|
|
 |
|
Karriären som discjockey började som för många andra. Med ett stort musikintresse, otaliga besök i skivaffärer och kontakter som knöts med discjockeys etc etc. Favoritaffären hette High Sound som sköttes av Uffe Wennerlund och Sonny Linder, den klart bästa importaffären på den tiden, i slutet på 70- och början på 80-talet. Det var ingen "vanlig" skivaffär om man säger så...snarare ett litet diskotek. När Uffe satt bakom disken och spelade nyheter var det inte tal om att kunna prata därinne, och det var mer än en gång som man såg kunder som stod och bläddrade i skivfacken retirera ut ur affären. Det hände också att man köpte några skivor, stack hem för att "lyssna in" dom och dom lät inte alls lika bra hemma.... På High Sound fick man tag på plattorna 1/2-år innan dom släpptes i dom vanliga affärerna. Andra skivbutiker med importskivor var Dizco (hette den så) på Götabergsgatan, den lilla boutiken som sålde Frye Boots på Storgatan, Magasinet med skivavdelningen Grammis, EKO Avenyn, där jobbade Lasse Ax som senare öppnade PET Sounds, Diroco med Inge och Jörgen mm mm. Skivinköpen finansierades bl. a. av försäljning av mixtapes, och det var nog dom som hjälpte till att få spelningar. Det var många som kom och sade; grymma band du gjorde till mig för ett halvår sedan, nu först börjar låtarna spelas i radio och komma upp på listorna!! Det var på High Sound jag fick en förfrågan om inte jag ville ta en spelning. Det var ju egentligen inget att tveka på. Jag tog spelningen och karriären var igång. På första jobbet så bar det av upp till Hemsedal i Norge, det var i slutet på 70-talet. Nöjda arrangörer och gäster och karusellen hade börjat snurra. Då var det mest som hobby och extraknäck och nästan uteslutande på helgerna. Jag hade då mitt ordinarie arbete som konsult inom data och statistikbranschen som jag skötte under veckorna. I början på 80-talet fick jag chansen att hoppa in som vikarie på ett av stans populäraste ungdomsdisco, OZONE, ljuset, ljudet, golvet! (Gunnar och Behrouz) med den påföljden att dom kickade den ordinarie killen och satte in mig istället. ( Det var en kompis till mig, och det var ju inte så roligt). Jobbet blev i alla fall mitt. Det dröjde inte länge innan köerna ringlade långa utanför klubben. Det var ett rätt bra disco, kraftigt ljud, (en typisk Sonny Linder installation), Cerwin Vega rätt igenom. Två kraftiga basar, dom klassiska jordbävningshornen, dom som tjejerna gillade att sitta på ;-) och fyra toppar. Glasgolv med ljusmoduler, så typiskt för slutet på 70- och början på 80-talet. Mycket synt och funkmusik präglade utbudet. Förutom en vanlig rökmaskin hade vi även en klassisk kolsyrerökmaskin. Ett stort bensinfat med värmeelement som sattes på i början på kvällen. DJ-båset blev som en bastu, och sedan när vattnet var uppvärmt och kokade kom laddningen med kolsyreis som slängdes i. Vänta ett tag, på med fläkten och ut strömmade kolsyrerök över ljusgolvet. Fräckt. Ibland hände det att det blev övertryck i maskinen och locket flög upp, en veritabel explosion av vattendimma i diskobåset, man såg inte en decimeter och allt blev blött och fuktigt. Allmänt jubel på golvet. Det hördes, men man såg inget! Undrar just hur nyttigt det var för skivspelare, mixers och alla elektriska prylar. Och inte minst, hur farligt var inte det!! Ozone togs senare över av tre stamgäster som bytte om namnet till Ewing Club. Långt senare blev det svartklubb på stället. Bolaget. Överlevde ett par månader innan det blev polisrazzia och stället stängdes för gott. Kolla in den grymma klubb-loggan! Guldäggskandidat!
Nu började DJ-hobbyn få lite mer kontinuitet och likna ett extrajobb. I Göteborg spelade jag mest på Banana Boat och Ozone. Dessutom hade jag lite gäst- och festspelningar utanför Göteborg. Följden blev att jag satsade allt mer tid på att utvecklas och bli bättre. Tekniken med DJ´s som mixade musiken var ganska ny och jag tyckte att det var enormt roligt och skoj. Jag var bl. a. en av få svenska DJ's som var med i Radio Luxemburgs Disco Mix Club och fick egna mixar uppspelade i radion. Vilken kick det var, både för självförtroendet och för karriären. Sanny-X var annars den första svenska discjockeyn som var med i DMC, han var en föregångare i mixbranchen. Då skrev vi 1982 / 1983 i kalendern. 
