Kineserna först som vanligt

Européer har alltid velat verka duktiga men inom boktryckarkonsten var kineserna långt före. Redan på 800-talet hade dom kommit på ett sätt att trycka böcker på. Till en början använde dom sig av träblock som dom hade karvat ut tecken i, men detta var inte ett särskilt effektivt sätt att trycka böcker på eftersom träblocken bara kunde användas ett fåtal gånger och därefter inte hade särskilt stor värde. Dessutom tog detta sett långtid, och träblocken var svåra att göra. Böckerna eller vilket vanligare var blad på en sida så som avlatsbrev, kallades blockböcker. Men ca 1000 e.Kr. kom man på ett nytt mycket effektivare sätt att trycka på man använde sig av små typer som till en början var gjorda av keramik men senare göts i bly eller koppar. Dessa typer kombinerades vilket kallas sättning. Detta sätt gick betydligt snabbare och dessutom kunde man använda typerna flera gånger. Men fortfarande hade kineserna problem eftersom deras språk var allt för komplicerat och omfångsrikt. Och därför slog denna teknik inte igenom där. Men detta problem slapp européerna efter som dom använde sig av ett bokstavs alfabete med ett begränsat antal bokstäver.

Hur allt började i Europa

I Europa var behovet av böcker mycket stort detta berodde bl.a. på att antalet studenter hade ökat markant. Förr hade eleverna fått köpa eller hyra kursmaterialet föra att skrivit av det men eftersom det blev allt fler som behövde få till gång till dessa var behovet större än utbudet. Detta gjorde att många studenter sålde sina böcker/ anteckningar efter avslutade studier men tillgången på böcker var ändå för dålig och priserna allt för höga. Det som gjorde boktryckarkonsten möjlig från första början var papperet som också är en kinesisk uppfinning, som utvecklades på 100-talet e.Kr. Papperet kom till Europa tack vare handels förbindelserna med Arabien. Närmare bestämt via Bagdad och Kairo till Sicilien och Gibraltar. Detta var på 1100-talet. Innan dess användes pergament som var mycket dyrare att framställa än papperet. När man i Europa väl hade fått nys om boktryckarkonsten använde man även här till en början träblock som liknade kinesernas. Dom första arkpressarna var i princip densamma som vin- eller ostpressarna. Men senare övergick man även här till att använda lösa typer. Detta tack vare en man vid namn Gutenberg, som kom på ett nytt gjut instrument som gjorde det möjligt att gjuta lösa typer. Dom flesta känner Johann Gutenberg som boktryckarkonstens fader.Dom lösa typerna sattes ihop till långa rader och beströks med färg där efter tryckte man tryckformerna med typerna i mot papper. Detta sätt när man använder original typerna kallas stämpeltryck men var inte särskilt vanligt ens på den tiden. Utan man använde sig i stället av en metod där man gjorde av gjutningar eller av präglingar av original typerna och dessa användes istället vid tryckningen. Vilket gjorde att slitningarna inte blev så stora på typerna. Men även detta sätt gick långsamt, man fick anse att en fart på 200 ark på en timma var en relativt bra fart. Men det fans fler problem, nämligen att typerna krympte efter att dom stelnat. Detta gjorde att typerna inte riktigt passade i tryckformarna. Men i mitten av 1400-talet kom ett nytt gjutmedel som kunde stå emot stora temperatur växlingar att lösa problemet med typerna som krympte. Gjutmedlet var en blandning av bly, tenn och antimon. Detta gav industrin den skjuts den behövde gentemot handskriften som fortfarande regerade på litteratur marknaden. Visserligen var handskriften mycket vacker men alldeles för dyr. Men genom Gutenbergs 42 radiga bibel, som för den delen såg ut att vara hand skriven, blev boktryckarkonsten accepterad. Gutenberg hade nämligen legat ner mycket arbete med att få bokstäverna att sitta ihop på ett snyggt sätt detta krävde självklart mycket mer arbete och man använde sig av 290 olika typer än som senare bara 120 stycken.

