På den lilla yta som utgör Benestads backar finns allt från extremrikkärr till stäppartade torrängar. Otaliga bäckar, större och mindre rinner i branterna ner mot Fyleån som utgör gräns för reservatet i söder.

Idag slingrar sig Fyleån fram, mörk och stilla, i den plana dalbotten, men när dalen bildades flödade enorma vattenmassor fram när en stor issjö i Vombsänkan tömde sitt vatten denna väg. På så vis eroderades Fyledalen ut när vattnet forsade här igenom på väg ner mot havet.

Dalens botten är täckt av glaciala bildningar som isälvsgrus, isälvssand, svämsand och svämlera. Medans Fyledalens sidor till största delen är täckta av moränlera. Exempel på postglacial bildningar, det vill säga sådant som bildats efter istiden, är de torvlager som finns i Fyledalen och delvis i naturreservatet, och inte minst kalktuffen. Här finns nämligen landets kanske intressantaste kalktuff-förekomster, den så kallade Benestadtuffen.

Sluttningen i Benestads backar är alltså täckt av ett flera meter tjockt lager av kalktuff. Den är lätt och porös men ändå hållbar. Den har bildats av att kalkhaltigt vatten sipprat fram i branten. Kalken löses ut när vattnet kommer i kontakt med syret i luften. Växtdelar som vissna löv och mossor kapslas in och blir en fossil, ett avtryck, ofta oerhört detaljerade. Varenda bladnerv syns i lövets avtryck! Detta pågår än idag även om det inte är lika omfattande som tidigare i denna fossilfabrik, som Jan Danielsson uttrycker det. Man kan säga att kalktuffen är som ett arkiv över tiden efter isavsmältningen eftersom man däri kan läsa av vilka växter som levt under vilka tider, och därmed hur klimatet var då. Nere i bottenlagren har man hittat spår av tall och dvärgbjörk, uroxe och kungsörn. Dvärgbjörken vill till exempel växa i betydligt kallare klimat vilket det ju också var här vid tiden närmast efter att isen smält undan här. Skåne var förresten i princip isfritt för 13000 år sedan. Men även sådana växter som växer här idag har man hittat, till exempel bladvass, ängsvädd, älgört, blodrot, hassel och hagtorn. Mest är det alltså växtfossiler man hittar. Ett riktigt fynd är de Ginkoblad man hittat lite längre bort i Fyledalen. Blad från ett träd som dog ut för mer än 200 miljoner år sedan!

Kalktuffen är hållbar och lättarbetad trots att den är så porös därför har den använts som byggnadsmaterial. Minst tolv skånska kyrkor har byggts av Benestadtuffen, däribland Benestad såklart plus Nedraby, Skårby, Snårestad, Baldringe, Högestad, St Köpinge och Tryde kyrka. Kryptan i Lunds domkyrka ska även den vara delvis byggd av tuff härifrån.

Nu till den speciella vegetationen i Benestads backar.

Högst upp ligger det stora kärret nedanför åkern och stenrösena där bönder i långa tider har vält ner sten för kanten. Från det och mindre kärr i branten och från källorna rinner vatten i små bäckar och rännilar ner mot Fyleån.

Här på hyllan nedanför stenrösena som utgör det stora kärret och på några ställen till i backarna finner men extremrikkärren. Det är de och de stäppartade torrängarna som gör att Benestads backar är av riksintresse, ur botanisk synvinkel. Extremrikkärr av detta slag finns endast här och på några platser till i närheten, exempelvis Örupskärret. Förr var de dock betydligt vanligare i Skåne. Ett extremrikkärr är ett kärr med högt pH, det vill säga hög kalkhalt men som inte har någon speciell näringsrikedom.

Växter man hittar i de stäppartade torrängarna är exempelvis axag och trubbtåg, bladvass, majviva, blåtåtel, fyreggad johannesört och den insektsfångande tätörten. Här växer även flera av Sveriges sällsynta orkidéer som göknycklar, brudsporre och majnycklar.