I ungefär
samma veva var det lågkonjunktur i branschen
för konsulter i mitt ordinarie gebit, och jag
gick arbetslös ett tag. Då blev jag helt
oväntat kontaktad av en av Göteborgs
största nattklubbar, Gamle Port, som
ville ha in en ny discjockey på permanent
basis. Arbetslös som man då var och att
dessutom bli erbjuden ett fast jobb med något
som man stortrivdes med, så var valet inte
svårt. Man kunde ju alltid ta jobbet tills
det lättade på konsultmarknaden, dum
vore man annars. Jag tog jobbet och det dröjde
inte speciellt länge innan
företagsledningen ville att jag skulle ansvara
för nattklubben. Jag skulle sköta om
discoteket på heltid med spelningar,
bokningar av artister, inköp av utrustning
mm. 11 år blev
det, med ett snitt på 5 spelningar i veckan.
Under åren 1983 fram till 1988 hade vi
öppet 7 dagar i veckan. I nattklubben hade vi
både disco och piano- rockbar. Där hade
vi DJ's som spelade blandad musik 4 dagar i veckan.
På onsdagar och på helgerna hade vi
alltid coverband som spelade. Jag skötte
bokningar av band och DJ's. Det fanns några
klara bandfavoriter bland gästerna; Stiff
Nipples, After Beach, Treo Comp bl. a. Vi var nog
lite unika som kunde erbjuda 11 speltillfällen
per vecka för DJ's. Vi ökade
omsättningen för varje år och blev
utsedda till årets nattklubb ett par år
i följd. Veckodagarna profilerades med olika
klubbar som hade olika inriktningar. Sport
Evening Club som vi hade på onsdagar
hängde med i över 11 år.
Casablanca, vår torsdagsklubb med
inriktning på klubbmusik och mode hängde
också med i många år. Det var
på Casablancakvällarna som dom otroliga
succerna Mr & Miss Solarium och
Hairshow mer än fyllde lokalerna.
Grymma succeer med ett genialiskt koncept som
borgade för fulla hus! Vi hade några
härliga rockklubbar också, Funny Farm
och Diesel bl. a. Sport Evening
Club filial i Varberg. Premiärshow
med klassiska PLM Brothers. Klubbrecension i
G-P!! Fick alltid bästa betyg!! Under Diesel-perioden hade vi några elaka spelningar, New Model Army som rockade så att hela Gamle Port höll på att rasa. Kockarna vägrade att jobb i våningen under för hela huset gungade så att köksredskapen gungade ner från sina väggfästen. Micstativen svajade och höll på att slå ut tänderna på sångaren, roddarna höll på att svimma av utmattning när dom försökte hålla PA't på plats. Det var riktigt otäckt....Telescopes som skrämde iväg ca 250 personer på 5 minuter. Dom gick upp på scenen, vände ryggen åt publiken och drog igång i 300 knyck i 180 decibel utan uppehåll. Snacka om rock'n roll, värsta öset. Då var det betydligt bättre när Paul Simenon från Clash var där med sitt band Havana 3 AM, eller Adrian Borland & the Citizens gjorde ett kanongig. Kanondrag var det också när Union Carbide och Stenade Rullarna var där. Ett annat band som gjorde bra ifrån sig var Screaming Blue Messias från England. Tyvärr så var lönsamheten på klubben inte så god, det är inte lätt att driva en rockklubb på en söndag i Göteborg, men det var enda dagen som stod till vårat förfogande och vi var efter ett knappt år tvungna att lägga ner verksamheten.  Gamle Port var i
många avseenden stilbildare för
många andra ställen både i och
utanför Göteborg. Vi var första
nattklubb som hade öppet på juldagen.
Första året satte vi
omsättningsrekord på nattklubben den
kvällen. Fler och fler ställen
hängde på dom följande åren.
