Antenner
En restaurerad radioapparat ska naturligtvis användas och inte bara ockupera en hyllmeter. Även om den har UKV-bandet behöver den inte stå permanent på P4 och apparater som saknar FM-del kan användas för att ta emot trevlig musik på mellanvåg kvällstid eller sändningar från hela världen på kortvåg. För detta behövs en utomhusantenn, helt nödvändig för 30- och 40-talsapparater som saknar inbyggd antenn och en rejäl förbättring jämfört med 50-talarnas ferritstav och utnyttjande av den inbyggda UKV-antennen på kortvåg. Det finns små "aktiva" antenner med inbyggd förstärkare att köpa som täcker både lång-, mellan- och kortvåg, en dyr men bra lösning för den som har dålig möjlighet att få upp trådantenn.Jag har parallella trådar av blank koppar spända över nockpannorna, några påstår att utfällningar från dem reducerar mossväxt och det får jag väl utvärdera med tiden, men nio apparater är anslutna till någon av trådarna och de har därmed en hygglig antenn som inte syns. Ännu bättre vore en 20-meters tråd till ett högt träd utanför huset och den som vill optimera antennen för mellanvågsbandet kan göra tråden 100-150 meter lång. En annan lösning kan vara att använda ett stuprör eller hängränna som antenn. För FM-bandet duger oftast den inbyggda antennen för lokalkanalerna men jag rekommenderar en vikt bandkabeldipol uppsatt under taklisten, den kan placeras så att nedledningen diskret hamnar bakom en bokhylla.
För AM-banden finns dessutom anslutning för jord, fast det är inte säkert att den behövs. Man kan prova med en tråd till exempelvis ett värmeelement eller, om man bor nära marken, ha ett jordspett utanför fönstret.
Störningar
Modern hemelektronik alstrar störningar som hörs framför allt på på frekvenser under 3 MHz. Det är dåligt filtrerade switchade nätaggregat som förorsakar surr och brum. För att minska sådant kan man se till att strömmen är bruten till datorn, teven, digitalboxen, cd- och dvd-spelaren. Till min bärbara dator använder jag hembyggd strömförsörjning eftersom originalladdaren stör och mobiltelefonen laddas med 50 Hz-transformator istället för den lätta men störningsalstrande "reseladdaren". Tyvärr har grannarna sin störande elektronik igång, men man har i alla fall gjort vad som kan göras i det egna hemmet. Plasma-tv förefaller att vara riktiga störningsalstrare och på sistone har de fått sällskap av LED-lampor vars reglerdon inte har försetts med avstörningskomponenter. Med de radiomottagare som har urkopplingsbar ferritantenn märker jag att trådantennen visserligen ger starkare signal men om det finns "surr" på stationens frekvens elimineras det oftast med ferritantennen. Om jag vore flitig mellanvågslyssnare skulle jag göra en skärmad loopantenn av koaxkabel uppspänd i en kvadrat på ett kryss av bambu- eller glasfiberstavar. Loopen ansluts då till en bredbandsförstärkare med balanserad högohmig ingång.Radions ålder
Man kan ibland hitta tillverkningsdatum stämplat på t ex vridkondensatorn eller på lådans insida. Högtalaren kan ha en årtalsmärkning och den stora filterkondensatorns bägare har ofta årtal och månad påstämplat. Av rörbetyckningen kan man dra en slutsats om tillverkningsperioden, även om den inte indikerar ett precist år. Sajten Radiomuseum ger besked om lanseringsår för flertalet europeiska radioapparater och innehåller även årtal för radiorör. Eftersom sändningar på FM-bandet i Sverige startade 1956 är apparater med FM-band sannolikt inte tillverkade före 1955. Stationerna på mellanvåg bytte frekvens 1950 efter ett beslut 1948, man kan titta på den ena änden av MV-bandet om Budapest ligger på längre våglängd än Beromünster för då är radion gjord 1947 eller tidigare. Om apparaten är så modern att den innehåller transistorer eller ic-kretsar hittar man tillverkningsår och -månad på dem.Priser
Jag har angett radioapparaters nypriser som jag har funnit i annonser och prislistor. Medianpriset för en nätansluten bordsradio var 285 kr år 1938, det motsvarar ungefär 200 timmars lön för en manlig industriarbetare. År 1946 hade priset stigit till 365 kr. Strömmen kostade år 1946 25 öre/kWh, det var nog därför mina morföräldrar hade vant sig vid att "kura skymning" och begränsat radiolyssnandet till nyheter och väderleksrapport. En radiogrammofon kostade år 1950 mellan 600-1000 kr, men priset fördubblades snart i takt med ökade finesser och tilltagande levnadsstandard. Under andra halvan av 50-talet förefaller medianpriset för en bordsradio ha legat på ca 425 kr, då tjänade fabriksarbetaren ca 500 kr/månad. Att tillverka en radio var arbetskrävande, det var före den tryckta ledningsdragningens och industrirobotens tid, och en tv kostade tre gånger så mycket.Radiogrammofoner