På sina ställen har vattnet plöjt djupa raviner i tuffen. Dessa slänter med sin ofta starka lutning utsätts för kraftig erosion vilket gör att tuffen på vissa ställen ligger bar och lyser vit.

I och med sitt sydvästläge exponeras de starkt av solen vilket ger kraftiga uppvindar som utnyttjas av rovfåglarna. Glador, vråkar och kungsörnar låter sig lyftas upp ovanför Benestads backar där de måste ha en storslagen utsikt över reservatet och hela Fyledalen!

"Trappstegen" i sluttningen ner har förmodligen delvis skapatsav kalktuffbrytningen. De är smala och välvda platåer omgivna av dränerande bäckar och rännilar vilket gör dem förhållandevis torra. Här har vi alltså de berömda stäppartade torrängarna med sin speciella vegetation. Många växter som knappt finns mer än på en handfull platser till i hela Sverige växer just här, till exempel fältnockan (förutom här finns den på Norra Jylland, Estland och på Kolahalvön- snacka om märklig utbredning). Stenkrassingen växer också den bara här och på ett fåtal andra platser. Dessutom kan nämnas jordtisteln, timjan, väddklint, brudbröd, solvända och småfingerört. För att inte tala om gullvivorna och backsipporna som blommar i hundratals om våren!

Nere vid backarnas slut tar fuktängarna och betesmarkerna vid. Här rinner de små bäckarna från backarna ner mot Fyleån. Tyvärr har pestskråpet, ett ogräs av stora mått måste man väl få kalla det, storbladigt och expansivt, nästan tagit över helt. Bladen i bestånden kan bli mer än meterhöga så det är ändå en härlig syn att se när korna och kalvarna vadar ut där för att äta av de nya skotten inunder. Kalvarna med bara huvudet ovanför "det gröna havet".

Vid foten av backarna låg i nära trehundra år en mölla, Skvattemölla. Den omnämns första gången år 1434 och revs 1924-25, utan att ett enda foto hade tagits för att dokumentera stället. Mjölnaren samlade ihop ett antal småbäckar i en liten damm ovanför kvarnen. Därifrån leddes vattnet via en ränna till skvalthjulet och sen gick det vidare i kvarnbäcken ner till Fyleån.

Som binäring hade mjölnaren att baka och sälja bröd till Benestadsborna. Han eldade sin bakugn med "tjörne", dvs med ris från hagtornsbuskarna, och höll på så sätt efter buskagen.

Vid möllan fanns frukthage, hampaland och en trädgård. Idag står endast tre pilar kvar som minne över Skvattemölla. Men man kan även se andra spår om man har ögonen öppna- syren, humle och nån lite krusbärsbuske växer fortfarande kvar.

Man kan tänka sig att här har människor sedan mycket lång tid tillbaka utnyttjat backarnas kontinuerliga grundvattenflöde.

Benestads backar är väl värd ett besök. Det är en fantastisk plats som man aldrig kan få nog av. Naturen där är otrolig och det blir inte sämre av att kungsörnen svävar ovanför ens huvud. På vintern kommer förresten även havsörnen på besök! Detta är ett de ställen där flest örnar övervintrar.

Parkeringen ligger idag strax norr om kyrkan. Parkera där och gå in i hagen. Följ stigen neråt och gå ut på spångarna som leder dig över ett av kärren. Glöm inte att titta efter orkidéer och att titta på de fina klarbärsträden i slänten ovanför. Stanna sen vid trappan som leder ner i backarna. Stå kvar där uppe en stund och se ut över naturreservatet och Fyledalen. Utsikten tar andan ur en och man får en känsla av att vilja slänga sig ut och pröva sina vingar. Jag har aldrig vågat själv, ännu, men en dag kanske. För är det nånstans man skulle kunna flyga så är det här…