Vi var också först med att ha öppet
till 05.00, se nedan. Under 80-talet
rådde en nästan statisk balans mellan
klubbarna i Göteborg. Det fanns några
stora etablerade, New Yaki, Valand, Yaki-Da och
Gamle Port och ett antal mindre ställen
som delade på publikunderlaget t ex
Bacchus, Djonken, White Corner, Club Academ,
Heaven och svartklubbarna ej att
förglömma. När dom drog igång
sin verksamhet vid 2-tiden på nätterna
märkte man alltid en viss avtappning på
klubben. Mer om svartklubbar i Göteborg
på:http://www.facebook.com/group.php?gid=60126860233&ref=mf
Vi var ett gäng DJ's på 80-talet som höll Göteborgarna dansande. Pe-Kå (Peter Källström)på New-Yaki (han var nog lika mycket inventarie där som jag var på Gamle Port). Vi skojade alltid om att när PK hade semester eller var ledig så satte han alltid in mycket sämre DJ's så det skulle märkas när han kom tillbaks. -Äntligen tillbaks!! Skönt att få lite ordning på musiken igen! Jag satte alltid in dom bästa som fanns att få när jag skulle ta semester. Det gällde ju att hålla kvaliteten uppe. Jag fick ändå höra: -Äntligen tillbaks!! Skönt att få lite ordning på musiken igen! :- ))
Åter till DJ's som spelade på 70- och 80-talet: Joakim Tjäder på Valand, Janeman, Jörgen Ström och Inge Severin (Inge och Jörgen drev för övrigt Diroco skivaffär) på Yaki-Da, Uffe Wennerlund på MacWinnie, Plaztic som spelade på Waikiki, NightLife och Måndax, När han hade spelat klart på ett ställe var det bara att packa ihop skivorna och dra iväg till någon svartklubb och spela. Micro som härjade överallt, Wange ("tror du att du kan köra mig till stationen så jag hinner med tåget?) som rockade på Mudd Club, Sanny -X på Heaven, Jonas Scheldt, Billy "djävla tajmusik, har ni inga tunga grejer" på Bacchus, Gummi ("farfar farfar jag kan det!!" (Backspin med Papa's Got A Brandnew Bag)), Marwan på Round-Up, DJ Charlie (hon var nog Göteborgs första tjej som var DJ), Greg Reed och Ted TJ the DJ Jacobsen på Djonkens söndagsklubb Improvisation, Lasse Nyström (hette Eliasson då) på Club Academ (Snobb eller bohem - inga problem!), efterträddes av Thomas Glatzl som också spelade på Banana Boat, Ronald Larsson och Trunken på White Corner, Kenny Cool, Mazze mm mm. Måste nämna min ständige följeslagare och vän Stelio "Stereo" Giannoglou, alltid med överallt, alltid med ett smajl på läpparna. Spelade som DJ också, fast mest på dom lite mer obskyra klubbarna. Andra namn som dyker upp ur minnena är Bobby, Juris "Bull" Burvis, Christoffer Larasse, Gogge, Michael Jerkin (no 14 bl. a), Samuel King, Big John. Mina företrädare på Gamle Port Janne Schultz och Terry Cassidy. Janne var kvar på Gamle Port i många år och ansvarade för bl.a. Sport Evening Club. Många av dom här killarna upplever lite DJ-renässans nu på 2010-talet genom klubbkonceptet LoveBoat. Kolla in facebooksidan: http://www.facebook.com/home.php?#!/group.php?gid=65078273664 eller hemsidan: http://www.loveboat-goteborg.com Massa roliga bilder och kommentarer finns där. Ett stycke Göteborgsk nöjeshistoria.
