Överfunktion i sköldkörteln
Tänkte skriva här lite om min sjukdom. En överfunktion i sköldkörteln som jag upptäckte under graviditeten med mitt tredje barn i december 2002.
Jag kände en stor knäl i halsen under hösten, tänkte först att det kanske bara var svullna mandlar eller nåt pga förkylning. Men de försvann aldrig..jag funderade mer och mer på det. Kände och klämde på halsen varje dag. Skrämde upp mig själv genom och tro att det var en cancertumör. Tänkte att ska jag nu drabbas av detta med när jag nyss förlorat mitt lille barn och är gravid igen. Maximal otur tänkte jag och vågade inte gå till doktorn med det för jag ville inte veta det värsta...
Tillslut nämde jag det för min mamma. Hon sa direkt att det är sköldkörteln, hennes systrar 2-3 av dem (hon har 9 syskon) har haft antingen överfunktion eller underfunktion i sköldkörteln. En var t.o.m opererad för hon hade gått så länge med det. Så jag tog mod till mig och ringde vårdcentralen, fick en tid nån vecka senare. Jag kom dit den beställda tiden och doktorn kände på halsen och ställde några frågor. Fick sen lämna ett blodprov...bara nån dag senare sökte han mig ivrigt och fick tillslut tag på mig. Jodå jag hade jättehöga värden och sänkan hade gett utslag med. Så han rådde mig och åka direkt till akuten för hjälp...så jag for iväg till akuten och där satte de ekg på mig, tog fler blodprover...en massa rör, säkert 8 stycken. Min puls och hjärta visade sig så rejält fort, ca 115 slag per minut. Sköterskan frågade mig om det inte kändes otäckt när det slog så fort...men jag hade nog vant mig vid det eftersom det smygit på mig. Visst kände jag hjärtklappning emellanåt men inte nåt jag gick och tänkte på. De frågad eom jag haft några symptom. Ja det var ju då hjärtklappning, darningar och extrema svetttningar nattetid. Låg ju med fönstret öppet mitt i vintern och ändå svettades jag. Trodde dock det berodde på graviditeten bara...
Fick recept på mediciner att äta. de sa att det var synd jag var gravid för det är såvrt och göra nåt åt då...men det är ju inget och göra sa de. De frågade t.o.m om jag var riktigt säker på att jag var gravid. Jag trodde först de skulle be mig göra en abort eller nåt och blev klart rädd. Men det behövde jag ju inte som tur väl är.
Skulle sen gå en gång i veckan för provtagning på medicinkliniken sa de och så fick jag namnet på en specialistläkare som jag skulle gå till sen. Gravid som jag var fick jag alltså ändå äta mediciner som kunde vara skadliga för barnet. De på akuten ringde och rådfrågade gynläkaren på mvc för och diskutera vilken medicin jag skulle få. Fick den mildaste medicinen i väldigt låga doser. Under graviditeten var jag klart livrädd för att barnet skulle skadas. Jag åt ju även medicin i början mot min hjärtklappning och den gjorde så hjärtat bromsade upp lite om jag kände att det rusade iväg för mycket. Köpt eju mig en pulsmätare och ibland var pulsen uppe i 118-120 slag per minut. Då mådde jag dåligt, började darra och skaka i händerna och blev jätteandådd...satt och flåsade även fast jag suttit en lång stund i soffan och vilat. Kändes som om jag sprungit ett par mil.
Graviditeten gick som den skulle utan problem...oron fanns ju där hela tiden förstås pga att vi förlorat förra barnet och att jag nu åt mediciner som kunde påverka barnet. Jag blev stor och tung, vägde över 100 kilo. Orkade ingenting pga den höga pulsen och anfåddheten...Mots lutet av graviditeten kändes det bättre för då hade medicinerna börjat ge verkan och min kopp kom i balans igen litegrann. Svettningarna, hjärtklappningen och höga pulsen försvann...eller ja pulsen slog inte lika snabbt iallafall, men det låg ändå på över 100 slag per minut. Det är mycket om man tänker på att normal puls är ca 60-70 slag per minut.
Viggo föddes sen med planerat kejsarsnitt på växjö larsarett den 12 juni 2003 kl 11.10. De tog honom till neonatal nästan direkt för säkerhetsskull, både pga det som hände Viggo och pga mina mediciner jag tagit under graviditeten. Men en liten stund fick han ligga hos mig på bröstet...