I mitten av 1930-talet kom elektriska grammofoner med elektromagnetisk eller kristallpickup att avlösa mekaniska tratt- och resegrammofoner. Radioapparaterna fick ett omkopplarläge för "Grammofon", men för att få fram ett fylligt basljud krävdes stor högtalare i stor låda. Radiogrammofonen erbjöd en sådan, den blev dåtidens motsvarighet till en hifi-anläggning och eftersom den utgjorde en påkostad möbel i högglanspolerat ädelträ blev den en statussymbol i välbärgade familjers hem. De första kom i slutet av 1930-talet, sedan dröjde det till krigsslutet innan de blev tillgängliga igen och 1950-talet var radiogrammofonernas storhetstid. En riktig pjäs skulle ha skivväxlare för 8-10 skivor, på stenkakornas tid rymde en skiva inte mer än fyra minuters speltid och för klassisk musik med dess långa stycken erbjöds en packe skivor där alla skulle spelas på sida 1 i följd, varefter paketet vändes och baksidorna spelades i följd. Därmed fick man upp till 40 minuters lyssning utan att behöva resa sig ur fåtöljen. Från början av 50-talet gjordes grammofoner omkopplingsbara för vinylskivor som i mitten av decenniet trängde undan 78-varvarna. Omkring 1950 fanns trådspelare i vissa Luxor-apparater, lämpliga för inspelning av radioutsänt tal, "den talande tråden". En sådan kunde vara kombinerade med skivspelaren och erbjöd den kanske chockartade upplevelsen för ägaren att höra sin röst "utifrån", utan skallbenets medhörning.Det blev vanligt att förse radions förstärkardel med dubbla slutrör för högre uteffekt och bas- och diskantkontroller fick stort variationsområde för att hantera skivbrus och den basreducering som sker vid gravyr av en skiva. Efterkrigsproduktionen var nästan uteslutande svensk, en högkonjunktur för svensk möbelindustri, och först 1954 kom importen från Tyskland igång. Radiogrammofonerna i den högsta prisklassen, dvs över 2000 kr, försågs ibland med bandspelare. Under de sista åren av 50-talet gjordes de inte längre som statusmöbler, tv:n hade övertagit den rollen, de fick därmed en stramare utformning, lådor på ben med en enkel skivspelare för vinylskivor, som inte fungerar bra i skivväxlare eftersom de är för lätta och glatta för att fästa mot den underliggande skivan. LP-skivan gav dessutom tillräckligt lång sammanhängande speltid.
Kortvågssatsningen
Perioden 1938-1941 var en guldålder för utvecklingen av rundradiomottagares kortvågskapacitet. Innan superheterodynprincipen slog igenom i mitten av 1930-talet hade mottagarna inte den selektivitet som krävdes på kortvåg, men efter 1935 fanns KV-bandet i regel med. Mottagning var dock problematisk eftersom det satt oktodrör i frekvensomvandlaren och när den automatiska förstärkningskontrollen ändrade strömmen i röret i takt med signalstyrkan ändrades frekvensen så att KV-lyssnaren fick sitta och parera med avstämningsratten. Först 1937 kom bättre blandarrör med triod-hexoden och annonserna tillkännagav stolt "nu med stabiliserad kortvåg". Apparater med högre pris än medelradion försågs med avstämt HF-steg för bättre känslighet och undertryckning av störning från spegelfrekvensen som i 1930-talets apparater förorsakade interferenstjut. Bandbredden kunde varieras för att passa både KV där stationerna ligger tätt och lokalmottagning på MV där man eftersträvar bästa möjliga ljudkvalitet. Bandspridning på kortvåg underlättade inställningen och KV-delen uppdelades under 1940-talet på upp till fem områden. Av skalan framgick vilka sändare som fabrikanten trodde att allmänheten ville lyssna på.Teknikutvecklingen gick alltså snabbt under "guldåren" och den måste ha drivits på av kundernas intresse. Det var en politiskt orolig tid som torde ha medfört ett behov av nyheter från fler håll än Sveriges radio, musikutbudet var brett och jazzälskarna kunde lyssna på nordamerikanska stationer och de som ville förkovra sig i främmande språk fick tillfälle att utveckla sin hörförståelse. Det bör ha varit samma känsla av att världen kom in i det egna rummet som när Internet blev populärt på 1990-talet.