Under många år fungerade klubblivet i Göteborg efter mottot; en klubb - en dag. Nightmare, på måndagarna (1979-80) på Eggers, en annan måndagsklubb som kom senare var Round-Up på Valand, Vanilla, torsdagar på Mac Winnie. Stilbildare för klubblivet. Senare föddes (av Stefan och Mikael) Måndax (Nightlife) med Plaztic som DJ, Måndax flyttade runt på olika ställen och fanns bl. a. på Eggers, Valand, 8-Glas och Aquarious. En mycket populär med klubb. Waikiki (Lasse och Poppan) tisdagarna på New Yaki, också med Plaztic (förmodligen den bästa klubben Göteborg har haft), Yaki-Da på torsdagarna (fri entré), Sport Evening Club, Casablanca på Gamle Port och Bacchus på söndagarna (klubben för restaurangfolk) bara för att nämna några bra klubbar. Mudd Club, inte bara känt för sin musik och alla artistuppträdanden, utan även för Mud-Johns "8-Ups"! Det startades naturligtvis mängder med klubbar i Göteborg under den här tiden, men dom här var i särklass dom bästa, och dom som existerade längst. Kvällarna inleddes för många på barer som Harlequin eller Deja-Vu. Lipp som kom något senare, -86, blev också mäktigt populärt. I pubsammanhanget måste också nämnas Hunters som nog var den första puben med DJ's. Ted "TJ the DJ" Jacobsen, Stefan Ruben m. fl. skapade en god stämning bakom skivspelarna. Detta var faktiskt mycket tidigare, Hunters hade sin storhetstid på 70-talet
Klubblivet för min egna del inleddes på 60-talet: • dels i det gigantiska nöjeskvartert som låg i gamla Nordstan. Ett par kvarter med mängder av klubbar i dom gamla trähusen mellan Gustav Adolfs torg och Götaälvbron. Det blir lite namedropping nu men bland favoriterna i nordstan var, Globe, Inka, Joker och 1789. Inne i gyttret bland dom gamla träkåkarna låg också Club Pedro, det var väl en föregångare till Bacchus.... 1789 flyttade sedemera in i nybyggda lokaler när Nordstan / 5:an var uppbyggt. Ett riktigt OK disco, Wolf Deeken var DJ där om jag inte missminner mig.. I dessa kvarter, Gamla Nordstan alltså, startades också legendklubben Cue Club. Klubben fanns där i ca 3 år innan den flyttade till Kungstorget och 1971 övergick till Gustavus Adolphus och senare No 14. Det var på Gustavus som Styrbjörn Colliander 1976 blev skjuten till döds. • I andra ändan av stan vid Masthuggstorget med Razzle Dazzle där Greg Reed och Ted TJ the DJ Jacobsen huserade. Mycket ljus, ljud och DJ-show (old-school!!!). • Hvita Dufvan (Ulf och Christer Johansson) på Viktoriagatan, ett stort vitt trähus med mysiga lokaler. Flyttade sedan ner till Rest Coldins lokaler på Bellmansgatan och bytte namn till Barbarella. Det var en riktig göteborgsk nöjesinstitution, framför allt med Cabaret Skrotten på övervåningen på fredagarna. Oförglömliga kvällar med Bongo och Calle Balonka. Folk dansade på borden och det var ett hejdlöst drag utan motstycke. 
En typisk Calle Balonka-snip! • Klubb Karl, ett riktigt kultställe på Bältgatan nere vid Stampen som drevs av bl.a David Pagrotsky. Hasse Z och Jörgen Ström bl. a var DJ's. Många bra artistuppträdanden.
• Yaki-Da när det låg på 2:a Långgatan. Mera namedrops: • Gröna Svanen • Shangri-La • Fiskekrogen, där var man stamgäst under lång tid. "Disco från styrhytten". DJ-båset var utformat som en styrhytt på en fiskebåt, men extremt litet. Var det 1 x 1 meter ca? Aningen större kanske... När jag senare kom dit som DJ och spelade, med mina 5 backar vinylskivor, så blev det panik. Jag fick ju ställa backar på varandra och utanför för att få plats. Det var lite skillnad mot DJ-båset på Gamle Port som jag hade utformat själv! • High School på Linnégatan (som egentligen startade inne i Gårda? • Craisy Daisy Sen fanns det faktiskt lite klubbar i mina hemtrakter också: • Academica på Rondos lokaler på fredagar. Ohyggligt populärt. • Hotell Panorama på Eklandagatan hade också en storhetsperiod. • Smålands Nation låg i en gammal träkåk där nuvarande ryska konsulatet ligger. Nationerna hade en helt annan vitalitet på den tiden. På Smålands var för det ofta knökfullt och ett hiskedrag! Andra nationer som också var bra var Västgöta, Bohus, Vä-Dals (Lorensbergsgatan). Inte ovanligt med klubbkonserter på nationerna. • Studentkåren kanske inte världens flådigaste ställe, men alltid bra stämning
• Lisebergs Spooky med DJ Wolf Deeken • Blow up i Almedal med Stefan Ruben i discot. Där låg också Club Africanna, betydligt mer underground och spännande. Vem som spelade kom jag inte ihåg, men funky music god damn • Bagheera (Ung-högerns klubb) på Stora Nygatan. • och sist men också minst Club Pegasus på Bö ridhus. Sen fick man andra disco- och klubbinfluenser från Spanien, mycket tack vare billiga Spies-resor. I Torremolinos och Palma ( världen största disco som det kallades i början på 70-talet) fanns ju gigantiska diskotek.
