Gamla rörbestyckade rundradiomottagare

Jag samlar inte i bemärkelsen att jag har ett mål, en strategi för förvärvandet. Apparaterna hamnar här slumpmässigt för ibland kan jag inte låta bli att som en radions Florence Nightingale ta hand om trasorna och ge dem nytt liv. Det är felsökning och trimning som är det roliga, liksom att finna de komponenter jag behöver i den egna skrotlådan. De renoverade apparater som inte har en given plats i bostaden staplas i klädkammaren eller garaget tills vidare.

Antika rundradiomottagare lockar mig inte lika mycket som 50-talare. Den som gillar gamla ting har ofta ett känslomässigt förhållande till dem, kanske som barndomsminnen. Magiskt öga, guldgnistrande högtalartyg, massor av geografiska namn på den väl upplysta skalan, förgyllda lister, benvita tangenter, allt omgärdat av  polerat ädelträ, det var en sådan radio jag längtade efter i min ungdom. Antal rörfunktioner skröt tillverkarna med i produktkatalogen, ju fler desto bättre förstås. Jag som hade börjat med dx-ande tyckte det var bra om det fanns mer än ett kortvågsband på radion. På 80-metersbandet fanns t ex svenska radioamatörers AM-sändningar att lyssna på. Ändå blev min första egna radio en äldre pjäs.

En Marconiphone 853 alias H.M.V. 657 från 1938 köptes på auktion för en femma (det var i slutet av 50-talet). Den har förutom LV och MV två KV-band, 13-30 och 30-90 m, avstämt HF-steg, magiskt öga och motordriven avstämningskondensator med knappar för åtta förinställda favoritstationer på LV och MV. En cirkulär loggskala underlättar stationsinställningen och den drivs tillsammans med skalpinnen av tunn stållina, så man slipper byta skalsnöre. Bandindikatorn drivs med metallkedja från bandomkopplaren. Skalan i närbild. Rören är Marconis ekvivalenter till amerikanska oktalrör: KTW63 (6K7G), X65 (6K8G), KTW63 (6K7G), DH63 (6Q7G), KT63 (6F6G), Y63 (6E5), U50 (5Y3G). Den rejält tilltagna elektrodynamiska högtalaren ger ett fylligt ljud och detta var en toppenmottagare för sin tid, ursprungspriset var 460 kr (12200 kr). Broschyrbild. Jag har bytt elektrolyter och papperskondensatorer, men rören är 30-talsoriginal med undantag för magiska ögat EM34. Eftersom jag inte månar om museiskick utan vill använda mina apparater har jag satt en PCIM177 digitalskala bakom glasskivan, stabiliserat oscillatorspänningen med zenerdioder och bytt tonkontrollen mot en antennomkopplare. Med den väljer jag antingen ordinarie högohmigt uttag eller en 50-ohmsingång kopplad till en FET som impedansanpassare. Känsligheten med sådan blir hög, 3 uV för 50 mW uteffekt vid 30 % modulering. En S-meter har placerats bakom glaset till vänster om gröna ögat.
I början av 60-talet var det mest Radio Nord som gällde, men så sent som på 80-talet använde jag mottagaren för dx-ande under ett par år. Då tillkom digitalskalan. Den senaste förbättringen är byte av MF-röret KTW63 till 10E/278, det är lika gammalt och ser exakt likadant ut men har mer än dubbelt så hög förstärkning. Tyvärr blir blandarbruset påtagligt men den förbättrade känsligheten på KV gör att det är värt det.
Internet är en fantastisk källa till udda information, jag hittade serviceinformation till denna gamla apparat på www.radiomanuals.info

Året därpå köpte jag en Marconiphone 563 radiogrammofon, jämnårig med ovanstående. Priset på loppis var 10 kr, det var en tung möbel på hjul som jag rullade på gatan och nätt och jämt fick in i hissen. Efter byte av likriktarrör kunde jag äntligen avnjuta fars gamla 78-varvare på något bättre än vevgrammofon och favoriten blev "Lazy River" med Mills Brothers. Med 10 W push-pullsteg och två stora högtalare var ljudet så bra som det kunde bli på den tiden och radion hade HF-steg, två MF-steg med variabel bandbredd och tre KV-band från 5-107 m. Jag fick stundtals in polisradion på 40 MHz. Möbeln innehöll en EMI skivväxlare som klarade åtta stenkakor och den kostade i England 67 guineas, vilket motsvarade 845 kr (22400 kr). Så synd att jag skrotade den när jag flyttade hemifrån! Det var tekniskt en toppmodell men det är komplicerat att gilla radiogrammofoner.

 

När jag började med amatörradio var det förstås med telegrafi och en beatoscillator fattades. Som sådan tjänstgjorde familjeradion som också hade två KV-band, 16-55 och 55-180 m, och vars stationsinställning kunde ställas så att lokaloscillatorn interfererade med Marconin och gav den nödvändiga tonen. Denna Kungsradio 755 UKV från Göteborg kostade 300 kr (3400 kr) år 1958, nedsatt pris pga utgående modell som egentligen var från 1955 även om detta exemplar byggdes 1957, och den blev min inkörsport till dx-lyssnarhobbyn. Den har varit i dagligt bruk fram till 2002 och fungerar fortfarande galant efter byte av rör, kondensatorer och lampor. Rörbestyckningen är ECC85, ECH81, EF85, EABC80, EL84, EM34. Känsligheten är 4-8 uV på frekvenser under 5 MHz, på det högfrekventa KV-bandet varierar den mellan 6-20 uV. Ferritantenn saknas och tonkontrollen är en enkel diskantdämpare. Ljudet är mediokert, saknar djup bas och högtalaren är delvis skymd av glaset. Vridomkopplare var omodernt när radion tillverkades, de flesta hade utrustats med tangenter.

 

En Luxor Tenor 4192W från 1962 blev min på loppis för 75 kr, nypriset var 335 kr (3370 kr). Tre rör, två kondensatorer, en skallampa och en säkring behövde bytas och selenlikriktaren hade sådant spänningsfall att den behövde parallellkopplas med kiseldioder. KV-bandet täcker 6-18 MHz och FM-bandet 87-101 MHz. Klangfärgskontrollens ratt påverkar både diskant- och basregistret. Ferritantenn finns för MV-LV. Rörbestyckningen är ECC85, ECH81, EBF89, ECC82, EL84, EM84. Observera den tidstypiska symbolen för LUFOR (luftförsvarsorientering) på långvågsskalan, där skulle man lyssna efter viktiga meddelanden i ofärdstider. Glasskalan har kanalnummer på MV och LV, något som jag bara har sett på Luxor och Radiola.
Ett annat Tenor-chassie är insatt i hemgjord låda med måtten 37x17 cm eftersom originallådan på 1960-talet hittades sönderslagen och bakstycket fattades. Till den används separat högtalarlåda och därmed blir ljudet betydligt bättre än vad originalets långsmala element kan åstadkomma.

 

Denna Luxor Populär 3095W tillverkades 1956 i Motala med nypriset 427 kr (5250 kr) och inhandlades på loppis för 75 kr. Den har LV, MV, KV och FM-bandet som för ovanlighetens skull går till 108 MHz, lovvärt förutseende av Luxor eller så var det reapris på Telefunkens USA-anpassade UKV-enheter. Rörbestyckningen är ECC85, ECH81, EF85, EABC80, EL84, EM80, EZ80. Tonkontrollen är en omkopplare med fyra steg och radion har två högtalare, en 6-tums och en diskanthögtalare av elektrostatisk typ. Från baksidan kan man vrida ferritantennen som fungerar enbart på MV. För LV och KV finns en trådstump inuti lådan som antenn. KV-bandet 19-52 m har fininställning med UKV-ratten som ställs på 97 MHz. De vita bokstäverna och siffrorna på skalan hade fallit som höstlöv för stationsinställningens visare, så jag sprejade klarlack på glaset för att fixera de återstående. Tre rör och ett antal papperskondensatorer byttes, i övrigt var apparaten i gott skick. Radion har inget märkvärdig ljudkvalitet men platsar ändå i bokhyllan ovanför ovanstående Tenor.

 

Luxor Luxorita från 1954 tillhör de nätdrivna minstingarna, något för den som behövde en köks- eller sommarstugeradio. Ändå har den två KV-band, 17-51 m och 75-200 m, så den tog in både amatörradio och fiskebåtsradio. Den är en variant av en modell som funnits sedan slutet av 1940-talet. På baksidan sitter en skjutomkopplare för diskantsänkning som egentligen inte behövs, ljudet från 6-tumshögtalaren är balanserat men givetvis basfattigt och uteffekten är drygt en watt. Inget omkopplarläge för grammofon finns, man får dra ut antennsladden. Känsligheten har jag inte mätt men praktiska prov med en kort trådantenn visar att den är i klass med större apparaters.
Rörbestyckningen är 6BE6, 6BA6, 6AV6, 6AQ5, 6X4, alla av det svenska fabrikatet SER. Likriktaren är av halvvågstyp, ovanligt i en radio för växelspänning men det sparade väl några kronor för transformatorn. Jag gjorde en bryggkoppling med hjälp av två kiseldioder och fick högre anodspänning med minskat brum. Radion förefaller vara sparsamt använd, jag bytte ett rör, ett motstånd, en elektrolytkondensator och satte in en nätsäkring. Nättrafon har tagit skada så att man måste använda läget för 250 V, därför har jag satt in en liten 18 V-transformator för att ge radion korrekt spänning. Dessutom satte jag gummibitar mellan låda och chassi för att eliminera mikrofoni. Jag fick radion som gåva.