Snabbinställning
I de flesta hem stod radion permanent inställd på lokalsändaren, det fanns bara ett svenskt program, man förstod inte främmande språk och intresset för andra länders musik var svagt. Det ansågs nog onödigt att ändra rattarna, svårt att ställa in sändarna ordentligt och riskabelt att inte hitta tillbaka efteråt. I en reklamtext år 1940 påpekade Philips detta, att de kompetenta radioapparaternas kapacitet förblev outnyttjad, och informerade med stolthet om sitt snabbvalssystem "Linodyne" där man med enkel knapptryckning kunde hoppa mellan favoritstationerna. Knapparna kunde vara mekaniskt kopplade till kammar som försköt vridkondensatorn eller de kunde aktivera en motor som drev den till ett förinställt stoppläge. Om detta ökade lyssnandet på främmande stationer eller bara var en modefluga vet jag inte, i varje fall fick köparen betala rejält för tekniken. Ett annat och enklare sätt att stimulera användarna att ta del av radioapparatens möjligheter var att ha en särskild knapp för lokalsändaren, en finess som fanns på mera påkostade modeller. Antingen kunde man ställa in den med en ratt på baksidan eller så hade en tekniker gjort inställningen inuti radion vid leveransen. Numera är det självklart med snabbknappar på den transistoriserade FM-radion när det finns många program att välja mellan, men de styr inga rörliga delar och är därför en billig lösning.
Stationsnamn på skalan
Jag letade upp skalans orter i kartboken, det var spännande för en trettonåring att utlandet hördes i en radio som annars var permanent inställd på Motala och användes för TT-nyheter och väderrapport. Hur många vet var Beromünster eller Vigra ligger och vad det blev av Köningsberg? Visst var det praktiskt att se vad man hade ställt in och namnen stämde i många stycken ännu i början av 1970-talet. Det förefaller som om varje radiotillverkare har sitt urval av stationsnamn på mellanvågen, på långvågsbandet är det större överensstämmelse. Den engelska Marconin från 1938 har bara Motala och Hörby som svenska stationer, däremot en rad brittiska och irländska sändare. Den holländska Philipsradion från 1947 har inga tyska sändare angivna. Den tyska Grundigradion från 1956 har däremot gott om tyska sändare, däribland fyra AFN-sändare på mellanvåg som var soldatradio ( Armed Forces Network) för de brittiska och amerikanska förbanden. Dessutom finns tre RIAS-frekvenser (Rundfunk im amerikanischen Sektor von Berlin) med USA-finansierade sändningar riktade till östtyskarna. Nordliga svenska sändarorter som Luleå och Östersund saknas däremot, liksom finska sändare.De större svenska sändarorter man återfinner på skalan är Motala och Luleå på långvåg, även Östersund finns där på apparater från 1956-1957 men från 1958 är den flyttad till mellanvåg. Övriga svenska mellanvågssändare fanns i Falun, Hörby, Göteborg, Stockholm och Sundsvall. Min Grundig från 1958 har även Umeå, vars blygsamma sändare inte finns ens på de svenska radioapparaterna.
Vissa mellanvågsfrekvenser var upplåtna för relästationer med låg effekt för lokal täckning, sådana fanns t ex i mellanstora städer. Skalan anger Sverige eller Svensk relä eller på Grundig GLW (=Gleichwelle). Beteckningen kommer sig av att dessa relästationer hade noggrant kontrollerad frekvens och modulationsgrad så att det gick bra att lyssna även i skarven mellan deras täckningsområden. De tyska apparaterna har på långvågsbandet markeringar för sex schweiziska trådradiofrekvenser och min Löwe har fyra markeringar för tyska. Mina tyska transistormottagare från början av 1970-talet har ingen skalanpassning för skandinavisk marknad, det lönade sig väl inte.
Som jag nämnt tidigare beslutades år 1948 om en ny frekvenstabell för europeiska långvågs- och mellanvågssändare som trädde i kraft 1950. Efter 1959 sänktes LV-frekvenserna med 2 kHz och MV-frekvenserna höjdes med 1 kHz, en indelning som har stått sig de senaste femtio åren.
Lägg märke till hur elegant AGA-apparaternas mellanvågsskala är utformad med bra spridning av stationsnamnen, det är tack vare lyckad kurvform av vridkondensatorns plattor. Med en våglängdslinjär kondensator blir det sådan trängsel på den högfrekventa halvan som Luxor 399 uppvisar.
Tyska mottagare har kanalnummer 2-43 (2-55) på UKV-bandet, dessa saknas på svenska apparater. Däremot har jag sett att Radiola och Luxor har kanalnummer på MV och LV. Med 9 kHz kanalavstånd kan man räkna ut frekvensen om man vet var bandet börjar i den lågfrekventa kanten. Svenska sändningsorter på UKV har jag bara på en Centrumradio från 1959. Löwe har däremot gott om markeringar för tyska FM-sändare.
Vi vet att bananer utgör lämplig förtäring vid radiokalas eftersom ätandet inte förorsakar störande ljud men hur är det med radiokaka? Ordet lanserades på 1950-talet men receptet fanns publicerat redan på 1920-talet under annat namn. Visst är det lätt att associera till radions mellanvågsskala!