Jag satt med i
ledningsgruppen på Gamle Port och 1985 lade
jag, som ett led i att möta konkurrensen
från svartklubbarna, men också för
att folks utegångsvanor förändrats,
fram förslaget att vi skulle söka
förlängt öppethållande
på nattklubben, i alla fall på
helgerna. Vi blev också första
nattklubben som fick förlängt
öppethållande på fredag och
lördag, jag tror det var 1988. Under 2001
diskuterades det om inte öppethållandet
skulle ändras till klockan 3 igen. Anledningen
var dels det ökande våldet men även
att försöka begränsa alkoholintaget.
Men att gå tillbaks till att stänga kl
03.00 igen löser inte dom här problemen.
Det är bara att sopa smutsen under mattan. Nu
blev det inte någon återgång till
03.00. Även en blind höna hittar sina
frön! Det blev ganska
mycket tyngre att jobba dom där extra
timmarna, många kvällar spelade man mer
än 7 timmar. Utan paus... Eftersom Gamle
Port hade öppet så mycket kom alltid
någon upp och hälsade på och
jammade lite. Men man fick passa sig när Micro
kom för då kunde vad som helst
hända. När vi spelade varannan skiva
kunde det hända att han mixade in en när
det bara var 30 sek kvar på
låten...Då blev det lite
panik! Ibland kunde vi
vara 4 DJ's och 1 lightjockey i båset.
Trångt var det men vi hade roligt! Och
förhoppningsvis hade gästerna det
också....... DJ-båset på Gamle
Port var rätt stort, och välutrustat. 3
st Technics 1200, Denon dubbel CD, bra ljus, 4000
Watt , Cerwin Vega plus ett PA som vi ibland
körde parallellt. Det var styggt!!!  I början på 80-talet började SM i discomixning att genomföras. Vi var alla med i begynnelsen och tävlade men satt senare som domare under tävlingarna. Vi fick några svenska mästare korade; Micro, Roger Tuuri, Pierre Jerksten och Mikael Jönsson och först och störst av dom alla Sanny-X som blev inofficiell världsmästare på Hippodrome i London.  En stor del av tiden på dagarna gick åt med att köpa skivor. Vi sprang runt som tättingar i skivaffärena, varenda dag och letade efter tunga vax. Visserligen fick man som DJ lite promotionmaterial av skivbolagen, men det var mest ospelbart skräp. Ett och annat guldkorn, men det var knappt värt besväret med alla spellistor och betyg som skulle fyllas i. Man hade sina specialaffärer med direktimporterade skivor, men det var ett mycket begränsat urval. Eftersom jag spelade mycket, ibland sju dagar i veckan så köpte man mycket skivor, och som bra kund bl. a. så fick jag alltid undanlagt i skivaffärerna om det kom in några bra skivor i enstaka ex. Nuförtiden (2000-talet) är inte exklusiviteten för vissa skivor (låtar) alls lika dan. Digital kopiering och fildelning har gjort att det som en gång i tiden kallades för rariteter nästan helt försvunnit. Förr kunde man i princip vara ensam om vissa låtar under en lång period. En DJ's rykte och renommé kommer alltid att vara förknippat med hans musiksmak och det var nog lättare förr att skapa sig en profil tack vara att man hade bra skivor som inte alla andra kunde få tag på. Dels köpte man skivorna i skivaffärerna i Göteborg, men också via telefon hos skivimportörerna i Stockholm. Då kunde man sitta i timmar i telefon och lyssna på nyheter som sen skickades ner till Göteborg. Var det jobbigt eller. Emellanåt åkte jag ner till Tyskland, Hamburg, till Traktor Schallplatten. En grym skivaffär. Dom hade alltid en massa bra skivor som aldrig eller långt senarte kom till Sverige. Där fick man en trave skivor och fick sitta och lyssna och spela själv. Personalen servade med Coca-Cola. Lite skillnad mot hemma där man fick stå ett helt DJ-gäng och lyssna när skivaffärsägaren spelade upp skivorna. Försten som ropade JA fick köpa den.