 

Philips B2X63U "Philetta" från Nederländerna med modellår 1956 blev mycket populär som andraradio när P2 startade på UKV-bandet eftersom den var billig och lättplacerad och det oftast fanns en större radio i hushållet. När bostadsstandarden förbättrades fann den även plats i tonårsrummet. Det är en allströmsversion, både för att det fanns många likströmsnät kvar ända till 1960-talet och för att en transformator skulle göra radion större och dyrare. Trots de kompakta måtten 19x18 cm är mottagningsegenskaperna lika bra som hos normalstora apparater, det finns lika många rör och kretsar och uteffekten (1,5 W vid klippgräns) är tillräcklig, men allt är förstås komprimerat och komponenterna sitter i lager på varandra under chassit. De kondensatorer som behöver bytas är tack och lov lättåtkomliga. Lådan är av bakelit och på fronten sitter en plexiglasskiva med skalan och ribbor framför högtalarnätet. Den kantbelyses nedifrån av två lampor och ger radion ett dekorativt utseende i ett mörkt rum. För MV och LV sitter en ferritantenn inbyggd men för UKV krävs yttre antenn. Till och med kortvågsband finns med men det är begränsat till 23-51 m och har inga andra markeringar än de fyra rundradiobanden. UKV- och AM-banden har separata rattar och bakom den fysiologiska volymkontrollen finns en diskantdämpande tonkontroll.

Rörbestyckningen är UCC85, UCH81, UF89, UABC80, UL84, UY85. Jag bytte blandarröret och fyra kondensatorer, satte i en hel termosäkring och ökade den nedgångna filterkondensatorns värde med hjälp av en parallellkopplad 33 uF-kondensator. På KV-bandet krävdes nya värden på två kondensatorer i antennkretsen för full känslighet och efter bytet är känsligheten på 10 MHz 4 uV för 50 mW uteffekt. Med tanke på inmatad effekt till slutröret borde LF-effekten vara dubbelt så hög, den låga verkningsgraden beror antagligen på för låg induktans i den lilla utgångstransformatorn, men med anslutning till yttre högtalare låter ljudet ändå fylligt. Jag trodde inte att denna miniradio skulle hamna i min samling men den är bättre än vad jag förväntade mig och den var gratis i återvinningscontainern.

 

Från ett skrotupplag bar jag hem en Centrum 261 från 1958, den är tillverkad av Gylling & Co och priset var då 495 kr (5600 kr). Den har två KV-band, 18-50 och 55-185 m. UKV-avstämningsratten fungerar som bandspridning på det högfrekventa KV-bandet. Radion har "3D-ljud" tack vare tre högtalare varav två diskant- och mellanregisterhögtalare på sidorna, som kan stängas av om de kringsittande vill slippa dem. En klangfärgsratt dämpar diskanten, småknappar bland våglängdstangenterna väljer mellan Orkester-Opera-Solo-Jazz och med en femte kan högtalarna stängas av helt. Jag har bytt elektrolyter, några andra kondensatorer, skallampor och tre av rören. Rörbestyckningen är den vanliga med ECC85, ECH81, EF89, EABC80, EL84, EM84. Radion saknar ferritantenn för LV-MV men utnyttjar UKV-antennen. Den är överraskande känslig trots avsaknad av HF-steg, 5-10 uV på KV. Det är ovanligt att hitta svenska stationsnamn på FM-bandet men här finns de.

På en loppis kunde jag inte låta bli att ta med denna Blaupunkt Granada 2626 från 1959. Den fungerade från start, t o m EM84 har färg kvar. Rörbestyckningen är ECC85, ECH81, EF89, EABC80, EL84, EM84. Två KV-band finns, 17-50 och 60-180 m, och UKV-avstämningen fungerar som bandspridning på det högfrekventa KV-bandet. Känsligheten på AM-banden är 10 uV. Tonknappar för HiFi, Solo och Sonor kompletterar de separata bas- och diskantkontrollerna. Huvudhögtalaren är framåtriktad och diskanthögtalare sitter på sidorna. Den liknar i många avseeenden Centrum-mottagaren, men har bättre ljud, inbyggd från baksidan vridbar ferritantenn för LV-MV och kan använda UKV-antennen på KV-bandet. Så här skulle en kvalitetsradio se ut på den tiden utan att därför tillhöra lyxklassen. Priset var 565 kr (6330 kr), typiskt för en tysk mellanklassmottagare.

 

Grundig 3097S från 1958 är en motsvarighet till ovanstående Blaupunkt. Rörbestyckningen är ECC85, ECH81, EF89, EABC80, EL84, EM34. Ursprungspriset var 565 kr (6400 kr) men mitt vinnande auktionsbud var 2 kr. Apparaten har tre högtalare varav två på gavlarna. Tonkontrollerna utgörs av fyra rattar, de två yttre är konventionella bas- och diskantreglage medan de mittre aktiverar sugkretsar på 750 och 3000 Hz. De kompletteras med knappar för Tal och Musik. Båda inaktiverar sugkretsarna, "Tal" sänker basen medan "Musik" höjer basen men behåller diskanten på mellannivå. Volymkontrollen har fysiologisk kurva. Inkopplingsbar, fast monterad ferritstav fungerar huvudsakligen på MV, på LV utgör den bara en del av antennkretsens induktans. Jag fick byta fyra rör inklusive det magiska ögat, en kortsluten kondensator och två brända motstånd. På KV-bandet saknas trimkondensatorer över de avstämda kretsarna, jag satte in sådana istället för de fasta och fick bättre kalibrering och känslighet (8 uV) som resultat. Denna välljudande radio i nyskick är en prydnad på byrån och ett skänkt exemplar av samma sort som jag också har gjort i ordning står på reservhyllan.

 

Grundig 97S från 1959, nypriset var 335 kr (3750 kr). En så söt liten radio för sängbordet kunde jag inte motstå, den är i nyskick så jag betalade 150 kr för den. Det bruna plasthöljet kontrasterar vackert mot den ljusa fronten med benvita rattar och tangenter. Separat inställning för AM-FM, sex rör och selenlikriktare, ferritantenn, tonkontroll och omkoppling mellan tal och musik.
Rörbestyckningen är ECC85, ECH81, EF89, EABC80, EL84, EM84. Jag behövde byta "magiska bandet" EM84, ett motstånd och smörja UKV-vridkondensatorn som hade kärvat ihop, men inte en droppe kontaktsprej krävdes för att få liv i radion. Ljudet är tillräckligt bra fast lådan är liten och med en tråd vid taklisten plockar den in kortvågsstationer behändigt om man är lätt på handen.

.

Grundig 5080S från 1956/57 är en toppmodell av bordsradio som jag hittade på loppis för ett par hundralappar, en rejäl låda 68 cm bred och 43 cm hög. Det ursprungliga priset var 795 kr (9800 kr). Den har femstegs tonkontroll, "Wunschklang-Register", push-pullslutsteg med 8 W uteffekt vid begynnande klippning och fem högtalare, varav två är elektrostatdiskanter. De mest låg- och högfrekventa tonkontrollerna utgör sedvanliga RC-kretsar i en motkopplingsslinga, men de tre mellersta är anslutna till LC-sugkretsar på 750, 1800 och 4000 Hz. Med rattarna ställda för rakast möjliga kurva är -3 dB-gränserna 50 Hz och 7 kHz men de utvidgas till 35 Hz resp. 13 kHz om mellanregistret sänks. Den mest högfrekventa kontrollen påverkar även två MF-transformatorer för variabel AM-bandbredd 4-12 kHz, radion har nämligen två MF-steg.
Rörbestyckningen är ECC85, ECH81, EF89, EF80, EAA91, ECC81, EBC41, EL84, EL84, EM34. Ferritantennen för MV är vridbar med ratt och indikator och yttre antenn inkopplas till den med tangent. Den fungerar bara hjälpligt på LV där den är seriekopplad med huvudinduktansen. Känsligheten på KV är 6 uV för 50 mW uteffekt med 200 ohm generatorimpedans.
Alla rör utom EAA91 och EM34 är bytta liksom skallamporna, det magiska ögat har fått ökad ljusstyrka med anodspänningen höjd med 65 volt, en nödlösning i brist på reservrör. Olja på rörliga delar behövdes för att få stationsinställningen att fungera, men drivningen på UKV-bandet blev inte bra förrän jag hade spänt en fjäder till friktionskopplingen med hjälp av instoppade metallbrickor. Elektrostathögtalarna var ur funktion, de består av en plastfolie med kopparbelagd yttersida medan insidan trycks mot ett jordat metallgaller. Den kopparbelagda sidan har 230 V likspänning pålagd tillsammans med växelspänningen. Jag fick igång det ena diskantelementet sedan jag öppnat det och putsat bort oxid från kontaktblecket som ligger pressat mot kopparskiktet. Det andra elementet förblev tyst så jag har bytt det mot en vanlig diskanthögtalare inkopplad via en 4,7 uF kondensator.
Ljudet är imponerande med djup bas som gör att man med god kvalitet kan spela av grammofonskivor med kristallpickup. Uttag finns även för bandspelare med separat tangent för återgivning från den.

 

En ovanlig möbel från 1961 härstammar från den tyska möbelfabriken Ilse som monterade in teknik från tyska radiofabrikanter i vad som ser ut som en stilmöbel från 1800-talet. I denna modell Gracia 2338 sitter ett Telefunken-chassie 2180 och bakom den övre luckan en skivväxlare Telefunken TW504. Rörbestyckning är ECC85, ECH81, EBF89, ECC83, EBC91, EL84, ECL86, EM84. Radion har ferritantenn, separata tonkontroller för bas och diskant och knappar för Bas-Solo-Intim-Jazz som dämpar eller framhäver de låga och höga registren. En stor framåtriktad högtalare kompletteras med två sidohögtalare för mellanregister och diskant. UKV-inställningen utgör fininställning på KV-bandet som täcker 5,9-18 MHz.
Beteckningen "Stereo" har dålig täckning, den gäller inte själva radion utan endast om skivspelaren förses med stereopickup. Märkligt nog leds vänster kanal endast till förstärkare för mellanregister och diskant till den ena lilla sidohögtalaren medan höger kanal går till fullregisterdelen. Radiodelen behövde endast byte av en kopplingskondensator och lätt trimning men jag höjde uteffekten då jag tyckte att slutrören kördes onödigt sparsamt. Skivväxlarens tonarm var avbruten så den är bortplockad och ersatt av ett kassettdäck. Med båda luckorna stängda syns inget av tekniken bakom dem och ljudet är riktigt bra.