Efter Gutenberg

Mellan 1454 och ca 1500 trycktes mer än fyrtiotusen titlar vilket betyder omkring femton miljoner böcker. Och först av dessa var då den 42 radiga bibeln som trycktes i Mainz 1454.Boktryckarkonsten spred sig i Europa på ca 40 år. Och 1483 kom den till Stockholm. Och redan efter tretio år hade tryckerier öppnats i mer än 150 städer. Och enbart i Venedig fanns omkring 150 bokpressar. Men omkring 1500 utvecklades skriften i böckerna till läsarna, så att den skulle bli lättare att tyda. Och formatet ändrades till ett mer hanterligt format och igenom dessa förändringar sjönk priset. Även bokbinderikonsten utvecklades. Tidigare hade bokbindarna haft ensamrätt att sälja inbundna böcker vilket gjorde att priset hölls högt. För inbindningarna var ofta magnifika och det var inte ovanligt att dessa innehöll ägarens monogram på första sidan. Men i och med detta fick bokhandlarna även rätt att sälja inbundna böcker istället för som tidigare bara texterna. Och vid mitten av 1500-talet började man skriva bokens titel på bokens rygg för att slippa ta ut boken ur hyllan, detta hade en man vid namnet Jean Grolier, som vid sin död 1565 ägde omkring åttatusen böcker, sätt till.Före år 1500 trycktes trefjärdedelar av alla böcker på latin men eftersom förfrågningen på böckerna var stora från alla håll började man i stället att trycka böckerna på landets eget språk, det var nästan bara i universitets städer böcker på latin såldes. I och med att böckerna kom ut på landets egna språk bevarades språken och vissa fall t.o.m. skapade det, så som i England. Under 1700-talet växte utbudet av böcker exposition artat. Detta berodde bl.a. på billigare tryckkostnader , eftersom tillgången på bättre trycksvärta och billigare papper. Detta ledde till boktryckerier med flera hundra anställda. Dessutom blev upplagorna större. Men ända fram t.o.m. 1700-talet fanns handskrivna böcker att tillgå. Och bland kungafamiljerna/ furstarna ute i Europa på gick ständiga tävlingar om vem som hade dom största och mest värde fulla boksamlingarna. En av dom var den franske kungens älskarinnor, Madame de Pompadour, som hade en av Europas värdefullaste privat ägda samlingar.

Arkpressen byts ut

Ända in på 1800-talet hade utvecklingen på bokpressarna tämligen stått stilla. Men i samband med den industriella revolutionen och befolknings ökningen så krävdes utveckling, arkpressarna han inte med att tillgodo se behovet av tidningar och böcker, men då kom man på en helt ny bokpress- cylinderpressen. Och i samband med denna kunde farten på pressen öka kraftigt från tidigare ett par hundra ark per timma till nu omkring tvåtusen. Detta berodde bl.a. på att man kunde koppla ångmaskiner och dyliga hjälpmedel till bokpressarna. En särskild press som kallades skön- eller vividertryckpresen som kunde göra att det blev tryckt på båda sidorna av papperet gjorde att farten kunde ökas ytligare. Och på 1860-talet kom nästa steg- rotationspressen som bestod av två cylindrar som gjorde att farten kunde maximeras till omkring 12000 dubbelsidiga ark per timma. Detta sätt fungerar extra bra med papper på rulle. Dessutom var kvaliteten bättre än någon sin. Och rotationspressen gjorde offsetpressen möjlig. Visserligen hade denna funnits tidigare men varit undanskymd av liknande pressar som yttrycket. Offsetpressen kom på 1900-talet, där överfördes färgen från en tryckplåt till en mellan cylinder av gummi och där efter till papperet. För att denna ska fungera måste man oftast fukta gummicylindern så att den kan suga åt sig av färgen och på detta vis blir tryck ytan mjuk och papperet kan på bästa vis suga åt sig av färgen. Men det man i motsats till andra pressar måste tänka på är att tryckplåten ska ha rättvänd text, eftersom texten överförs och spegelvänds två gånger. Detta sätt är bra inte bara för att farten blir god utan även för att slitagen på tryckplåten inte blir lika stora som annars. Idag är offsetpressen den absolut mest använda och har en svindlande fart och trycken kan bli i regnbågens alla färger.

