omoss

Den tibetanska terriern kom till Sverige i mitten av -50 talet, importerad av Carin Slättne, kennel Slättängs. Det är en till numerären ganska liten ras, det föds ca 200 valpar på ett år i Sverige. "Tibben" är inte en terrier som namnet anger, utan en sällskapshund med betoning på sällskap! Det är en pälsras, pälsen växer hela livet och sköts genom bad, borstning och kamning nån gång i veckan, om man inte väljer att klippa sin tibbe. Då kan man dock ej visa den på utställning!

Att beskriva en tibbes temperament låter sig nästan inte göras eftersom det finns alla varianter + några till, och kanske är det just detta som gör tibben så oerhört fascinerande, man vet ej från ena stunden till den andra vad man kan vänta sig. Dr Grieg som till England lyckades få hem de första exemplaren från Tibet beskrev tibben som lite hund, lite katt och lite människa, och jag tror man måste ha det i åtanke när man lever med en tibetansk terrier! Vi som länge levt med rasen och haft förmånen att få uppleva många individer skriver utan tvekan under på detta, visst har de hundens alla "färdigheter" men de beter sig inte sällan som en katt (egensinnig, oåtkomlig och överlägsen) och ibland kan man svära på att de tänker som en människa! En suveränt charmig hund m a o, som älskar att vara med överallt; i sängen, soffan, skogen, stallet eller där du själv för tillfället befinner dig, och som gärna söker sig en upphöjd utkiksplats. Fönsterbrädan kan vara en bra plats, står det nåt i vägen är tibben inte främmande för att självhändigt åtgärda problemet.
Om man vill ha en hund att ryta till, skälla på, domdera med och ruska om, då ska man absolut skaffa sig något annat, en leksakshund t ex.
Tibben passar bättre i en demokrati än en diktatur, och många svarar upp om de anser sig orättvist behandlade. "Våld föder våld" tycks gälla i tibbens värld! En del tibbar är dessutom veka, så att drämma till eller ruska om en tibbe som morrar i ett läge där den känner sig osäker, förstärker bara problemet! Ett morr är hundens sätt att uttrycka sig, och behöver nödvändigtvis inte betyda att den är arg!
Jag minns en av mina första tibbar, S&NUCh Buzara's Jat-Zy, som alldeles i början när jag fick hem honom ca 4 mån gammal, morrade mycket ilsket när jag ville ta ifrån honom ett färskt märgben. Jag som uppfostrats i den då mycket tuffa brukshundsandan (hunden ska lyda, punkt slut, om man så ska banka vett i den!) fick helt klart problem. Ju mer jag hetsade upp mig dess mer förbaskad blev Jat-Zy. Jag försökte den hårda vägen (detta var i mitten på 70-talet) på olika sätt, men kom inte åt benet! Plötsligt slog jag helt om taktik. Jag gick och hämtade en leksak, satte mig framför hunden, frågade artigt om vi kunde byta en stund, och döm om min förvåning när Jat-Zy snällt spottade ut sin dyrgrip och kollade om det var nåt av intresse jag erbjöd. Jag kunde ta benet, undersöka det under glättigt småprat, och lämnade genast tillbaka det till honom. Därmed hade jag lärt min första och största läxa: bråka inte med en tibbe. Den är hur lätt som helst att komma till tals med bara man inte tvingar den med hårda metoder, det funkar bättre att be snällt. Att här gå och tro att hunden har "vunnit" är rena rappakaljan! T o m på brukshundklubben har man numera lagt om kursen och skippar "ledarskapsteorin" och pratar numera om "relationer", mycket, mycket bättre! Jag brukar be dem av mina valpköpare som har haft hund tidigare, glöm allt du lärt dig, tibben gör tvärt emot vad du väntar dig! Tibben, kanske mer än andra raser, behöver man bemöta på tibbens nivå, man får inte begära att den ska kunna klättra upp till din nivå. Hunden är ett djur och kan inte tänka logiskt som en människa! En boll är en boll för dig, för tibben kan den vara en stor fara!

Vi har två olika ögonsjukdomar, för vilka vi bör ögonlysa ALLA tibbar flera gånger under hundens liv, alltså inte bara de som går i avel. Båda ögondefekterna nedärvs reccesivt, dvs anlagen för att en hund skall visa defekten måste komma från båda föräldrarna. Får hunden bara ett defekt anlag är den en "frisk" anlagsbärare, och kan lämna sitt defektanlag vidare till eventuell avkomma, men förblir själv frisk/symtomfri. Det kan vara bra att känna till att ett par anlagsbärande föräldrar inte nödvändigtvis får sjuk avkomma! De kan t o m få valpar som är helt fria från defektanlaget!