 

En som vet bättre än att kasta radioapparater i sopcontainern lämnade denna Dux V373 från 1956/57 till mig. Den kostade ursprungligen 499 kr (6140 kr), är byggd vid Philips fabrik i Norrköping och finns även i Philips-version som BS461A. Den är rätt kantstött i utseendet men efter att jag har bytt rören och många kondensatorer fungerar den utmärkt. Radion har separata bas- och diskantkontroller samt variabel AM-bandbredd Smal/Bred. Ferritantenn saknas, istället finns inbyggd ramantenn för MV-LV. De två KV-banden täcker 1,6-4,8 MHz och 5,9-16 MHz och har så hög känslighet som 4 uV. FM-bandet omfattar 87,5-100 MHz med god känslighet eftersom det har dubbla MF-steg. Rörbestyckningen är ECC85, ECH81, EBF80, EF89, EABC80, EL84, EM80, EZ80. Denna slitna apparat med två framåtriktade högtalare är min garageradio.

 

Philips BS371A från 1957/58 är ett billigare halvsyskon till ovanstående Dux, nypriset var 430 kr (5060 kr) och kommer från samma fabrik. De har mycket gemensamt. Skillnaderna är att denna radio bara har ett MF-steg, ett KV-band och en enda tonkontroll utan bandbreddsomkoppling. Gemensamma drag är två högtalare, en 7-tum och en 5-tum samt ramantenn. Rörbestyckningen är ECC85, ECH81, EF89, EABC80, EL84, EM80. Jag bytte ett rör, fick liv i radion med kontaktsprej och satte kiseldioder över selenlikriktaren för att få högre anodspänning. Dessutom är ögat utbytt mot UM80 som får sina 18 V till glöden från en spänningstripplare. Jag fick radion som reservdelsapparat men eftersom den var lätt att få igång får den förbli i fungerande skick.

 

Dux V1370 från 1956/57 är en bordsradiogrammofon som också kommer från Norrköpingsfabriken och kostade 645 kr (7940 kr). Den har dubbla MF-steg, men det andra enbart för FM. LF-förstärkaren utgörs av ett transformatorlöst seriekopplat push-pullsteg som driver två seriekopplade 5-tums 400-ohmshögtalare varav en med dubbelkon, dessutom finns inkopplingsbar utgångstransformator för extern anslutning av lågohmig högtalare. Tonkontrollerna är separata för bas och diskant och ferritantennen som har separata stavar för LV och MV är vridbar med en ratt. I ena ändläget inkopplas yttre antenn. Rörbestyckningen är ECC85, ECH81. EF89, EF85, EABC80, EL84, UL41, EM80, EZ80. Chassit är identiskt med Philips B5X61A och H5X63.
De flesta rören verkade vara nyligen bytta, endast ögat var slutkört och jag ersatte det med UM80 med 19 V glödtransformator. Två elektrolyter byttes också. Stationsinställningen kärvade men det gick att eliminera slirningen. Den enkla skivspelaren, Dux 5156, har tre hastigheter och vridbar kristallpickup för normal- och mikrospår. Spelaren behöver bytas ut eftersom mellanhjulets gummikant är torkad och sprucken och pickupen inte lämnar någon utspänning, så jag har en portabel cd-spelare under locket som ersättare. Lådan är fin, FM-känsligheten god och ljudet skapligt men saknar djup bas, högtalarnas resonansfrekvens är 130 Hz. Priset 25 kr i loppisbutiken gick inte att säga nej till.

 

Även denna bordsradiogrammofon Philips H4S03A, årsmodell 1960 från Norrköping med namnet Anita och nypris 722 kr (7770 kr), fyndades för 25 kr när det var sommarrea i loppisbutiken. Skivspelaren och förstärkaren är utrustade för stereo men inte radiodelen. De två sidmonterade 5-tumshögtalarna AD3500AM har visserligen 800-ohms impedans men förstärkarna har utgångstransformator, en lösning som kan verka förbryllande men meningen var att man skulle ansluta till Philips separata, högohmiga högtalarlådor. Stereobilden med de inbyggda blir nämligen inte bra, basåtergivningen är måttlig och i bruksanvisningen rekommenderas högtalarna HZ 6. Utgångstransformatorerna är sparkopplade, det ligger alltså anodspänning på högtalarspolarna och därför är de trepoliga anslutningarna för yttre högtalare beröringsskyddade. Turligt nog hade jag ett par passande kontakter, antagligen inhandlade hos Clas Ohlson på 80-talet. Jag har satt in en brytare för de inbyggda högtalarna så att de inte används samtidigt med de fristående. Uteffekten är 3 W per kanal.
Rörbestyckningen är ECC85, ECH81, EBF89, ECC83, EL86, EL86, EM84. FM-detektorn har germaniumdioder. Två rör behövde bytas, därav det gröna bandet EM84, och som vanligt läckande papperskondensatorer. Selenlikriktaren var kortsluten och hade orsakat att temperatursäkringen hade löst ut, så jag satte in kiseldioder och glasrörssäkring. Extra kapacitans över filterkondensatorn krävdes för att hålla brummet borta. FM-kondensatorn hade fastnat men släppte då jag värmde axelbussningen med lödkolven så att den stelnade oljan mjuknade.
Skivtallriken gick igång efter smörjning av motoraxeln men stereopickupen lämnade ingen utspänning, ett vanligt fel på Philipsfabrikaten som tyvärr inte går att reparera när kristallen har åldrats. Jag får nöja mig med monopickup tills vidare.

 

För en femtiolapp tog jag med denna Löwe-Opta Truxa 2731W från loppmarknaden. Den är från 1958, priset då 485 kr (5500 kr), och representerar tysk mellanklass med fysiologisk volymkontroll, separata bas- och diskantkontroller och den tidens fasta register, här benämnda Bass-Jazz-Sprache-Solo-Orch. Den täcker förutom FM-bandet LV, MV och KV 6-19 MHz. Skalan är inte anpassad för skandinaviska kunder, vilket märks dels på att Motala saknas, dels på att FM-bandet upptar ett flertal stora tyska sändare. En stor, oval framåtriktad högtalare kompletteras med sidmonterade elektrostatdiskanter, men ljudet är inte så bra som jag hade förväntat mig. Högtalaren är fäst vid plåtchassiet (se bild) och dess kon har höjden 14 cm, fast lådans ljudöppning är endast 9 cm hög.
Rörbestyckningen är ECC85, ECH81, EF89, EABC80, EL84, EM80. Ferritantenn är inbyggd men inte vridbar. Skalan i närbild. Två rör behövde bytas, en glödströmssäkring och ett antal läckande papperskondensatorer. Precis som i Grundig 3097 saknas på KV-bandet trimkondensatorer över de avstämda kretsarna, jag fick sätta in en sådan över antennkretsen för att få bästa resultat och känsligheten på KV är därefter 7 uV. Radion är uppkallad efter den kände danske underhållaren och illusionisten som var populär i Tyskland.

 

Siemens Kammermusik-Schatulle M 57 från 1956 är ingen pjäs för trångbodda, den är 89 cm bred med dörrarna utfällda. Modellen är gjord för den som inte njuter av att se belyst skala och magiskt öga utan vill ha hemmet så teknikbefriat som möjligt. Den kombinerade strömbrytaren och volymratten sitter framför dörrarna och när dessa är stängda är skalbelysning och magiskt öga släckt. På mitt exemplar saknades kontakten för ögat, men det har jag löst med ett relä till skalbelysningen. Skalan i närbild
Apparaten tillhör lyxklassen eftersom den är utrustad med avstämt HF-steg, dubbla MF-steg med variabel bandbredd i två transformatorer länkade till diskantkontrollen och pushpull-slutsteg med 7 W uteffekt mätt vid klippgräns. Känsligheten på FM är utomordentlig tack vare fyra MF-steg. Ett enda KV-band, 5,9-18,5 MHz, känns dock snålt. På KV och MV är känsligheten för 50 mW uteffekt 5-8 uV vid 200 ohm generatorimpedans men på LV 18 uV, beroende på avsiktlig dämpning för att få tillräcklig LF-bandbredd. Ferritantennen som fungerar endast på MV är roterbar från fronten och kan kopplas ur med en tangent. En annan tangent kopplar in lokalsändare på MV (jag har valt den franska sändaren på 1337 kHz), och då blir kopplingen mellan HF-steg och blandare oavstämd. Ljuddelen har bas- och diskantkontroller samt fysiologisk volymkontroll och tangent för tal/musik. Den har separata utgångstransformatorer för bas och diskant och högtalarbestyckningen är två 8-tums dubbelkon samt två 4-tums, alla framåtriktade. Rörbestyckningen är EC92, EC92, EF89, ECH81, EF89, EF80, EABC80, ECC83, EL84, EL84, EM80.
Det krävdes byte av alla rör men fasta kondensatorer och skallampor var i fungerande skick. FM-inställningskondensatorn kärvade, HF-kretsarna krävde trimning och selenlikriktaren gav så låg anodspänning att jag parallellkopplade den med kiseldiodbrygga. I övrigt är radion väl bibehållen, ett loppisfynd för 250 kr. Nypriset var 848 kr (10435 kr).
En märklig detalj är att de små högtalarna inte är monterade direkt på frontplattan utan sitter på böjda plaströr som mynnar ut på framsidan. Detta förorsakar förstås längre gångväg och därmed fasvridning av de höga tonerna jämfört med dem som kommer från de stora elementen. Numera bemödar sig högtalarbyggare om att sätta bas- och diskantelement på samma avstånd från lyssnaren just för att undvika fasförskjutning, men i mitten av 1950-talet eftersträvades "rymdklang" och "3D-ljud" i annonserna och detta var Siemens bidrag till akustiskt hokus-pokus. I vilket fall som helst är ljudet förnämligt med riklig basåtergivning, i klass med Philips BX998 nedan, och frekvenskurvans -3 dB-gränser är 35 Hz och 12 kHz.

