Förlossningen

Förlossningsförloppet

Den 1/10 åkte vi in till Varbergs förlossning för en igångsättning.  Efter 3 månaders av sängläge och hotande förtidsbörd trodde vi det skulle bli en enkel match. Klockan 10.05 satte man in ett prostaglandinpiller för att sätta igång förlossningen.
17.30  får jag kraftiga sammandragningar som dock inte ledde nånstans och jag fick brickanyl för att stoppa sammandragningarna och propavan för att somna.

Den 2/10 upprepas proceduren, men inget händer.

Den 3/10 har jag ändå inte öppnat mig mer och jag får en vilodag där jag inte får nåt prostaglandin och vi hoppas att livmodern kommer öppna sig under natten.

Den 4/10 har jag öppnat mig precis så att man lyckas spränga fosterhinnorna klockan 9.10.
Det känns väldigt obehagligt när vattnet bara rinner. När jag sitter, står eller går forsar det. Nu väntar vi fram till 12.00 på ett spontant värkarbete. Klockan 12.30 satte de på värkstimulerande dropp. 112.40 har jag bröjat känna lite sammandragningar, men det är fortfarande vattenavgången som är värst.
13.30 höjde de droppet till 60 ml med fortfarande händer inget speciellt.

14.30 höjet de drpper till 90 ml och 15.00 har jag plötsligt fått täta intensiva värkar som kommer med två minuters mellanrum, men trots pauserna är jag aldrig helt smärtfri.

15.30 kommer värkarna med en minuts mellanrum och varar i över en minut. Jag andas lustgas som en galning och ber om starkare smärtlindring. 
Men narkosläkaren som ska sätta EDA är på operation och jag får vänta.
Klockan 16.00 kommer värkarna oupphörligen. Jag är helt säker på att jag kommer slitas itu och att mina lår håller på att huggas av.  Nån större smärta har jag aldrig känt. Lustgasen hjälper inte alls.

Vid det laget hade jag helt glömt av varför jag kämpade och att det var ett barn som var orsaken.  Jag var helt uppslukad av smärtan och ville bara ge upp. Jag hade lika ont som de kvinnor som är i slutskedet, men det visade sig att jag vara var öppen 3 cm.
Uppgiven och besviken, det finns ingen chans att jag orkar stå ut i flera timmar till. Värkarna sliter itu mig, och trots min mans stöd känns det helt hopplöst.
Vid det laget hade jag bestämt mig för att bli snittad.

20.00 för de in mig i operationsalen. Värkarna kommer fortfarande tätt och intensivt trots att de stängt av droppet. Jag väntar bara på att de ska lägga ryggbedövningen och få slippa värkarna.  Efter en värk lägger de bedövningen emn jag hann få en värk till innan det var färdigt.

Snart känner jag mig värm i benen. Jag flyttas över till operationsbädden och kroppen börjar domna bort. Efter en minut kan jag inte ens vicka på tårna.
Läkaren säger att jag får tusen kronor om jag lyckar röra stortån. Jag lyckades inte. Jag kan känna att de rör vid mig, men ingen värme, kyla eller smärta.  Jag känner att de sliter, drar och bökar i mig men det gör inte ett dugg ont.

Klockan 20.19 hör jag vår sons gråt för första gången, och jag börjar skaka.

Jag har blivit mamma!