Riesen rasstandard

BAKGRUND OCH ANVÄNDNING
Riesenschnauzern är den största rasen i schnauzerfamiljen, som dock egentligen inte kan kallas en familj. Det föreligger nämligen mycket liten släktskap mellan den största varianten och de två mindre - mellan - och dvärgschnauzern.

Riesenschnauzern (tyska "Riese" = jätte) härstammar från Mellaneuropas medeltida herdehundar, som senare genom lämplig avel blev boskapshundar. De användes som vallare och pådrivare av kreatursflockar längs landsvägarna till städer och handelsplatser i Sydtyskland.

När så järnvägarna tog över dessa transporter, blev boskapshunden arbetslös och höll på att dö ut. Den räddades bland annat på grund av sin strävhåriga päls och vissa likheter med mellanschnauzern, som på den tiden var populär bland annat som råttfångare.

Genom målmedveten avel, bedriven i sydtyska Bayern och Wurttenberg lyckades man nå resultat genom inslag av andra raser. Mellanschnauzern, svart grand danois med flera har nämnts, men uppfödarna var här mycket förtegna. Rasen blev populär i Tyskland som utställnings- och vakthund i början av 1900-talet.

Från år 1908 uppträdde riesenschnauzern som självständig ras på utställningar och i de tyska stamböckerna. Under de närmaste åren mestadels under namnet "Munchenerschnauzer".

Rasen hade emellertid ännu inte nått sitt slutliga utseende. Den brast framför allt i enhetlighet. Uppfödarna fortsatte dock oförtrutet aveln mot en mer enhetlig typ. De inspirerades av riesenschnauzerns arbetsglädje, livliga intellekt och tåliga kropp. Den visade också alltmer lämplighet som polis- och militärhund.

Som resultat framstod efterhand en storväxt, strävhårig, robust och oöm brukshund - till utseendet i allo en förstorad avbild av mellanschnauzern. På 1920-talet fanns 60-talet avelsdjur av rasen på tyska statens hunduppfödningsanstalt. År 1925 blev så riesenschnauzern i Tyskland officiellt erkänd som tjänstehund och i Schweiz år 1931.

År 1938 fanns i Tyskland 700 skyddsutbildade riesenschnauzer och 129 under utbildning, men efter andra världskriget (1939 - 1945) fanns endast en spillra av rasen kvar i landet.

Så sent som 1930 importerades de första exemplaren av riesenschnauzern till Sverige. Rasen blev dock snabbt populär här i landet som en bland övriga brukshunds raser och gjorde sig under beredskapsåren (1939 - 1945) ett namn bland annat som vakt- och skyddshund.

Utvecklingen bromsades naturligtvis upp under krigsåren och därefter inträdde år 1947 öronkuperingsförbudet. Flera uppfödare upphörde som en följd härav med sin uppfödning och inresset för rasen tycktes under de följande åren avsevärt minska. Detta resulterande i kraftigt sjunkande valpregistreringsantal. Det skulle dröja till början av 1960-talet, innan riesenschnauzern lyckades återvinna - och därefter också kraftigt öka - sin popularitet.

Med egenskaper som tillgänglighet, öppenhet och lagom hårdhet blev den en trevlig sällskaps- och familjehund. Andra egenskaper som stor arbetsvilja, uthållighet och härdighet lade grunden till en utmärkt brukshund och tjänstehund.

HELHETSINTRYCK
Riesenschnauzern är en avsevärt större och kraftigare avbild av schnauzern. Det är en trotsigt tapper hund med respektingivande utseende. Typiskt för hundens väsen är oförskräckt framåtanda, kombinerad med lugn och besinning.

Till sin karaktär är den godmodig och obevekligt trogen sitt husfolk. Högt utvecklade sinnesorgan, klokhet, läraktighet, kraft, uthållighet, snabbhet, motståndskraft mot väder och vind samt sjukdomar gör den lämpad till en hård och uthållig tjänste- och brukshund.

Standardbeskrivningen för helhetsintryck inleds med att poängtera storlek och kraft, varför man kan förutsätta att det ansågs viktigt att den större varianten av schnauzern skulle vara betydligt kraftfullare än mellanschnauzern.. Man vill alltså inte se substansfattiga hundar med alltför tunna benstommar. Riesenschnauzern får trots att den skall ge ett starkt, robust intryck absolut inte vara tung och klumpig eller oädel. Riesenschnauzern skall till karaktären ha en oförskräckt framåtanda, vilket innebär att det inte alls stämmer med standarden om en hund är nervös och tex. backar undan för domare eller andra vid en utställning.