 

Luxor Diplomat 399L från 1951 var företagets flaggskepp med en prislapp på 775 kr (11170 kr). Det är en allströmsapparat som jag gav en hundring för, växelströmsversionen heter 399W och egentligen är den baserad på 1945 års modell. Eftersom den har fem kortvågsområden, 11-230 m med lite extra bandspridning på 16-, 25- och 41-metersbanden och en rejäl loggskala, var den eftertraktad av dx-are, men radiodelen är i övrigt inget märkvärdig. Den skulle må bra av en yttre avstämd antennförstärkare (preselektor) för att komma till sin rätt som distansmottagare eftersom känsligheten på KV ligger mellan 9-18 uV, detta mätt vid 50 mW uteffekt och 200 ohm generatorimpedans. På LV- och MV-banden ökas bandbredden i den första MF-transformatorn och på de tre högfrekventa KV-banden ligger oscillatorn under signalfrekvensen istället för över. Stationsinställningen underlättas av mekaniken, "mikrosving" kallades den, omkopplingsbar mellan fin- och snabbinställning med ratt på gaveln och försedd med ett rekorderligt svänghjul. Att skallinan är av metall styrker känslan av kvalitet. Ljuddelen med två 8-tumshögtalare är högst okonventionell, den har separata slutrör för bas- och diskantregistren som matar varsin högtalare. LF-delen har fysiologisk volymkontroll, klangfärgskontroll med en ratt samt spärrfilter för 9 kHz-interferenston. Uteffekten är 3 W i basen och 1-1,5 W i diskanten. Tonkontrollen är av den passiva dämpande sorten, med ratten i ena ändläget mullrar det obegripligt i vänster högtalare och i det andra ändläget skriker det obegripligt i höger, så det är bäst att hålla sig till mittfåran.
En av tangenterna var avsedd för lokalstationen och spolsatsen som på mitt exemplar är avsedd för mittdelen av MV-bandet (900-1200 kHz) är utbytbar på en rörhållare. När P2 började sändas på UKV-FM 1956 var det många som istället för att köpa ny radio skaffade en tillsats att kopplas till grammofonuttaget. I denna radio har en händig person byggt in tillsatsen så att dess kontroller sitter i en ursågad bit på vänstergaveln, en unik lösning som gör radion användbar för dagens programutbud.
Rörbestyckningen är UCH21, UF21, UF21, UBL21, UBL21, UM4, UY1N. Tre rör har jag bytt och arbetet med restaurering innebar byten av motstånd vars lack och därmed märkning har flagnat samt byte av elektrolytkondensatorer. Kontaktsprej var nödvändig i potentiometrar och tangentbordskontakter. Anodspänningen har höjts med hjälp av en kiseldiod över likriktarröret. Den ovanliga skalbelysningen utgörs av fyra lampor 110 V 4 W och till min glädje och förvåning fanns de tre som saknades i min låda. Man ska inte slänga saker i onödan!
Reklambild 1, reklambild 2, reklambild 3.

 

Luxor Ambassadör 3098W från 1956/57 tillhör de stora bordsmodellerna, 62 cm bred och 17 kg tung och är efterföljare till den föregående 399. Radiodelen är densamma i radiogrammofonen Aristokrat och av modellnamnen förstår man att apparaterna representerade Luxors överklass. Denna har kostat 850 kr (10460 kr) fast jag slapp undan med en femtilapp på auktion. Ljuddelen är påkostad med fysiologisk volymkontroll, 7 W push-pullslutsteg och fyra högtalare, varav två sidmonterade. Radiodelen är däremot ordinär med två undantag, generöst omfång av kortvågsdelen, 11,5-210 m i tre band, och att UKV FM-bandet omfattar 86-108 MHz. Skalan i närbild. På AM-banden inkopplas ett spärrfilter för 9 kHz över utgångstransformatorn och i läge KV2 ändras bandbredden i första MF-transformatorn till ett lägre värde. Känsligheten på KV och MV med 200 ohms generatorimpedans är 5-9 uV för 50 mW uteffekt, riktigt bra värden för att inte vara med HF-steg. Ferritantenn för MV är vridbar från framsidan, med inkoppling av yttre antenn i ena ändläget. Där finns även en högtalaromkopplare med möjlighet att utnyttja de inbyggda vid användning av Luxors bandspelare.
Rörbestyckningen är ECC85, ECH81, EF85, EF80, EABC80, ECC83, EL84, EL84, EM80. Det andra MF-steget används endast för FM. Av de nio rören behövde sex bytas, filterkondensatorn och nästan alla papperskondensatorer är bytta och selenlikriktaren är ersatt med kiseldioder. Den vanliga snålheten att spara in på trimkondensatorer i KV-bandens antennkrets fann jag även här, det behövdes två trimrar för full känslighet. Linorna till vridkondensator och ferritantenn hade gått av, arbetet med att byta dem var tids- och tålamodskrävande och bakelithjulet på vridkondensatorns axel sprack under processen. Diskantåtergivningen var onjutbart vass så jag modifierade motkopplingsslingan genom att ta bort en kondensator och det gjorde ljudet bra.

 

Philips 796A tillverkades 1936 i Nederländerna, bara något år efter superheterodynprincipens genombrott. Modellen kallas Sonata, den lyxigaste av tre apparater i Symfoni-serien, och kostade i Sverige 410 kr (11440 kr). Det är en stor låda som rymmer en 10-tums högtalare med permanentmagnet. Bakelitdelen med skalan kan fällas ner så att överdelen blir platt, en ovanlig konstruktion, men det märkligaste med radion är den styrspak, "joystick", som sköter stationsinställning (vrid), ljudvolym (upp/ned) och tonkontroll (höger/vänster). Vredet runt ratten manövrerar nätströmbrytare och våglängdsomkopplare och lägesindikatorn finns bakom det högra runda fönstret. Överföringen från spaken sker med bowdenkablar och tonkontrollen styr även MF-bandbredden genom att ändra avstånd mellan spolarna i ena MF-transformatorn. Frekvensinställningen har både snabb- och långsamfunktion, fininställningen täcker ett rundradioband på KV. På baksidan sitter tre omkopplare, en för att stänga av högtalaren, en för tal/musik-läge och en för att använda nätkabeln som antenn via en skyddskondensator. Styrspaken är opraktisk vid kortvågslyssning, det är lätt att oavsiktligt rubba stationsinställningen, och det är osmidigt att behöva välja våglängdsband vid tillslag för att inte tala om behovet att sträcka sig till baksidan för att dämpa basen vid tal! Denna art déco-formgivning har skett på bekostnad av funktion. På baksidan finns vred för att stänga av högtalaren men uttaget för yttre högtalare är täckt av en skyddsbricka. Anledningen är att hylsorna är parallellkopplade med utgångstransformatorns primärsida och följaktligen innehåller anodspänning, men detta är givetvis lätt att ändra på.
Rörbestyckningen är AK2, AF3, ABC1, AL4, AM1, AZ1, men i en senare version användes E-seriens rör istället. Två rör är bytta, EK2 och EM1 matas med 6 V från en separat liten transformator, och ABC1 har ett intermittent fel så det ska också bytas. Ett problem som vållade självsvängning i MF-röret var att metallfärgen på glaset inte hade kontakt med jord, men det löste jag med en tunn blanktråd och försiktig lödning. På samma sätt behandlade jag blandar- och LF-rören. Våglängdsbanden är LV, MV och KV, att KV-bandet finns med är ett framsteg jämfört med de tidigare, raka mottagarna men oktodrör som oscillator förorsakar frekvensvariation i takt med signalstyrkans ändring, ett problem på KV-bandets högfrekventa del. Mellanfrekvensen är så låg som 128 kHz, vilket medför att spegelfrekvensen på KV kommer in lika starkt som den inställda, men på MV finns en speciallösning för undertryckning av den och dubbla ingångskretsar finns både på LV och MV. Man har följaktligen dubbelt så många signaler att lyssna på inom ett rundradioband på KV och piptoner får man dras med, men det tog ett par år innan konstruktörerna höjde MF till 450 kHz-området.
Apparaten är besvärlig att serva eftersom komponenterna är placerade ovanför varandra, kablarnas gummiisolering spricker vid beröring och det är ovanligt knöligt att få chassit ut ur lådan: 12 skruvar att lossa, 11 trådar att löda loss och specialverktyg för att lossa frontvredet. Jag har bytt kondensatorer, vajern till bandindikatorn är avnött och återstår att byta, att färgen på skalan delvis har flagat av pga fukt åtgärdar jag med svart glasfärg. Nättransformatorns primärlindning hade överledning till chassit så när jag av misstag anslöt jordledning till antennkontakten brändes antennkopplingsspolen för MV av. Det blev en besvärlig reparation av transformator och spole, känsligheten på MV är därefter usel så något måste åtgärdas. På KV är känsligheten 10-100 uV för 50 mW uteffekt, den stora variationen beror på kapacitiv koppling av antennen till gallerkretsen. På LV där kopplingen är både kapacitiv och induktiv är siffrorna 25-40 uV. Ljudet är bra med tanke på radions ålder med ovanligt fyllig bas, högtalarens resonansfrekvens är 45 Hz, men diskantfattigt. Omkopplaren på baksidan bör stå i läge tal, den låga mellanfrekvensen reducerar sidbanden och jag var tvungen att ändra ett motstånd i LF-motkopplingen för att pressa upp -6 dB-gränsen till 2700 Hz. I grammofonläget däremot går den gränsen vid 9 kHz. Uteffekt vid klippgräns är 2,2 W.