På neonatal låg han lite i kuvös och hade även extra syre. Han låg där ett dygn för observation, vi hade själva önskat detta pga det som hände Loke året innan. Det kändes såklart ledsamt och vara på neonatal då vi hela tiden tänkte på vår andra son som låg i samma rum och kämpade för sitt liv.
Jag stannade på BB i 3dgr och Nichlas stannade kvar dessa dagar för jag ville inte vara där ensam då jag hela tiden blev påmind om Loke och hans första och sista tid i livet...det tillbringade ju han här. Det var här han levde och det var här han dog....hel hans liv var på BB och neonatal. han fick aldrig veta om nåt annat eller se nåt annat än just larsarettet.
En vecka efter födslen fick vi komma tillbaka för och ta prover på han och se ifall han blivit påverkad av medicinerna under tiden i min mage. De lyssnade först på hjärtat vilket de insåg slog alldeles för fort. Ca 180-190 slag per minut slog det och normalt är max 150 slag. Så de märkte redan då att det var nåt med honom, de tog blod i ljumskarna på honom, på var sida. Åh vad han skrek stackarn....han skrek sig nästan blå. Det gjorde säkert jätteont. Flera rör med blod skulle de ha så det tog ju en lång stund innan de var klara. Redan dagen efter eller samma dag t.o.m kanske...det var iallafall på midsommarafton så vi var på campingen i en stuga med mina föräldrar, min fast r och man, min bror och hans familj + mina barn. Nichlas var på fest med sitt jobb. De ringde mobilen och sa att vi skulle genast komma så han fick sina mediciner...han hade överfunktion i sköldkörteln han med. Så jag och min faster for till neonatal med Viggo i bilstolen. Han sov förstås hela tiden, enbart en vecka gammal. Vi fick vänta i ca 40 min innan läkaren hade tid över till oss. Vi fick recept, köpte ut mediciner och åkte till vårt midsommarfirande igen. Började medicinera redan samma kväll. Flera gånger om dagen skulle han ha medicin, i början var det faktiskt 5 ggr om dagen han skulle ha....Vi fick då krossa tabletten med lite bröstmjölk och sen spruta med en medicinspruta in i munnen på han. Det gick jättebra och han sa inte ett ljud nångång knappt.
Medicinen minskades sen lite efter han och hans prover blev allt bättre och bättre. Vi gick till neonatal för provtagning en gång i veckan, de tog numera provet i huvudet på han då det är lättare där. Stackars vad han var arg och det gjorde ju säkert jätteont med.....han skrek så det ekade i korridorerna där på BB. I början på hösten sen kunde vi sluta helt med medicinering även om det fanns kvar lite ännu av sjukdomen. I början på vintern sen fick vi besked från läkaren att han var helt frisk och helt fri från överfunktionen....det var såklart jätteskönt att han var frisk nu äntligen.
Nu var det bara jag kvar då. Jag ammade så jag fick ju låga doser fortfarande. Men runt nyår så sa jag stopp, nu blir det inte mer ammning. Nu vill jag bli frisk från detta så nu för några dagar sedan fick jag starkade medicin i större doser. Levaxin 2 tabletter 2 ggr per dag och Thacapzol 1 tablett 1 gång om dagen.3 på morgonen och 2 på kvällen blir det alltså varje dag nu. 1 1/2 år säger läkaren att denna behandling kan ta....under denna tid ska jag helst inte bli gravid då det kan skada barnet. Men vi hade ju inte tänkt på fler barn förrän Viggo är runt 2-3 år....så det är ju ingen fara. Risken finns dock att överfunktionen kommer tillbaka under nästa graviditet för medicinering är inte lika tillförlitligt som radioaktivt jod (en annan metod för och bota överfunktion), men då får man inte vistas bland barn under 5 år eller gravida på några dagar efter behandlingen, man får bo på patienthotellet under behandlingen. Men jag provar medicinerna till en början och sen får vi se.
Sen så har jag börjat kämpa med min övervikt med, den 1 januari började jag med min viktminskning och nu den 29 januari har jag gått ner 7.5 kilo. Rekordsnabb viktminskning alltså. Nackdelen sa läkaren dock nu när jag börjar medicinera riktigt är att jag kanske kommer gå upp i vikt...vilket jag inte gillade och höra för jag vill ju bli smal till sommaren och gå ner 20 kilo till Viggos 1 årsdag den 12 juni. Har ju redan gått ner en tredje del....så jag är på god väg. Hoppas bara inte jag går upp i vikt...
Det står lite om överfunktion under graviditet och hur barnet påverkas på Viggos hemsida, men här är en direktlänk till den sidan: http://hem.passagen.se/linda_marie/struma.htm