Eftersom en riesenschnauzer är en mycket tålig hund, med väldigt hög smärtgräns skall den också tåla att hanteras. Det kan ibland förekomma förarveka hundar men det vanligaste är nog åt andra hållet att föraren inte har full kontroll på sin hund. Att en riesen pratar något kan man acceptera, men absolut inte en riesen som har tagit över kommandot i ringen.

HUVUD
Huvudet ska vara kraftigt, långsträckt utan starkt framträdande nackknöl, från ögon till nosspets långsamt avsmalnande. Avståndet från nosspetsen till nackknölen förhåller sig till rygglängden (manken till svansrot) ungefär som 1:2. Huvudet ska vara i proportion till hundens massa. På grund av ögonbrynen är pannavsatsen (stopet) tydligt markerad. Den raka nosryggen ska löpa parallellt med hjässans förlängningslinje. Pannan är platt utan rynkor. Käkmuskulaturen är kraftigt utvecklad, men inte så att huvudets rektangulära form (med skägg) störs av alltför markerade kinder. Nospartiet slutar i en måttligt avtrubbad kil. Nosspegeln ska vara väl utvecklad och svart, läpparna ska vara väl slutna och svarta (gäller båda färgvarianterna).

Fel: Tung eller rund skalle, pannrynkor, starkt framträdande kindknotor. Kort, spetsigt eller smalt käkparti. Terrieruttryck. Huvudets proportion till kroppen är mycket viktig. Att huvudets längd verkligen motsvarar rygglängden i förhållande 1:2. Det är också mycket viktigt med ett parallellt huvud och att avståndet från nosspegeln till stopet och från stopet till nackknölen är lika. Läpparna skall ligga väl slutna och vara väl pigmenterade. Riesenschnauzern skall ha ett kraftigt huvud med kraftig käkmuskulatur, men huvudets "tegelstensform" får inte störas av för mycket eller (bulliga) kinder. Skallen får ej heller vara för tung eller rund, vilket också stör uttrycket. En riesen får ej heller ha ett huvud som är smalt eller spetsigt i nospartiet. Skägget bör också vara i proportion till övrigt så att man ej får ett terrieruttryck. Det tydligt markerade stopet skall förstärkas av ögonbryn.
Stark könsprägel premieras.

BETT
Bettet består inte enbart av tänder, utan också av käkarna som ska vara välutvecklade.
Tandformeln skrives : 2 x 3142 överkäke och 2x 3143 underkäke = 42 tänder
Saxbett med rent vita tänder. Bettet ska vara ytterst kraftigt och sluta väl.

Fel: Avvikelser från saxbett. Bettet skall vara mycket kraftigt, ett välslutet saxbett, med välutvecklad under och överkäke. Godkännes alltså inget felaktigt bett. Standarden nämner också fullt tandantal, vilket innebär att tandbortfall heller inte godkännes. Både tandbortfall och ett felaktigt bett skall påverka kvalitetsbedömningen.

HALS
Den ädelt böjda halsen ska vara kraftigt ansatt och i proportion till hundens massa. Den får varken vara kort eller grov. Nacken ska vara kraftig och vackert välvd. Halsskinnet ska vara stramt och utan rynkor (torr hals).

Fel: Hjorthals. Löst halsskinn. Riesenschnauzerns korrekta helhet och balans beror mycket på om halsen är korrekt ansatt samt att halsen är stark och stram med god längd i proportion till hundens massa. Är den något för grov och kort blir helheten klumpig. Är den å andra sidan för tunn och för välvd blir helheten gärna substanslös (svanhals). Ett förekommande fel på riesenschnauzern är individer med alltför löst halsskinn, precis som om de aldrig växer i sitt skinn. Mer förekommande på P/S än på svart.

ÖGON
Ögonen ska vara mörka, ovala och framåtriktade. Undre ögonlocket ska ligga an mot ögat så att bindhinnan inte syns.