 

Centrum GU60 är också från 1936, men har ett ålderdomligare utseende än föregående apparat. Det är en allströmsmottagare, växelströmsvarianten heter GW60. Radion har LV, MV och KV (18-50 m), är försedd med avstämt HF-steg och den höga lådan innehåller en elektrodynamisk 10-tumshögtalare på snedställd skiva. Den cirkulära skalan drivs med planetväxel med två hastigheter. Tonkontrollen är en enkel diskantdämpare. Rörbestyckningen är 6D6, 6A7, 6D6, 75, 12A5E, U30. På KV är blandarröret undantaget den automatiska förstärkningsregleringen, detta för att frekvensen inte ska variera i takt med signalstyrkan och för att behålla brusnivån låg.
Eftersom alla glödtrådar ligger i serie räcker det med att en av de fyra skallamporna går sönder för att radion ska tystna. Jag bytte två lampor och en säkring, anslöt en kiseldiod över den felaktiga halvan av likriktarröret, bytte alla elektrolyter och de flesta papperskondensatorerna. Med HF-steg är känsligheten naturligtvis god på LV och MV (6 uV) men betydligt sämre på KV (16-30 uV) av någon anledning. Siffrorna avser 50 mW uteffekt vid 200 ohm generatorimpedans. Eftersom MF är så låg som 140 kHz är spegelfrekvensundertryckningen dålig på KV trots HF-steget och piptoner förekommer när spegeln hamnar inom samma rundradioband. En märklighet i kopplingsschemat är att pentoderna i HF- och MF-stegen har bromsgallren anslutna till skärmgallren. Jag ändrade emellertid på detta så att de går till chassit och radion fungerar bra, dessutom är den lättservad och trevligare att hantera än ovanstående Philips. Ljudet är påfallande basfattigt trots den stora högtalaren, frekvenskurvan har fallit 3 dB vid 700 Hz och 6 dB vid 350 Hz utan att jag ser några andra förklaringar än frånvaro av motkoppling och att induktansen 5 H i utgångstransformatorn är för liten. Den övre 3 dB-gränsen är 7 kHz och uteffekten 1 W vid klippgränsen.
Nypriset var 345 kr (9630 kr), en och en halv månadslön för en industriarbetare. Det var det fina skicket på lådan som fick mig att satsa 300 kr på auktion, tidigare ägare har varit rädd om den, och det gläder mig att fem av de sex rören visar fulla data.

 

Centrum W51 är några år yngre än ovanstående, troligen från 1942, också den byggd i Stockholm och med samma chassi som modellen KW5 från 1939-40. Det handlar alltså om en ansiktslyftning av en äldre konstruktion, i en tid av komponentbrist fick man väl ta vad som fanns i lager. Den tillhör lägre mellanklassen, visserligen utan finesser som våglängdsindikator och magiskt öga, men med två KV-band 13,5-85 m och femläges tonkontroll för bas- och/eller diskantdämpning och med variabel bandbredd i två MF-transformatorer. Högtalaren på 7 tum har fältlindning istället för permanentmagnet. Skalan i närbild. Radion har trots sin enkelhet mycket god känslighet på LV och MV, 4-5 uV för 50 mW uteffekt mätt med 200 ohm generatorimpedans. KV-ingången har sannolikt gjorts för högohmig antenn, känsligheten med min generator är därför så låg som 20-40 uV, men stationer kommer in bra även med en kort trådstump som antenn. Uteffekten är konstigt nog inte högre än 1 W vid klippgränsen, kanske utgångstransformatorn är feldimensionerad, men frekvenskurvan imponerar, -3 dB vid 70 Hz resp. 17 kHz mätt över högtalarlindningen.
Rörbestyckningen är 6J8EG, 6K7G, 6Q7G, 6F6EG, 5Y3G. I mitt exemplar är blandarröret ersatt av ECH35 som har dubbelt så hög förstärkning som originalet, endast rör 3 och 4 är original. MF-röret hade bromsgallret kopplat till skärmgallret men jag ändrade det till chassit. Rören med E-suffix är märkliga varianter, blandarröret har bromsgallret kopplat till skärmgallret och är alltså en hexod istället för heptod och slutröret har bromsgallret kopplat till styrgallret. Jag bytte elektrolyt- och papperskondensatorer och några motstånd som hade ökat alltför mycket i värde. Det var avbrott i en glimmerkondensator och två keramiska trimkondensatorer, omkopplarskenorna krävde skrapning och en nätsäkring är tillagd. Jag fick radion (med beskrivningen "stendöd") av en vän med tilltro till min förmåga att återväcka den till livet.

 

AGA Europa 51 av årsmodell 1939 är en elegant svenskbyggd apparat med god ljudkvalitet som köptes på auktion för 100 kr, nypriset var 330 kr (8500 kr). Namnet är kanske knutet till det faktum att LV- och MV-banden upptar 160 stationsnamn och ett sextiotal namn förekommer på KV. Där finns bandspridning på 19- och 31-metersbanden vilket underlättar utlandslyssningen fast hela KV-bandet, 16,4-53 m, är också representerat. Skalan i närbild. Känsligheten är 20 uV för 50 mW uteffekt vid 200 ohms generatorimpedans. Eftersom framsidan domineras av skalan är 8-tumshögtalaren med fältlindning av utrymmesskäl monterad på en snedställd skiva. Skalutväxlingen är så stor att man har försett radion med ett snabbförflyttningsgrepp under glaset, man frikopplar genom att nypa i dubbelvredet och då löper skalpinnen snabbt och lätt. Tonkontrollen har fem lägen, varav de fjärde och femte som ger diskant även styr bandbreddsomkoppling i den första MF-transformatorn. Basåtergivningen ökar något om ratten dras ut, men det behövs inte för den är lite bullrig ändå med sitt lyft på 5 dB runt högtalarens resonansfrekvens 70 Hz. Diskantkurvan har fallit 3 dB vid 8 kHz men det finns två lägen för kraftigare sänkning: -3 dB vid 1400 Hz och -3 dB vid 550 Hz. De sistnämnda sker med kondensatorer mellan anod och styrgaller på slutröret och dessa behöver minskas i värde. Uteffekt vid klippgräns är 3,4 W.
Rörbestyckningen är 6J8G, 6K7G, 6B8G, 6V6G, 5Y4G, EM1. Tre av de sex rören förefaller ha bytts, troligen i början av 1950-talet. Jag höjde anodspänningen till ögat med 100 V för bättre ljusstyrka. Dessutom satte jag in en extra filterkondensator för att minska brum, bytte ett motstånd samt installerade nätsäkring. Detta och en trimning var allt som behövdes av elektriska åtgärder, en välsignelse jämfört med de två föregående som krävde omfattande komponentbyten. Mekaniken för stationsinställningen fallerade dock, rattaxeln driver ett gummikantat hjul vars gummi var slitet och hårt. Lösningen blev att klä det med en smal remsa cykelslang som applicerades med gummisolution. Att skallinan är av metall innebär att jag slipper problem med den, man önskar att alla apparatkonstruktörer vore så förutseende.
Det är lätt att ställa in stationer, bland annat med hjälp av den praktiska loggskalan, men den låga mellanfrekvensen 133 kHz förorsakar en mängd piptoner på KV, i det avseendet var radion inte modern när den lanserades. På LV och MV används dubbelavstämd ingångskrets för att undvika sådana problem.

 

AGA 1771-1 från 1948 är nästan identisk med den första modellen från 1946, ofta benämnd "Långsoffan" för sin bredd 69 cm, som var dx-arnas favorit för sin känslighet och bandspridning på KV-banden. Den är fortfarande en riktigt bra radio för distanslyssning med bandspridningsbanden 19, 25 och 31 m märkta med både frekvens och våglängd. De två större KV-banden täcker 13,3-84 m. Skalan i närbild. För lokalstationen på LV eller MV finns en särskild tangent. Avstämt HF-steg och variabel bandbredd i ena MF-transformatorn ger god känslighet och selektivitet, känsligheten är med 200 ohms generatorimpedans 2,5-6 uV för 50 mW uteffekt. Ljuddelen är påkostad med permanentdynamisk 10-tumshögtalare, 5 W push-pullsteg, fysiologisk volymkontroll och separata omkopplare för bas och diskant så kvaliteten är utmärkt.
Rörbestyckningen är EF22, ECH21, EF22, ECH21, EBL21, EBL21, AZ1, EM4. Jag bytte fem rör, elektrolytkondensatorerna, ett par papperskondensatorer och några motstånd. En självsvängning på det högfrekventa KV-bandet förorsakade mig mycket arbete, jag förbättrade jordning och avkoppling men eftersom det inte räckte helt fick jag sätta ett motstånd över kopplingsspolen i HF-stegets anodledning. Problemet fanns även på min andra apparat av samma modell och det är uppenbart att konstruktören kämpade med stabilitetsproblem eftersom sådana motstånd sitter på LV-och MV-banden. Det gick inte att få bandspridningsbandens skalor att stämma men efter att jag adderat 10 pF till seriekondensatorn blev 31- och 25-banden helt bra och 19-bandet fick jag att stämma hyggligt med ytterligare 18 pF seriekapacitans. Likriktarröret var för klent så jag bytte till AZ4 i den ena apparaten och det minskade spänningsfallet med 45 V, visserligen drar det dubbelt så hög glödström men lindningen ligger ytterst och har därmed god kylning. I det andra exemplaret räckte originalröret. Radion tog in stationer utan antenn ansluten (inte alltid önskvärt) så jag försåg bottenplattan med jordad, perforerad metallfolie.
Ursprungspriset var 641 kr (12000 kr) och jag gav 400 kr på auktion för det vackrare exemplaret och 50 kr för det fulare som krävde byte av snöre för stationsinställningen och reparation av lokalkretsen som har sönderbrutna trimkärnor. Detta var min drömradio 1958 efter att jag hade lånat den en dag från radiohandlarens beg-hylla men föräldrarna var inte lika förtjusta, den saknade ju P2, så det blev ingen affär för den kostade 200 kr då. Och nu har jag två! Det är min bästa 40-talsradio, när jag har ställt in frekvensen hörs stationen där om konditionerna tillåter utan vidare letande, och jag tänker förse den ena med detektor för SSB.