På Gamle Port hade vi desutom flera olika klubbar under veckorna så man var tvungen att köpa mängder av skivor. Rockmusik, klubbmusik med house, hiphop, reggae r&b, hitlistemusik, uppdatera oldies sortimentet mm mm. Men det var verkligen lite krydda åt jobbet att det var olika teman på klubbarna.  1994 sade tyvärr mina öron ifrån. Jag hade fått tinnitus och var tvungen att sluta som DJ. Ett halvår efter det att jag slutat gick Gamle Port i konkurs! Och det var med lite blandade känslor. Jag hade ansvarat, profilerat, marknadsfört, skött om och varit DJ i nattklubben i 11 år. Förutom mig så var vi ett team som styrde skutan under ett flertal år, bl. a. Janne Schultz, Willem Fock (Sport Evening Club), Mikael Wilkas (Casablanca). Och sen tog vi in lite friskt blod emellanåt som bidrog med nya idéer. Krogbranschen hade blivit lite mer känslig under 90-talet. Länsstyrelsen blev mer liberal, fler krogar fick utskänkningstillstånd, fler fick danstillstånd och antalet krogar ökade. Det givna nöjescentrat på och runt Avenyn var inte lika självklart längre. Linnégatan och området där omkring började sakta men säkert etablera sig som ett andra nöjescentra. Ett alternativ till det mer "glassiga" Avenyn. Det var säkert många krogar som kände av den nya konkurrenssituationen. Så även Gamle Port. Tyvärr började ledningen att paniskt laborera med nya priser på entré och även på öl, vilket tyvärr inte fungerade alls. Det skapade bara irritation och gnäll. Gamle Port var ett tungrott ställe, som mest var vi över 100 anställda och lönekostnadsbiten var betungande så vi fick tyvärr minska på personalstyrkan. I vilket fall som helst, i ungefär samma veva som jag fick min tinnitus, så blev ledning uppsökt av en grupp så kallade nöjeskonsulter, som erbjöd sina tjänster för att sätta Gamle Port ordentligt tillbaks på nöjeskartan igen. Darriga i sitt självförtroende och med kniven mot den ekonomiska strupen föll ledningen till föga för konsulternas förslag. Förslaget innebar bl. a. att dom då skulle göra om hela nattklubben. Även jag skulle bort, det skulle byggas nytt från grunden....Det tråkiga i sammanhanget var att det var några av mina gamla kollegor, sådana som jag trodde var mina vänner, som försökte snylta sig in "bakvägen". Det kan man kalla Dolkstöt!! Det var en dag då jag skulle upp på Gamle Port på något ärende. Och när jag gick genom nattklubben så satt dom där, mina kollegor, dom så kallade vännerna som man haft (trodde jag i alla fall) ett gott samarbete med. Snacka om förvåning, tagna på bar gärning med händerna i kakburken!! - Men vad gör ni här?? sa jag förvånat - Öh, vi..eh..hmm.... skulle bara ....öh.....ledningen....äh...hmm.....konsulter....öh....äh....änna....åhhh....typ.....änna - OK, jag förstår....hej på er! - Öh....öh...änna....vi skulle ba.....änna....öh Efter det har vi inte haft så mycket kontakt precis. Men för att återgå till det som jag kallade för blandade känslor tidigare; jag blev inte direkt ledsen när Gamle Port kursade ett halvår efter jag lämnade rodret! Jag blev uppsagd på grund av arbetsbrist, som egentligen inte var någon arbetsbrist eftersom dom skulle fortsätta att ha discjockeys, så jag kontaktade mitt fackförbund. Det blev en förhandling som slutade med att facket sa att dom inte kunde göra något. Snacka om att gå i arbetsgivarens koppel. Usch! Jag tog då och stämde min gamla arbetsgivare själv, mest för den goda saken skull, och gick som segrare ur den striden. Och konsulterna då, hur gick det för dom. Jo, som nämndes ovan, Gamle Port gick i konkurs. Konsulterna och mina f.d. kollegor hade inte den kvaliteten som krävdes för att driva stället. Det förföll ganska fort, tappade sin forna kvalitetsstämpel. Jag fick rådet av mina riktiga vänner att "gå aldrig upp i nattklubben igen. Du blir bara besviken på hur misskött och förstört det är. Lev på dina gamla minnen istället från den tiden då Gamle Port var ett välskött och bra ställe!" Jag tog mina vänners råd på orden och har aldrig besökt stället sedan dess! 