Sättningen och tryckforms tillverkningen

Tryckningen hade utvecklats extremt mycket under hela 1800-talet men fortfarande var sättningen i princip den samma som under Gutenbergs tid. Typerna sattes fortfarande i tryckformarna förhand. Men lösningen var oväntad en man vid namnet Ottmar Mergenthalen kom på att det inte var själva sättningen det var fel på utan dom lösa typerna. Han kom i stället på att man kunde använda sig av Linotyper eller den radgjutande sättmanskinen, som i stället för lösa typer använde sig av hela textrader, som efter sin användning smältes ner igen för åter användning. På den senare delen av 1900-talet, när man smått började närma sig dataåldern behövdes en nytt sättnings process, man förstod att man skulle använda sig av elektroniken. Och i dag är det vanligaste sättet att man använder sig av fotokemisk etsning av plana mettal plåtar. Som man belägger med en ljuskänslig hinna innan det exponeras. Därefter genomgår ytskiktet en kemisk förändring vid belysning där man senare kan ta bort oönskade partier av texten.

Högtryck och djuptryck

Till en början använde man sig av högtryck, denna teknik dominerade marknaden ända fram till 1950-talet tack vare sin enkelhet. Trycket är upphöjt och därför behöver man inte trycka särskilt hårt. Därför passade denna metod bra till arkpressarna. Tryckformarna kunde då antingen vara av trä, gummi eller metall. Med denna metod blev trycket något nersänkt jämförelse med omkring liggande pappers ytan. Tack vare cylinderpressarna kraftiga tryck kunde nya sätt till lämpas; djuptrycket. Som i motsatts till högtrycket var nersänkt. Detta gjorde att man blev tvungen att trycka mycket hårdare för att få färgen att komma i kontakt med papperet. Med djuptrycket kunde man få en stor detaljrikedom.Därför blev högtrycket den teknik man allt mer övergick till. Vid tryckningen översköljs hela tryckplåten med färg och färgen samlas i urgröpningarna och färgen som blir över skrapas bort. Djuptrycket gör att trycket står upp mer eller mindre från papperet. Det finns ytterligare en metod att trycka på nämligen yttrycket. Denna typ av tryck saknar helt höjd skillnader. Men i stället för höjd skillnader använder man sig av kemisk preparering, så som etsning eller dylikt. Ett exempel på detta är litografin. Fördelen med yttryck är dom stora val möjligheterna och då särskilt med offsetvarianten.

Trycken från Ekblads

En man vid namn Carl Olof Ekblad flyttade till Västervik år 1834, satte han upp ett litet boktryckeri. Till en början ägnade han och hans arbetare sig åt boktryckeri. Men den 19 juli kom det första exemplaret av Westerviks Weckobladet ut. Ekblad flyttade till Västervik i början av maj och redan i mitten av samma månad började man använda bokpressarna. Två av dom första böcker som trycktes där var "En färgbok" Och uppföljaren "En ny och pålitlig färgbok". Båda två av Johan Österberg. Den första av böckerna var bara på åtta sidor medan den andra var på "hela" tjugofyra sidor båda böckerna handlade om färgning av ylle- och linnegarn och hade recept på olika färgblandningar och dessutom en massa andra saker som kunde vara till nytta i hemmet.En annan viktig bok som trycktes bland dom första i Västervik var "några ord om Westervik, dess hamn och läge" av C.A. Fogelmarck. Denna har stor betydelse för Västervik där den tar upp frågor som rör Västervik bl.a. om hur Västervik skulle kunna bli en av Sveriges folk rikaste, vackraste och mest väl mående städer. Men boken sålde knappt och är därför i dag mycket ovanlig och svår att få tag i men mycket eftertraktad och intressant.

Vem var då denna Gutenberg?