 

Philips 933A är en apparat som byggdes 1943 i Norrköping och priset var då 495 kr (9230 kr), alltså ett par månadslöner. Det är en standardmodell med LV, MV och KV men med finesser som omkopplarläge för lokalsändare på LV eller MV och omkopplingsbar bandbredd i två MF-transformatorer. På LV och MV används dubbelavstämda kretsar i ingången men inte på KV. Känsligheten är 15-25 uV för 50 mW uteffekt mätt med 200 ohm generatorimpedans. Den utanpåliggande, vikbara skalan var ett opraktiskt påfund från Philips, svårläst utan en passande bakgrund och med otillräcklig sidobelysning. Apparaten är svår att stapla och innan man kan ta ut chassit måste man tillverka och montera stöttor för skenan till skallinans löphjul, men dessa kan sitta kvar efteråt. Fördelen är att skalans längd ger god inställningsnoggrannhet, loggskalan upptar inte mindre än 375 små punkter och lägg märke till alla svenska relästationer till vänster på mellanvågsskalan. Rörbestyckningen är ECH4, EBF2, EF9, EL3N, EM4, AZ1. Fem av rören behövde bytas. Jag ändrade anslutningen för ögats galler till AGC-kedjan och fick därmed högre styrspänning.
LF-delen har en tonomkopplare med tre lägen tal, musik smal, musik bred och en ratt för diskantdämpning. De två förstnämnda lägena kopplar in ett 9-kHz spärrfilter över utgångstransformatorn och talläget dämpar dessutom frekvenser under 100 Hz. Högtalaren är på 20 cm med fältlindning. Ljudet var förvånansvärt slätstruket men genom att avlägsna en kondensator mellan slutrörets anod och styrgaller fick jag upp diskanten från 3,7 kHz till 5,5 kHz medan nedre gränsen är 60 Hz, allt vid -3 dB relativt 1 kHz. Uteffekten är 2,5 W mätt vid begynnande klippning. Jag lade ned mycket arbete på att få igång radion, volymkontrollen och nästan alla kondensatorer är bytta, och MF-steget blev inte stabilt förrän jag hade lött en tråd mellan chassi och rörkolvens metallfärg. I början var radion förvisad till garaget men jag har med tiden blivit mer nöjd med den och släppt in den i värmen eftersom den fungerar tillfredsställande. Reklamblad

 

Concerton V488 från 1947 byggdes också vid Philipsfabriken i Norrköping. Den uppvisar den typiskt svenska formgivningen under senare halvan av 40-talet med lutande skala, lättavläst när radion står på ett lågt bord så att man inte behöver huka sig för att se den. Ljus alm i den prydliga lådan var ett populärt träslag i heminredning på den tiden. Kortvågen är uppdelad på tre band 16,7-20,7 m, 20,7-33,3 m, 33,7-51,8 m, både våglängd och frekvens anges vilket gör det lätt att hitta en station. Att spolarna (förutom de i MF-kretsarna) är fasta gör att frekvensdriften är obetydlig. Delar av skalans märkning har tyvärr fallit bort pga fukt. Tonomkopplaren har fem lägen och ändrar även bandbredden i första MF-transformatorn. Samma konstruktion finns i min Philips BX760X och det vassa ljudet behöver dämpas även i denna radio genom modifiering av motkopplingen. Ljudkvaliteten från 8-tumshögtalaren är i övrigt utmärkt.

Rörbestyckningen är ECH21, ECH21, EBL21, EM4, AZ1. Två av dem är original, MF-röret och ögat hade liksom filterkondensatorn bytts i slutet av 1950-talet men ändå fick jag byta dem och slutröret. MF-kretsarna låg rejält snett men efter trimning av dem fungerade radion på kortvåg. Med fasta spolar blir det många trimkondensatorer att hålla reda på och i brist på servicehandledning och kopplingsschema tog det tid att komma underfund med vad som är vad. Varken mellanvågen eller långvågen fungerade, de seriekopplade antennspolarna föreföll vara brända, troligen i samband med åska. Jag lyckades med reparationen fast den var pillig med trådar tunna som hårstrån och jag undvek att ta ut chassit för att inte få problem med linorna till skalmekanismen. Nypriset var 390 kr (7100 kr) men jag slapp undan med en femtiolapp på auktion.

 

Denna Radiola 475V från Svenska Radioaktiebolaget (SRA) tillverkades 1948, den fick med den nya frekvensplanen för MV-stationerna, och med sin lätt sluttande skala följer den sin tids svenska formgivning. Radion har fem KV-band som täcker 16-51 m med bandspridning på rundradiosegmenten som upptar ca 15 cm. Endast ett av dem har dock trimkondensator för högfrekventa delen, för de övriga är spolarna enda trimpunkter. Ett utdragsreglage kopplar in lokalstation vars inställningsratt på baksidan styr rörliga ferritkärnor. Det andra utdragsreglaget är omkopplare för LF-återkopplingsgrad vilken framhäver talregistret. När man drar ut volymratten ändrar man bandbredden i den första MF-transformatorn vars spolavstånd steglöst varieras och samtidigt sker diskantdämpning i fyra steg med kondensator från slutrörets anod till jord. Frekvensgången var 75-4800 Hz vid -6 dB men jag ökade till 7500 Hz genom att minska på en diskantavskärningskondensator vid slutrörets anod. Uteffekt vid klippgräns är 2 W. Högtalaren med diametern 9 tum kan stängas av när extern högtalare ansluts. Märkligt nog saknar skalan våglängdsangivelse på LV och MV, endast stationsnamn finns men de är försedda med kanalnummer.

Rörbestyckningen är 7S7, 7H7, 7B6, 7C5, EM4, AZ1. Den senaste serviceåtgärden gjordes 1954 då två rör byttes men de övriga var original när jag köpte radion. Jag har bytt fem rör, skallamporna, några motstånd och en papperskondensator. Originalelektrolyten tog en hel dag att formera. Det krävdes minskning av oscillatorns paddingkondensatorer för att skalorna skulle stämma helt, finessen med bandspridning är ju att man vet var man lyssnar så det är värt besväret. Nu är det bara att ställa in visaren och den önskade stationen hörs om den sänder, en sådan radio skulle jag ha haft som ung dx-are. Lådan och skalan är i utmärkt skick, ett skäl till att jag betalade 130 kr på auktion.

 

Philips 915X årsmodell 1940, men detta exemplar från 1942, tillhör den välutrustade kategorin och riktade sig till den kortvågsintresserade. Avstämt HF-steg, variabel MF-bandbredd och bandspridning på rundradiobanden 13, 16, 19, 25 och 31-metersbanden lockade säkert den som kunde slanta upp 579 kr (11000 kr). År 1941 hade priset sjunkit till 525 kr. År 1939 hade Philips lanserat snabbvalstangenter, kallat "Linodyne-avstämning", som utgår från en variabel tresektionskondensator av cylindermodell med rörlig ytterhylsa. På MV är även en del av oscillatorinduktansen variabel, s k paddingkorrektion. Stationslägena ställs in med rätt svåråtkomlig skruv på tangentens undersida. Tre tangenter väljer stationer på LV och tre på MV och de återstående tre används för manuell inställning på LV, MV och KV (13,8-50,5 m) med hjälp av den övre skalvisaren. De tre förstnämnda tangenterna kan programmeras för MV istället om man så föredrar. På KV finns en ratt för fininställning och den undre skalvisaren ska ställas i mittläge för att KV-skalan ska stämma.
Vid manuell inställning ska huvudavstämningsratten först tryckas in för att bli aktiv och bandspridningsomkopplaren ska vara ställd i nolläge. Genom att trycka in bandspridningsratten och vrida väljer man önskat KV-område och då frikopplas huvudinställningsratten. För att bandspridningsskalorna på KV ska stämma krävs att huvudinställningen parkeras i ett bestämt läge för vart och ett av bandspridningsområdena. Detta sker automatiskt och läget justeras med en skruv åtkomlig i ett hål på framsidan. Enbart induktanserna är här variabla. Det krävs alltså komplicerad mekanik för att allt ska fungera och det fungerar hyfsat men den som vill lita på bandspridningsskalan måste ha en skruvmejsel redo för justering med hjälp av en känd station och detta verktyg medföljer. Precisionen i förinställningen är nämligen otillräcklig och dessutom stämmer inte bandspridningsskalorna helt ens efter justeringen. Istället för svarta skalvisarpinnar sitter glasstavar som med hjälp av ljuset från en långt bak placerad lampa ger ett smalt vitt streck på skalan, annorlunda och parallaxfritt. Stationsnamn på KV-banden visade vad man förväntades lyssna på i början av 40-talet. Skalan i närbild

Rörbestyckningen är EF8, ECH3, EF9, EAB1, EF6, EL3, EM4, AZ1. Röret EF8 blev år 1939 speciellt framtaget för att ge lågt brus i ingångssteget, det är en hexod med ett extragaller framför skärmgallret för att reducera skärmgallerströmmen och därmed det termiska bruset. Trippeldioden EAB1 erbjuder separata anoder för detektion, AGC-spänning och AGC-fördröjning till HF-och blandarsteg, detta för lägsta distorsion och bästa svagsignalmottagning. En tonlägesomkopplare med tre steg väljer också MF-bandbredd som uppgår till 10, 13 eller 17 kHz och dessutom finns en diskantdämpande kontroll under tangenterna. Volymkontrollen har fysiologisk karaktär. Dubbelkonhögtalaren med permantmagnet har 8 tums diameter och ger fylligt basljud och den kan frånkopplas av den som vill använda hörlurar. Det krävdes åtskilligt arbete för att få denna apparat i fungerande skick: smörjning, kondensatorbyten, motståndsbyten, reparation av volympotentiometer, byte av kablar med vittrande isolering och tre nya rör. Brum i läge Smal reducerades med likströmsmatning av LF-rörets glödtråd. Vertikala metallribbor över högtalaren som fanns i original är borttagna på mitt exemplar och Philipsmärket saknas. Reklam 1, reklam 2, reklam 3.