Under 80-talet förekom det nästan ingen information, utbildning, debatt om buller, höga ljudvolymer eller hörselskador. Vadå tinnitus, vad är det för nå't? Man blir inte skadad av ljud som man tycker om, det är mycket farligare med ljud som man inte gillar, (vilket i och försig har lite substans). Det finns inga lagar eller regler om ljudnivåer, bara rekommendationer, och det är inget att bry sig om. " Tycker du att det är för högt? Gå till nåt annat ställe då, mes!" Det är så bra ljud på det här stället så det är inte farligt! Och visst håller jag med, det blir ingen feeling, inget tryck eller drag om man inte har lite volym på grejerna. " Bass in the goddamn place". Konsten är bara att veta var gränserna går.
Det hände väl ett par gånger ( på 10 år) att ljudnivåkontroller utfördes, länsstyrelsen tror jag, och de kom kanske en timma efter öppnandet, gick ut på dansgolvet, kalibrerade sina instrument och gjorde några mätningar, avläste sina värden, nickade gillande och sade: " Väldigt bra det här, fortsätt så här men inte högre." " Javisst " svarade man, och anläggningen bara stod och puttrade på tomgång. Om de kommit och mätt två timmar senare så hade väl decibelmätaren exploderat i händerna på dem. Skämt åsido, men det var ungefär så. Det var bara en av mina kolleger som påpekade vikten av att skydda öronen, och han hade ofta proppar i öronen när han spelade. Nackdelen var naturligtvis att han inte hörde hur högt han spelade eller hur det lät. Väldigt ofta var det fruktansvärt högt och med en ljudkvalitet som fick dom mest garvade öron att krulla sig, men han sparade ju sina egna öron! Nåväl tanken var god i alla fall. Själv fick jag min första varning i december -89. Nattklubben var öppen 7 dagar i veckan och spelningarna var ofta ganska långa. Från sju-tiden fram till ca halv-fyra, alltså över 8 timmar i ett sträck, och jag tog själv de flesta spelningarna. Ett bra tillfälle att tjäna lite extra, även fast det var ganska jobbigt, och dessutom var man tvungen att spela dansbandsmusik i några timmar. Det var säkert det som knäckte öronen! (Dansbandinnus!) I vilket fall som helst, i mitten av dec. när jag vaknade en dag kändes det konstigt i öronen. Jag var känslig för ljud och det kändes som jag hade lock för öronen och det susade obehagligt. Att jobba var otänkbart, så jag tog kontakt med Öronpol på Sahlgrenska och redogjorde för min situation. Där jag fick tid för undersökning direkt. Testerna visade att hörseln var intakt, men att jag skulle ta detta som en varning. Typiska symptom på för långvarig exponering i för höga volymer. Efter några dagar gick det över och jag började spela igen men jag var mer aktsam med volymen (och dansbandsmusiken).
Sedan dröjde det ända tills i juni 1994 innan det åter var dags att uppsöka läkare. Symptomen var i stort de samma som tidigare, men nu hade jag även tydliga brum och högfrekventa tjut i öronen. Den sista kvällen jag spelade så var det inte speciellt mycket folk på Gamle Port. Jag höll min volym hyfsat låg, lite högre än skosulornas kontakt mot dansgolvet men vi hade ett band som skulle spela. När jag slutade spela och presenterade bandet så drog dom igång! Boom! Ljudexplosion, inte bara i nattklubben, utan även i mitt huvud! Det kändes! Dagen efter var det flera händelser som gjorde att jag kände att det inte stod rätt till. När jag körde bil och hade för hög växel i så skorrade det i huvudet. När jag gick upp till Gamle Port för att serva anläggning och fixa lite inför kvällen så kunde jag inte vara i lokalerna alls. Det visade sig att jag var överkänslig mot lågfrekvent brum, sådant som inte hörs normalt, men nu bara brötade det i huvudet. Det var ventilationsanläggningen på Gamle Port som orsakade detta. Det gick helt enkelt inte att vistas där. Sahlgrenska nästa. Den kommande perioden hade jag en massa konstiga ljudstörningar som följd av en ljudtraumatisk chock. Vissa symtom försvann efter en tid, men mina karakteristiska tinnitustjut och brum har blivit permanenta. Jag gick sjukskriven resten av -94 och genomgick mängder av tester på audiologen. Resultatet var inte oväntat, tinnitus. Att fortsätta som discjockey var uteslutet. Alla som jag