Vill
du höra mitt livs historia?
Kärlek,
värme och trygghet
Jag föddes i
Åsele, och bodde de sju första åren i en by i dess närhet tillsammans
med mamma, pappa och min fyra år äldre bror. Vi hade ett litet torp.
Pappa jobbade i skogen medan mamma skötte hemmet och våra djur. Där
fanns kor, grisar, får och höns. I hemmet fick jag kärlek och
värme och därmed en värdefull trygghet.
1971 då jag var 7 år och skulle börja i skolan blev
vi tvungna att flytta från byn Lövberget, som bestod av 3 familjer, ner
till Sundsvall. Tvungna, därför att pappa fått besvär med sin rygg och
nu gått i omskolning. Han fick arbete som instrumentmakare vid Ortvikens
sulfitfabrik. Det var en chockartad upplevelse för oss alla med denna
stora ändring. Under lång tid for vi upp till Lövberget så fort min
pappa kom från sitt arbete på fredag och vi återvände sent på
söndagkväll. I Sundsvall bodde vi i en 3-rumslägenhet i ett höghus.
För oss blev det som ett fängelse. Jag gick dock frimodigt till skolan,
trodde gött om alla, men fick allt uppleva lite av mobbning eftersom jag
hade en speciell dialekt.
Mamma
blev en kristen
Sista året
vi bodde i Åsele började Gud söka min mamma mycket påtagligt. Hon
försökte fly undan Guds röst. Vad skulle folk säga om hon skulle bli
"religiös"? Mamma hade stor släkt, i livet fanns då hennes
mor plus åtta syskon. Men en dag då hon gick på gatan utanför
Pingstkyrkan hörde hon så starkt en röst säga "här ska du gå
in". Så småningom gjorde hon som rösten sagt, och fick uppleva en
inre förvandling. Hon följde också Kristus i dopet. Pappa och övriga
släkten accepterade hennes ställningstagande då de märkte att hon inte
blev någon sämre människa av det.
Orken
bara försvann
1982
gick jag ur gymnasiet som byggnadssnickare, och fick arbete inom kommunen.
Livet lekte! Jag hade tillgång till både motorcykel och bil och dessutom
hade jag en flickvän. Då jag mönstrade blev jag uttagen till
fjälljägarna i Arvidsjaur, vilket kändes som en bra utmaning. Men innan
det var dags att inställa mig där så hade jag måst söka läkare för
att jag hade drabbats av en väldig trötthet - orken bara försvann. Då
inte läkaren fann något fel på mig for jag till Arvidsjaur. Det var
helt omöjligt för mig att utföra det som förväntades av mig. Där
trodde de tyvärr att jag simulerade. De ordnade med hemresa för mig. De
följde med, och befallde mina föräldrar att följa med till sjukhusets
psykavdelning. Sedan började en svår tid för mig. Gång på gång fick
jag ny kallelse till psyket, men de fann inget fel på mig. |
Långt om länge
fick jag möta deras överläkare, en kvinna med klarsyn. Hon sa på en
gång att jag skulle till Akademiska sjukhuset i Uppsala. Då blev det
fart ! Där kunde de snart konstatera att min lever inte fungerade som den
skulle. Den samlade på sig koppar som jag fick i mig genom olika
livsmedel.
Hela
mitt liv rasade samman
När de började med medicinering och kopparn kom i omlopp i kroppen så
blev det bara värre. En fot började släpa, och talet försvann inom en
månad. En natt vaknade jag och upptäckte att en hand hade blivit vriden.
Under svåra smärtor skedde försämringen i min kropp väldigt snabbt.
Jag blev rullstolsbehövande men kunde till en början inte sitta i stolen
mer än 15 minuter i taget. Hela mitt liv rasade samman sommaren 1984 !
Jag var då 20 år. Inombords fattades också något. Jag saknade inre
frid och glädje, där var en stor tomhet, jag hade inget att leva för -
inte heller av.
"Ge
inte upp"!
Så en dag hade mina föräldrar bjudit några kristna vänner till vår
sommarstuga och jag var med. Jag bad dem att be för mig. Då blev mammas
förböner hörda. Jag tog emot Jesus i mitt hjärta, hans frid och
glädje blev en verklighet för mig, jag gick bokstavligen från mörker
till ljus! Så småningom blev jag också klar över förmånen att få
följa Jesus i dopet, jag döptes trettondagshelgen 1986.
Under 1987 stannade min sjukdom upp så till vida att
jag blev smärtfri, men jag är helt beroende av andra människors hjälp.
Herren är med mig varje dag, han säger ¨GE INTE
UPP¨. Jag är frisk till min inre människa och mitt namn är skrivet i
Livets bok.
Jag vet att min kropp ska bli frisk. Visst har jag
undrat över varför jag skulle få denna sällsynta och svåra sjukdom,
men jag tror att Guds gärningar ska bli uppenbarade och Herrens namn
förhärligat. Jag tycker att livet är spännande, och tror att Herren
har något bra i beredskap åt mig. Jag bor centralt och åker ut i min
permobil mest varje dag, pratar genom min talsyntesapparat med människor
och ger dem mitt vittnesbörd.Jag kallar mig rullstolsevangelist och ser
det som min uppgift i Herrens rike. Människor möter mig med respekt och
jag vet att Gud verkar genom det jag har att förmedla.
Om du som läser detta inte har öppnat ditt hjärta
för Jesus så vill jag rekommendera dig att göra det. Vilka
omständigheter du än befinner dig i, så fäst din blick på Jesus. Han
gjorde allt för dig genom sin korsdöd och sin uppståndelse. |