 

Storebror till ovanstående och jämngammal med den är Philips 990X, den största och dyraste bordsradion från den tillverkaren. Den är med sina 30 kg en tung pjäs och priset 985 kr (18500 kr) avskräckte säkert de flesta så år 1941 hade priset sjunkit till 750 kr. Radiodelen är i stort sett identisk med den i 915X, men denna har två KV-band (13,6-170 m). Rörbestyckningen är EF8, ECH3, EF9, EAB1, EF6, EL6, EM4, 1561. Den variabla paddinginduktansen är borta och HF-steget har oavstämd utgång på LV och MV, men istället används dubbelavstämt ingångsfilter på dessa band. Bandomkoppling och stationsförval sker med motordrift och fem förvalda stationer kan programmeras för vilket som helst av våglängdsbanden. Valet av band sker genom att man drar bort tangenten och vrider den så att dess vita streck hamnar i önskad position. Därefter görs inställningen med skruv som är tillgänglig sedan man har dragit bort avstämningsratten och infört en lång skruvmejsel i axelhylsan. Passande verktyg för det medföljer. Separata rattar används för huvudinställning och bandspridning. Skalindikatorn är ett vitt ljusstreck och separat visare används för bandspridningen. Den undre delen av skalan med bandspridningssegmenten lyses upp i KV2-läge. Skalan i närbild. Lådan innehåller två 8-tumshögtalare med dubbelkon och de drivs med 6 W uteffekt. Förutom tre fasta tonkontrollägen med bandbreddsomkoppling finns variabel diskantdämpare samt omkoppling för basdämpning. Ljudkvaliteteten är mycket god för att vara från tidigt 40-tal, då programmaterialet inte innehöll frekvenser över 8 kHz. Den mäter sig inte med 50-talets FM-utrustade apparater i diskantregistret, det var faktiskt en fördel att inte få med interferenstoner från närliggande MV-sändare eller skivbrus från lackskivorna. Frekvenskurvan dalar vid 6 kHz och vid 9 kHz är det ingenting kvar, detta för att man ska slippa interferenspip från sändare på grannkanalen. Samma karakteristik har 915X.

Motor och mekanik krånglade och krävde både smörjning och rengöring av kontakter, utan serviceanvisningen hade jag nog inte fått igång radion. Dessutom var fyra rör dåliga och de flesta kondensatorerna är bytta. Istället för 1561 likriktarrör sitter det nu ett GZ34 på en sockeladapter. I original är högtalartyget grått, men på detta exemplar har tyvärr någon färgat det i brunlila nyans och det Philipsmärke som ska sitta på den blanka metallplattan är borta. Egentligen innebär motoriseringen en onödigt tillkrånglad radio, det handlar väl om imponatoreffekt och den var på modet. Lillebror 915X är en lika effektiv mottagare om än med enklare ljuddel, men man får större precision i stationsinställningen med konventionell vridkondensator och linhjul än med deras snabbvalsmekanik. Den axiella förskjutningen av kondensatorn är endast 1 cm för att täcka hela bandet, något som ger dålig stabilitet på KV. Reklam 1. Reklam 2.

 

På auktion hittade jag denna nederländska lyxradio från 1947, Philips BX760X. Dåvarande priset var 725 kr (13200 kr), dyrast av bordsapparaterna. I den svenska broschyren har den namnet Stratocruiser och beskrivs som "den förnämsta radio Philips någonsin byggt" med "en återgivning i absolut särklass". Den har alla reglage på sidorna för att fronten ska rymma en 10-tums bredbandshögtalare med dubbelkon och glasskalan som saknar kontrasterande bakgrund sitter ovanpå lådan, nedfällbar vid transport. Radion har tre KV-band 13-51 m, MV och LV. En 6-gangad vridkondensator har en uppsättning specialskurna plattor för att på KV ge en unik bandspridning av rundradiosegmenten. Skalan i närbild. Avstämt HF-steg och variabel MF-bandbredd 10-16 kHz förstärker intrycket av att det är en apparat för distanslyssning men ljuddelen är också påkostad med 7 W push-pullslutsteg, fysiologisk volymkontroll och klangfärgsreglage med fem lägen som även styr MF-bandbredden. Jämfört med jämnåriga AGA 1771 som har samma rörbestyckning är känsligheten hos BX760 sämre, 4-14 uV för 50 mW uteffekt med 200 ohms generatorimpedans.
Rörbestyckning är EF22, ECH21, EF22, ECH21, EBL21, EBL21, EM4, AZ4. Det magiska ögat sitter bakom det vänstra fönstret och våglängdsindikatorn bakom det högra. Kopplingsschemat är mer komplicerat än vanligt sedan konstruktören har fått lösa tyglar. AGC-kretsarna är separata för MF-steget och HF + blandarsteget för bästa signal/brusförhållande. I det andra ECH21 går heptoddelen samtidigt som LF-förstärkare och fasvändare med 3 dB dynamikexpansion. Det sistnämnda åstadkoms genom att LF-spänning från utgångstransformatorn likriktas och spänningen ger heptoden lägre gallerförspänning och därmed högre förstärkning. Trioddelen används för LF-AGC som förhindrar att ljudvolymen överstiger gränsen för 10 % distorsion. LF-delen har frekvensområdet 40-8300 Hz, ett lågpassfilter ser till att dämpa eventuell interferenston på 9 kHz från grannkanalen på MV och LV och naturligtvis även brus från grammofonskivor. En annan ovanlighet är att MF-röret används som LF-förförstärkare när grammonläget är valt, utsignalen tas från det icke avkopplade skärmgallret. Jag reducerade störande brum med likström till LF-rörets glödtråd men en del kvarstår, kanske pga för långa oskärmade ledningar. Klangfärgskontrollen lyfter området 3-5 kHz för mycket i bredbandsläge vilket ger ett obehagligt vasst ljud, men jag utjämnade kurvan genom ett motståndsbyte i motkopplingen. Fem rör behövde bytas, skallamporna och nästan alla papperskondensatorer. Det sistnämnda är ett pilligt jobb eftersom komponenterna sitter över varandra i det djupa chassiet och överhuvudtaget är apparaten serviceovänlig. Ingångsstegens rörhållare och omkopplarnas kontakter krävde rengöring. Radion är rätt bra på kortvåg, den är känslig, har bra frekvensstabilitet och utmärkt bandspridning, men ack så obekvämt att öppna hela famnen för att sköta volymkontrollen på ena sidan och stationsinställningen på den andra. Radion är 63 cm bred.

Som ett experiment bytte jag HF-röret till EF85 på en sockeladapter och då fördubblades känsligheten.

Philips hade för efterkrigsmodellerna typbeteckningar som gav information om apparaten. Första bokstaven angav om det var B bordsradio eller F radiogrammofon av golvmodell med skivväxlare), den andra bokstaven angav tillverkningsland: S för Sverige och X för Benelux-länderna. Första siffran angav prisläge 1-9: 1 för den simplaste lilla radion, 4 för en i mellanklassen och 7 för den mest utrustade bordsradion. Radiogrammofonerna låg i intervallet 6-8, men i högsta lyxklassen 9 har jag bara sett två apparater, de som omnämns nedan. Den andra siffran angav konstruktionsår, 6 stod för 1946 eller 1956, och den tredje siffran angav modellvariant. Suffixet A betecknade växelström, U allström och X att apparaten var gjord för växelström men var förberedd att användas på likströmsnät med yttre vibratoromformare, då innehöll radion ett par extra kondensatorer för att kapa spänningstoppar till likriktaren samt en mångpolig nätanslutningskontakt.
Efter 1957 byter andra och tredje tecknet plats, en modell kan heta B4S81A om det är en svenskbyggd mellanklassradio årsmodell 1958.

 

Min mest komplicerade rundradiomottagare är Philips BX998A, samma mottagare som sitter i radiogrammofonen FX995A. Denna värstingmodell från 1956 har inte mindre än 16 rör, det var något för den som hade mycket pengar, intresse för bra ljud och lust för kortvågslyssning. Priset år 1956 låg uppemot tusenlappen (12000 kr), dubbelt jämfört med en ordinär kvalitetsradio. För det fick man en skallängd på 30 cm med tre KV-band som täcker 11-180 m, MV, LV, lokalstation på MV och två UKV-funktioner, med eller utan brusspärr. AM-delen startar med avstämt HF-steg EBF80, varpå följer blandare/oscillator ECH81 och två MF-steg samt detektor med EF89 och EBF80. FM-delen inleder med HF-steg EF80, självsvängande blandare EC92, de två MF-stegen som är gemensamma med AM-delen, ett tredje MF-steg med EF85 samt detektor med EAA91. LF-delen innehåller ECC83, EBC41 och två slutsteg. Basregistret tas om hand av två PL81 i seriekopplat push-pullsteg som lämnar 10 W till en 8-tumshögtalare med 700 ohms impedans. Mellanregister och diskant förstärks av EL84 som lämnar 3 W till en 7-tums dubbelkonhögtalare. Båda slutstegen lämnar effekt till en utgångstransformator som kopplas in om man ansluter yttre högtalare. Därtill kommer ögat EM34 och två likriktarrör EZ80. Sju av rören bytte jag samt skallamporna. För övrigt räckte det med smörjning och trimning eftersom apparaten är i toppskick. Det är den radio som jag har betalat mest för, 500 kr för 26 kg, och den intar hedersplatsen i bostaden och är i nästan dagligt bruk.

Våglängdsomkopplaren är motordriven, man trycker in en knapp så parkerar omkopplaren i önskat läge och en indikatorlampa tänds. Medan motorn går tystas LF-steget med en blockeringsspänning. Ratten runt det magiska ögat vrider ferritantennen som är monterad i en skärmkåpa och i ena ändläget ansluts även yttre antenn. Bas och diskant regleras med separata kontroller. Diskantkontrollen är med linor länkad till två MF-transformatorer, där avståndet mellan lindningarna och därmed bandbredden varieras. Med minimum diskant är AM-bandbredden 7 kHz och med maximum 17 kHz. På de två högfrekventa KV-banden erbjuds finavstämning och för lokal MV-mottagning finns separat ratt och skala. Eftersom förstärkningen på FM-bandet är högre än vad som är brukligt kan brus och svaga stationer verka irriterande när man bara vill växla mellan lokalsändarens kanaler. I läge FM med brusspärr går trioden i ECH81 som oscillator vars HF-spänning likriktas av en diod i EBF80. Den negativa spänningen påförs bromsgallret i EF85 så att förstärkningen sjunker och bruset försvinner, men när en lokal station väl är inställd alstras en spänning som stoppar oscillatorn varvid känsligheten återgår till max igen. Eftersom denna radio har två förstärkarsteg mer än standardradion är det den känsligaste rundradiomottagare som jag har kommit i kontakt med, känslighet på KV är 3 uV. Ljudkvaliteten är den bästa som jag har upplevt i en bordsradio, radiogrammofonen FX995A har ännu djupare basåtergivning i kraft av sin större resonanslåda, men den apparaten har jag sålt på grund av platsbrist.