Han föddes nån gång mellan 1393 och 1403, vilket året exakt är, är svårt att veta eftersom inga skrifter från den tiden är sparade. Men man tror att han var född den 24 juni eftersom det på den tiden var vanligt att man döpte sina barn till den dagens skyddshelgon. Hans förnamn är lite olika beroende på var man befinner sig, men i hans födelseort Mainz kallas han Henchen, Hengin eller Henne. Men folk känner honom mer till namnet Johann eller Johannes. Johanns far hette Friele Gensfleisch zur Laden och var född ca 1350 och flyttade till Mainz 1372 för att slippa skatterna. Mainz hade under dom föregående åren tappat stora delar av sin befolkning och hade därför blivit skatte befriat för att få folk att flytta dit igen. Man tror att Gutenbergs far var köpman och troligen tyghandlare, men man vet inte riktigt säkert. Johanns far hette inte zu Gutenberg. Familjen tog inte det släktnamnet fören 1420. Men Johann hade kvar alla sina efternamn och kallade sig omväxlande Gensfleisch, zur Laden och zu Gutenberg. Johanns mor hette Else Wirich och var Frieles andra fru. Johanns familj var en av Mainz mest ansedda. Man tror att Johann studerade i klosterskola och eventuellt på universitet eftersom han hade mycket goda latinkunskaper. Men allt detta är bara spekulationer.
Gutenberg var en mycket skicklig köpman, slipad uppfinnare och hantverks mästare. Han arbetade bl.a. som guldsmed och tryckare. 1428 lämnade Johann Mainz efter ett bråk med Skråna. Och flyttade till Strasbourg. Man tror att det var där han utvecklade sin uppfinning. Han hade tillsammans med en man vi namn Andreas Dritzehn en spegel affär men många tror även att dom höll på med boktryckeri, Johann kan ha tänkas använt sig av en ordvits angående speglar. Dessa skulle kunna tolkas som salighets speglar vilket var titeln på en uppbyggelseskrift som på denna tid var mycket spridd. Denna eventuella ord vits kan bero på att Johann ville hålla sin verksamhet hemlig. Men innan en uppgörelse mellan Dritzehn och Gutenberg hade slutat dog Dritzehn och det blev en juridisk process ditt inte mindre än trettiotre vittnen hade till kallats, och i denna process slutade Gutenberg som vinnare och slapp ta in Dritzehns arvingar i företaget. Och 1448 flyttade Johann hem, till Mainz, där han lånade 800 gulden till en ränta på 6% av en man vid namn Johann Furst för att förverkliga sina planer. Men efter två år visade det sig att pengarna inte räckte till och då erbjöd sig Furst att skjuta till ytterligare 800 gulden. Men nu under andra förutsättningar han ville bli delägare i företaget. Men av någon anledning sa Furst upp lånet 1453 och då Gutenberg inte kunde eller ville betala tillbaka stämde han honom, med yrkande på att betala tillbaka två gånger 800 gulden plus en ränta på 400 gulden, men Gutenberg bestred detta med kommentaren att det andra tillskjutandet av pengar inte var något lån utan en utgift till det gemensamma företaget och att han hela tiden betalat tillbaka på räntan. Och domaren höll på Gutenbergs förklaring och ålade honom därför bara att betala tillbaka dom första 800 gulden. Men efter dombeslutet är det svårt att veta om Gutenberg fortsatte med sin verksamhet. Att Furst överhuvudtaget lånade Gutenberg så mycket pengar som 1600 gulden, vilket man på den tiden kunde förvärva tio hus i Mainz för, tyder på att han trodde på Gutenbergs idé.
Det finns uppgifter som säger att Gutenberg var blind i slutet av sitt liv. Och den 3 februari 1468 lades Gutenberg i graven vid en ålder av nära sjutio år. Vid franciskankyrkan i Mainz, som revs 1742. Och då utplånades hans gravplats. Man tror inte det finns några som helst original porträtt på Gutenberg men han avbildas ofta som en allvarlig medelålders man, med långt skägg och klädd i en konstig dräkt och mössa med skinnbräm. Men att han såg ut på detta sätt är helt och hållet uteslutet eftersom på den tiden var det bara judar och pilgrimer som hade långt skägg. Dessutom var klädnaden som han avbildas i icke motsvarande de kläder som användes i Mainz på den tiden.
Det är även idag svår att veta vilka uppfinningar som egentligen är Gutenbergs eftersom inga har hans namn men i dag så ser alla den 42- radiga bibeln med 1282 sidor som hans verk. Den 42-radiga bibeln trycktes i 150 exemplar och 48 av dom finns bevarade.
Men det tog ända fram till 1760 innan Gutenberg blev bekräftad som Boktryckarkonstens fader. Innan dess hade Furst och hans kollega Schöffer delat på äran som dess fader.




Källförteckning ;
Facit Special 1992
Encarta- 95
Bonnierslexikon 1997
Nationalencyclopedin
Svensk boktrycks historia 1483-1883 av G.E. Klemming och J.G. Nording 1893
Tryckteknisk av Sten Lagerström 1946
Grafiska institutets skrift serie; Gutenberg av Carl Björkbom 1951
Bokens Historia av S Dahl 1961
Dom första trycken från Ekblads boktryckeri av Bengt Hjord 1963
Från typ till ord och bok av Irving B. Simon 1968
Boktryck i Sverige 500år 1983
Den Svenska boken 500år av H Järv 1983
Gutenberg och hans verk av Stephen Füssel 2000