För avelshundarna är det ett absolut måste med regelbunden ögonlysning, då rasen omfattas av SKK's hälsoprogram mot ärftliga sjukdomar. Bäst är att alla kommer till undersökning!
Man ögonlyser 3-4 ggr under hundens liv! Första gången vid ca 2-3 års ålder.

Linsluxation, den ena av ögonsjukdomarna, visar sig oftast inte förrän vid 4-5 års ålder. Trådarna som håller linsen går av och linsen lossnar. Detta går att operera, så att hunden har ledsyn kvar

Vad gäller den andra ögonsjukdomen, PRA ser det ut att finnas 2 olika varianter. Vi brukade säga om tibbar att om de inte visat tecken på PRA vid tre års ålder, får de det inte heller. Det stämmer inte längre då det finns en variant som debuterar senare, åtminstone efter 4-5 års ålder, kanske så sent som vid 8-10 år!

Den tidiga varianten har ett snabbt förlopp och gör hunden blind. Av denna variant är det många, många år sedan vi i Sverige hade något fall.

Den senare varianten upptäcktes här i Sverige för ett par år sedan på en 8 år gammal tik, hon hade då början till PRA. Denna tik är dotter till min egen Ch Lhinacre Part Of The Puzzle.

Det förekommer också en njursjukdom "PNP" (progressiv nefropati) som valpen föds med och ganska snabbt utvecklar, som leder till döden. Hur den nedärvs är man inte helt klar över men vi arbetar med teorin att den, liksom ögonsjukdomarna, nedärvs reccesivt.

De allra flesta röntgar sina avelshundar, med avseende på höftledsfel. Det förekommer på rasen men även om en tibbe har höftledsfel är det sällan den har besvär av det.

Alla uppfödare arbetar aktivt för att få bukt med de ärftliga sjukdomar vi har, och vi har numera FÅ dokumenterade fall.

I januari 1975 flyttade den första tibben Chandi hem till mig, men den som kom att bli "stam-mor" till Lhinacre-tibbarna föddes först 1979, SCh Mocowodos Equi-Latitzi ("Titt"), som hade sin första kull 1981. Sedan har det rullat på med någon, ibland 2 kullar per år. Många av mina valpköpare har kommit att bli de allra käraste vänner, och kontakten fortsätter år efter år. Den senaste i raden av mina tibbar, Gunnel är född i juni 2003 och har "Titt" till mormorsmorsmorsmor!

Det viktigaste i och för min uppfödning är pigga, glada, friska och rastypiska hundar som kan förgylla vardagen lika mycket för blivande matte och/eller husse som de gör för mig.
Utställningsmeriter kommer långt ner på min prioritetslista! Visst är det kul när mina " valpar" visar framfötterna på utställning - för att inte tala om vilken fin reklam - men att valpen får ett bra hem där den uppskattas för vem den är och inte för vad den kan vinna är långt mer viktigt för mig (och valpen!!!)! Som du förstår är hundar och då i första hand mina egna tibbar mitt främsta intresse, och tar mycket av min tid. Pälsvård, skogspromenader, mysstunder i TV-eller lässoffan och hundsnack dagarna i ända!

2006 kom de första DVÄRGHÖNSEN till oss, och idag har jag fyra hönor och en tupp. De går som höns ska, fritt ute på tomten, och ger oss ägg och trevligt tidsfördriv, och ett och annat ägg har också blivit kycklingar.

Pelargoner upptäckte jag för några år sedan och de startade också upp för ett mer "allmänt" blomintresse, och jag är en sån där som aldrig kan hejda mig, det blir inte bara en - jag måste ha alla! Palettblad och Flitiga Lisa ingår numera också i "sortimentet" och senaste samlarprojekten är dahlior och lökar - företrädesvis tulpaner och narcisser, samt en himla massa andra växter. Jag dreglar framför stånden med fröer och över frökataloger, och som sagt, har svårt att hejda mig!

Dessutom sitter jag då och då framför datorn och ligger gärna på rygg i soffan med en bra bok att läsa. Tibbarna föredrar den senast nämnda hobbyn, för den deltar de i med liv och lust, om så bara som bukvärmare och fotstöd i soffan!