Vad jag saknar är tätare skalstreck på KV-banden. Eftersom det inte går att se var man befinner sig inom ett rundradioband har jag anslutit en yttre digitalskala, en frekvensräknare för oscillatorn med kompensering för mellanfrekvensen. Dessutom vore det bra att kunna stänga av "ögat", jag ska på baksidan sätta en miniatyromkopplare. Temperaturkompensering av svag frekvensdrift på KV-banden står också på göra-listan.

 

Detta är radiodelen i den svenska radiogrammofonen Stern & Stern Concerton U584 av modellår 1953/54. Det förstnämnda företaget köptes av Concerton som sedermera köptes av Philips, så det tekniska inkråmet byggdes i Norrköping men möbeln tillverkades av Mjölbyföretaget Högberg & Hultner. Motsvarande Philipsmodell heter FS741U. Det är en allströmsapparat, en vacker möbel med två uppfällbara lock för radio och skivväxlare Philips 2975 som lanserades redan 1950 och har separata elektromagnetiska pickuper för 78-varvs och mikrospårsskivor. UKV saknas förstås men radion har fem KV-band som täcker 15,4-185 m, omkopplingsbar bandbredd i ena MF-transformatorn, läge för lokalstation, 3-stegs bas- och kontinuerlig diskantkontroll, fysiologisk volymkontroll och 5 W push-pullslutsteg. Högtalarens diameter är 28 cm och den är urkopplingsbar vid användning av yttre högtalare. Med de stora skruvarna på fronten väljs lokalstationens band och våglängd som indikeras i ett litet fönster bakom skalan.

Rörbestyckningen är UCH42, UAF42, UAF42, UAF42, UL41, UL41, UM4, UY1N. Jag bytte sex rör, elektrolytkondensatorerna och ett antal papperskondensatorer, skallamporna på 19 V, smorde rörliga delar och reparerade skaldrivningen. Murkna nätkablar behövde också bytas. KV-banden 1-4 saknar trimkondensatorer i antennkretsen, jag satte in 4-8 pF på banden 1-3 för bästa känslighet och spegelfrekvensundertryckning. Jag har ökat reservoarkapacitansen till 150 uF och parallellkopplat likriktarröret med en kiseldiod. Detta tillsammans med en viss ökning av slutrörens ström ökade uteffekten till 7 watt vid klippningsgränsen. LF-delens frekvensband var 30 Hz-6 kHz vid -3 dB, den övre gränsen har jag höjt till 7,5 kHz genom att halvera värdet på shuntkondensatorerna från slutrörens anoder. Med volymkontrollen neddragen gör kompensationskopplingen att frekvenskurvan är rak till 12 kHz.

Skivväxlaren fungerade inte så jag har satt in växlaren Garrard RC121D, ett loppisfynd för 50 kr. Originalet med magnetisk pickup kopplades till radion via en isolationstransformator, en olämplig metod för en kristallpickup som behöver minst 1 Mohm impedans för att ge god basåtergivning så därför använder jag en fälteffekttransistor som impedansanpassare. I det ena underskåpet står en kompaktstereo som är ansluten till grammofoningången och ger ett modernt programutbud med FM-radio, kassettband och cd. Möbeln köptes i en second-handbutik för 125 kr, jag saknar plats för den men den var så snygg. Reklambild. Ursprungspriset var 1420 kr (18970 kr).

 

En radiogrammofon i mellanklassen är Grundig K41 S från 1958/59 som då kostade 1350 kr (15250 kr). Den liknar tidigare nämnda Grundig 3097S i radiodelen men har push-pullslutsteg med två EL95 för 7 W uteffekt till fyra högtalare, två framåtriktade ovala och två elektrostatdiskanter på sidorna. Sidbild. Klangfärgstangenterna är märkta Jazz-Tal-Ork-Sordin förutom den breda Klangväljare som enbart aktiverar de fyra tonrattarna. Skivväxlaren är Perpetuum Ebner Rex S Deluxe med fyra hastigheter och kristallpickup för normal- och mikrospår. Ett jalusilock döljer radion om man så vill. Som vanligt krävdes rörbyten och kondensatorbyten samt trimning. Gummiklackarna på skivväxlarens centrumpinne behöver bytas, de är så slitna att hela skivpaketet ramlar ned samtidigt men det går bra att spela en skiva i taget. Pickupens utspänning har gått ned och jag gjorde en förförstärkare med viss RIAA-kompensation men tonkontrollerna har så stort omfång att det egentligen inte är nödvändigt. Med ökad förstärkning av basen följer nämligen risk för akustisk återkoppling eftersom det saknas skiljevägg mellan högtalare och grammofon.

 

Telefunken Opus 6 från 1955 var då fabrikens finaste bordsmodell med sex högtalare, två 8-tums på framsidan och i varje främre rundat hörn en 4-tums samt en 2,5-tums elektrostatdiskant. LF-steget är push-pullkopplat, har separata bas- och diskantkontroller och fysiologisk volymkontroll. Uteffekten är 6 W vid klippgräns, så slutrören körs sparsamt. Frekvenskurvans -3 dB-gränser är 30 Hz och 11 kHz. AM-bandbredden är omkopplingsbar med tangent genom kopplingsspolar i två MF-transformatorer och det gängse förfarandet gäller att man ställer in med det smala läget så att man hamnar rätt. Det andra MF-steget är inte AGC-reglerat och går med låg ström. Känsligheten för 50 mW uteffekt är 9-14 uV på KV och MV men 21 uV på LV, allt mätt med 200 ohm generatorimpedans. Separata tangenter används för återgivning från grammofon och bandspelare. Ferritantennen för LV och MV är vridbar med en ratt och i ena ändläget inkopplas yttre antenn. På KV-bandet medger UKV-ratten fininställning (KW-Lupe) och pinnen ska stå i mittläge för att skalan ska stämma.

Rörbestyckningen är ECC85, ECH81, EF89, EF89, EABC80, EC92, EL84, EL84, EM80. Jag bytte skallampor och nästan alla rör, ögat är bytt mot EM85 vilket krävde andra anslutningar vid rörhållaren. Några läckande kopplingskondensatorer är bytta liksom en elektrolytkondensator och tangentbordet behövde kontaktsprej. Med kiseldioder över selenlikriktaren steg anodspänningen med 20 V till 250 V. Höljet har repor i faneret på ovansidan, skönhetsoperation skulle behövas, och därför gav jag bara 50 kr för radion men ljudkvaliteten är utmärkt och värd det mångdubbla priset.

 

Telefunken Opus 9 från 1958 står på bekvämt avstånd från läsfåtöljen. det är en bredaxlad tysk i övre prisklassen. Den når emellertid inte riktigt upp till den ljudkvalitet som mina största apparater uppvisar, trots två stora framåtriktade ovala högtalare och på varje gavel en mellanregisterhögtalare och en elektrostatisk diskanthögtalare. Fem tangenter påverkar ljudbilden: Intim sänker diskanten medan Jazz förstärker den, Solo framhäver mellanregistret och Bass basregistret. Orchest. ger jämn ljudkurva och då fungerar bas- och diskantkontrollerna men diskantåtergivningen är inte HiFi: -6 dB vid 6 kHz, -12 dB vid 8,5 kHz och -18 dB vid 11 kHz. Det låter alltså bäst när man använder förstärkningstangenterna. Uteffekten från push-pullsteget är 6 W vid klippningsgränsen, slutrören körs sparsamt. En separat tangent finns för uppspelning från bandspelare. Skalan i närbild. Chassit är nästan identiskt med det i Opus 6 med undantag för klangfärgsknapparna.
Rörbestyckningen är ECC85, ECH81, EF89, EF89, EABC80, EC92, EL84, EL84, EM84. AM-bandbredden kan ställas till smal med en tangent som ändrar kopplingsgraden i två MF-transformatorer. På KV-bandet medger UKV-ratten fininställning (KW-Lupe). Ferritantennen för LV och MV är vridbar med en ratt och i ändläget inkopplas yttre antenn. En bra finess är AFC på FM-bandet, vilket jag inte har sett på någon annan rörbestyckad radio. På avstämningsratten sitter tre vita knappar och när någon av dem trycks in frikopplas frekvenslåsningen.
Jag bytte tre nedgångna rör, fyra läckande kondensatorer och två säkringar och så parallellkopplade jag selenlikriktaren med kiseldioder för att eliminera spänningsfallet i den. Priset var 400 kr, hälften av nypriset 798 kr (9000 kr) år 1958.
Bredvid radion står en Philipsgrammofon 22GA214 från 1974, loppisfynd för 50 kr med keramisk stereopickup och tre hastigheter. Både 78-varvare och LP låter fint i Opus.

En Riktig Radio har belyst glasskala med stationsnamn, magiskt öga och kortvågsband och den används inte bara för lokalradio utan även med en yttre antenn för att lyssna på utländska stationer. Den är givetvis rörbestyckad och bör icke saknas i ett välutrustat hem. Vilken charm har en Fjärran Östern-tillverkad plast- eller plåtlåda?

---

(Röda siffror) anger priset omräknat till 2009 års penningvärde enligt denna jämförelsesida. Vi förstår att en ny rörradio innebar en ansenlig utgift.

En sida behandlar en "plåtradio".
En annan sida handlar om mina halvgamla transistorradioapparater.
Läs även om restaurering av gammal radio,
skillnader mellan gamla radioapparater,
magiska ögon
och en blandad sida om det som hör till gammalradio.
Besök gärna mina sidor om amatörradio.
Jag rekommenderar Radiomuseum på Internet, den största sajten.
En auktionsfirma i Landskrona sålde denna samling i mars -09 och september -09 och mars -10. Titta på läckra foton av förra århundradets teknikapparater!
Antika apparater i svenskt privat museum på Youtube.
En trevlig bok att lägga på sin radiomöbel är "Radiogrammofonen - en harmoni i klang och elegans" av Lars-Göran Dybeck.

E-post: lenradio (a) passagen.se

Sidan gjord i augusti 2008 och uppdaterad 21/12 2011