsta perioderna i mitt liv.
Bara rädsla och oro, sällan lycka och glädje. Rädsla för att förlora barnet.
För rädslan för missfall, och den rädslan var befogad med 6 missfall bakom.
Sen rädslan för en förtidig förlossningen också den befogad.

Och nu rädslan att  bli snuvad på mållinjen. Och den rädslan är helt obefogad, men det är ändå den som får mig att må sämst. Det finns ingenting som säger att det här barnet kommer att dö. Inte nu.
Han sparkar, hjärtat slår, och det finns inget som säger att han inte kommer göra det om 10 veckor, och ändå är jag livrädd för att hjärtat inte kommer slå då.

Jag vågar inte träna avslappning i rädsla av att inte få användning för det.
Jag är rädd för att vi kommer få ångra oss för att vi sett fram emot barnet.
Jag är rädd för att jag bundit mig för mycket vid barnet, att jag tycker för mycket om honom.

Jag har redan döpt honom. Zacharias om det är en pojke, Sol om det är en flicka, men till dess är han Zack. En personlighet har han också blivit.
Han är livlig och tycker om att busa. Jag har en känsla av att han kommer vara vaken på natten och sova på dagen. Lite skrikig och gnällig  tror jag han kommer vara.
Jag inbillar mig också att han kommer bli ett kolikbarn. ( Jag kunde inte haft mer fel i min förutsägelse)
 

Den här rädslan präglade de sista 10 veckorna, men som tur var hade jag en underbar barnmorska.  Hon ordnade aurorasamtal med en läkare på Varbergs förlossningsavdelning.  Där bestämdes det att av humanitära skäl skulle förlossningen sättas igång vecka 37. Hade jag fått bestämma hade vi satt igång redan vecka 35, men vecka 37 var bättre än ingenting.

Och min förlossningsberättelse kan du läsa här.

Som avslutning kan jag ju bara tala om att det var värt det. Min lilla Zacharias är värd alla plågor i världen.