Fel: Ljusa och för stora eller runda ögon. Viktigt för uttrycket är att ögonen är mandelformade (ovala), inte alltför små, de får absolut inte vara runda och ej heller alltför ljusa. Mellanmörka eller ljusa ögon är något som är ganska vanligt förekommande. I Sverige slår man inte ner så hårt på felaktig ögonfärg, som man gör i hemlandet Tyskland. Man bör som i så många andra fall se på helheten och hur felet i sammanhanget är relaterat, när man värderar mindre fel och förtjänster.

ÖRON
Öronen ska vara högt ansatta, liksidigt kuperade och burna uppåtstående, okuperade liksidigt burna, antingen ståndöra eller liksidigt, tätt liggande övervikta. Öronkupering är förbjudet i Sverige.

Fel: Lågt ansatta öron. Öronen skall vara högt ansatta och framförallt ligga tätt intill huvudet, för att inte störa huvudformen. Riesenschnauzern får inte heller ha allt för små öron till varandra tätt burna, då dessa lätt kan ge ett terrieruttryck, vilket inte är önskvärt. Öronen får heller inte vara för lågt ansatta. Det är ett ganska vanligt fel att öronen inte är liksidigt burna. Slarv med att ett öra vänder eller skruvar sig eller dyl. förekommer ofta. Slarviga öron är dock ett mindre problem som får ses mot övriga fel och förtjänster. Öronkupering är förbjuden i Sverige.

BÅL
Bröstkorgen ska vara måttligt bred med flata revben. I genomskärning ska bröstkorgen vara oval. Väl välvd når den förbi armbågarna. Förbröstet ska vara kraftigt markerat genom bröstspetsen (vilken når framför skulderlederna), skulderleden och överarmsbenet. Buklinjen ska vara måttligt uppdragen. Avståndet från sista revbensbågen till höften är kort och gör att hunden verkar kompakt. Kroppslängden ska ungefär motsvara mankhöjden. Ryggen ska vara kort och lätt sluttande. Rygglinjen ska inte vara snörät utan visa en lätt, ädel båge från den första kotan på manken via ryggen och det lätt avrundade korset fram till svansroten.

Fel: För lätt eller för klumpig, lågställd eller högställd byggnad. För lång, uppdragen eller eftergivande rygg. Sluttande kors. Karprygg. För kort kors som ger upprullad svans över ryggen. Riesenschnauzern är en kvadratisk hund, dvs. kroppslängden motsvarar höjden. Man kan idag se en del långsträckta hundar med eftergivande (eller ruvande) rygg. En korrekt riesen skall ha en kompakt, stark och substansfull kropp. Ryggen skall vara kort och avslutas med ett lätt avrundat kors till svansroten. Den ovala bröstkorgen skall nå ända ner förbi armbågarna. Ett fel man ofta ser är en alltför flat bröstkorg som ej når ner till armbågen och dåligt markerat förbröst. Andra fel som kan förekomma är alltför klumpiga hundar med för dåligt uppdragen buklinje eller oftare alltför tunna och lätta hundar, vilka ej bör premieras.

EXTREMITETER
De snedställda skulderbladen och överarmarna ska sinsemellan vara väl vinklade och flata men med kraftig muskulatur. Frambenen ska vara kraftiga och från alla sidor raka. Armbågarna ska ligga väl an. Låret ska vara snedställt med kraftig muskulatur. Hasleden ska vara välvinklad.

Fel: Utåtvridna armbågar. Kohasighet. Stela eller hjulbenta bakben. Riesenschnauzern skall vara välvinklad med en väl tillbakalagd skuldra. Både frambenen och bakbenen skall vara kraftfulla och raka. Noteras bör att riesenschnauzern skall ha - från sidan sett - breda välmusklade lår.

TASSAR
Tassarna ska vara korta, runda och väl slutna med välvda tår (kattfot). Trampdynorna ska vara elastiska och hållbara och klorna ska vara mörka.

Fel: Långa tassar. Ej samlad tass. Den höga, hårt slutna kattassen med kraftiga trampdynor skall ge ett starkt och solitt intryck. En eftergivande mellanhand eller vridna tassar mm är ett problem man inte alltid uppmärksammar på vår hundras som har relativt mycket benhår. Man bör observera att till synes kraftiga, raka ben och tassar ibland inte är så kraftiga. Man bör därför alltid känna på ben och underlinje ordentligt.

Fel: Lägre och högre hundar Lågställda hundar är ej önskvärt Viktigast är dock alltid en stark könsprägel om hunden håller sig inom standarden.

SVANS
Svansen ska vara högt ansatt och bäras upprätt. (OBS! Numera är det förbjudet att kupera svansen. Man strävar efter en kraftig, sabelformad svans.)

Fel: Harsvans Från och med 1/1-89, är svanskupering förbjuden i Sverige. Detta förbud har senare spridits i stora delar av Europa. Sverige har i och med detta förbud funnit att svansen skall balansera med hundens helhet och vara högt ansatt. Svansen bör klippas eller trimmas som den övriga hunden för att i största möjliga mån harmoniera, alltså ingen fana.

HÅRREM
Pälsen ska vara sträv, hård och tät. Den ska bestå av tät underull och inte för kort, hårt täckhår, vilket ska vara strävt. Det får varken vara borstigt eller vågigt. På ben och huvud ska håret likaså vara strävt, något kortare på hjässan och öronen. Ett typiskt kännetecken utgör det sträva skägget och de buskiga ögonbrynen, vilka skuggar ögonen något.

Fel: För kort eller lång päls. För mjuk, vågig, lurvig eller silkeslen päls. Lång päls som delar sig. Pälsen skall vara uppbyggd av täckhår och underull. För att kunna bedöma pälsens strävhet får den naturligtvis inte vara nyklippt eller nytrimmad. För att vara bedömningsbar skall pälsen vara minst 2 cm. Mycket benhår kräver längre päls på kroppen för att lämna ett harmoniskt intryck. . På hjässan, kinderna, öronen och en bit ner på halsen skall pälsen vara kortare. Så även bak under svansen och en bit ner på insidan av benen. De svarta Riesenschnauzrarna klipps eller trimmas. Klippning förorsakar inte dålig färg eller försämrar kvalitén. Valet av pälsbehandling bör ej påverka bedömningen. De P/S färgade skall dock alltid trimmas, för att behålla färg och struktur.

RÖRELSER
I den tyska standarden står det inte skrivet något om rörelser. Schnauzern är dock byggd för att kunna röra sig med harmoniska, fria och vägvinnande rörelser.

Fel: Passgång. Slängiga frambensrörelser. Lösa utåtvridna armbågar. Trånga hasor, stela bakbensrörelser och kohasighet. Rullande och eftergivande ryggar. Riesenschnauzern skall ha fria, harmoniska och effektiva rörelser i linje med helhetsintrycket av en aktiv, robust brukshund. Riesen skall ha marktäckande, rörelser med fast stram rygg. Frambensrörelserna skall ha god räckvidd och de parallella hasorna skall ha rejäl drivkraft. Rörelserna skall vara jämna och täcka mycket mark, både fram och bak. I trav skall ryggen förbli stilla och jämn, utan att rulla, gunga, sjunka eller skjutas upp. I rörelse skall benen föras parallellt icke paddlande eller slängande. I ökad takt centreras rörelsen. Täta, trånga eller korsande rörelser bör uppmärksammas. Ge alltid ordentligt utrymme för bedömning av ett uthålligt rörelseschema i trav.

FÄRG
Färgen ska vara rent svart eller peppar och salt. För peppar och saltfärgade gäller som ideal en medelnyans med jämnt fördelad väl pigmenterad peppring med grå underull. Tillåtna är färgtoner från mörkaste järngrått till silvergrått. Oberoende av färg ska mörk mask, som understryker uttrycket, finnas. Den ska harmoniskt anpassa sig efter pälsens färg. Vita tecken på huvud, bröst och ben är inte önskvärt.

Fel: Vit eller fläckig päls eller andra färgavvikelser. Ålsträck. Omfattande mängd vita stickelhår. Svart sadel. Stickelhår som kan förekomma på den svarta schnauzern är inte önskvärda, man bör dock ta en viss hänsyn till dessa fel vid konkurrensbedömningen. Unghundar kan dock ha lite vita stickelhår som växer bort vid vuxen ålder. På äldre hundar grånar gärna den svarta pälsen något. Peppar/salts mask skall vara mörk, dock ej mörkare än att den harmonierar med övrig färg och päls. En mörkare underull är att föredra. Brunt inslag i pälsen får ej förekomma.

SAMMANFATTNING
Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till hundens övriga förtjänster, helhetsintryck och konstitution. Avvikelser otypiska för rasen och abnormiteter är diskvalificerande.