pratade med, läkare, skötare, audionomer etc sade entydigt att om jag fortsätter att spela så kommer med till visshet gränsande sannolikhet besvären att förvärras. Det var bara att sluta. Samtidigt uppstår ju en mängd frågor; hur länge ska jag dras med det här, går det att bota, kommer det att bli värre, vad ska jag arbeta med nu, hur påverkar detta framtiden etc etc. Ett av problemen med tinnitus är att det inte finns något botemedel och endast i vissa fall lindring. Jag har själv genomgått medicinska behandlingar, tryckkammarbehandling och akupunktur men hittills har inget hjälpt. En viss lindring har jag fått av en tinnitusmasker, en apparat som påminner om en hörapparat men som skickar ut en brussignal i örat och på såsätt ska få få hjärnan att "glömma" tinnitusljuden. Andra patienter som jag har pratat med har provat allting, tryckkammare, akupunktur mm men ingenting har hjälpt. Så det är naturligtvis av största vikt att man tar eventuella varningssignaler på allvar. Drabbas man av tinnitus så kan man få dras med det hela livet, och det är någonting som verkligen kan förändra hela livssituationen. Själv blev jag remitterad till AMI, hörseldivisionen, för att slussas ut på arbetsmarknaden om det händelsevis, lågkonjunkturen och tinnitusen till trots, skulle finnas något ledigt arbete. Nu hade jag under min sjukskrivningsperiod blivit erbjuden jobb på ett företag om det skulle visa sig att jag inte kunde fortsätta som DJ. AMI hjälpte till med formaliteterna och beviljade en arbetsprövning för att utvärdera om arbetsmiljön var lämplig för mina öron samt om jag eventuellt var i behov av några tekniska hjälpmedel för att klara arbetet. Tack för hjälpen AMI. Arbetsprövningen gick bra och det resulterade i en provanställning. Många kolleger som jag har pratat med undrar naturligtvis hur det känns, dels med tinnitusen och dels hur det känns när man tvingas att sluta med ett jobb som man trivs så bra med. Bland de vanligaste frågorna har även varit hur man märker att det är på gång, kommer det successivt eller får man det bara helt plötsligt, vad man ska göra och vart man ska vända sig om det händer eller om man börjar få problem. Tinnitusen i sig är ett stort problem med allt vad det innebär, men även att bli av med ett arbete skapar oro och frustration, speciellt i dessa lågkonjunkturens och arbetslöshetens tider. För min egen del har jag dessutom förlorat avsevärt i lön med mitt nya arbete jämfört med tidigare. Att arbeta som discjockey innebär att man har speciella arbetsförhållanden. Många gånger med förutsättningar som inte liknar en vanlig anställds. Samtidigt ska Försäkringskassa, försäkringsbolag mm försöka att applicera sina normer, tariffer och beslut, som är framtagna för människor med normala anställningsförhållanden, på en yrkeskategori som vår. Det blir många konflikter, man möts av okunskap, brist på förståelse och det tar fruktansvärt mycket tid i anspråk. Från 1994 tills hösten år 2000 har jag kämpat för att få förståelse och naturligtvis också ersättning för min arbetsskada och min inkomstförlust. Det är nu över 6 år sedan jag fick min tinnitus!! Under dessa år har det blivit en aktningsvärd hög med brev och dokument. Det som man själv betraktar som en självklarhet har av försäkringsbolag inte varit så uppenbart. Det har krävts intyg, förklaringar, dokumentation mm mm. Papper har försvunnit, handläggare har bytts ut, svar har dröjt, nya frågeställningar har dykt upp, ja det har hela tiden varit något som gjort att det dragit ut ytterligare på tiden. Och detta har naturligtvis varit enormt frustrerande. Till personer i liknande situation kan jag bara rekommendera följande: - diarieför ALLA samtal, brev, faxar etc - spara all dokumentation - ta namn på alla ni pratar med - ring och kräv att få svar om det dröjer. - blir ni dåligt eller felaktigt bemötta. Tag kontakt med vederbörandes chef. - undersök om ni kan få juristhjälp. Det får mer pondus om breven är underskrivna av en advokat. - GE ALDRIG UPP! De andra nackdelarna som tinnitusen fört med sig går naturligtvis inte att värdera, men det blir många följdeffekter som kommer att hänga med livet ut. Förut levde jag ett liv i sus och dus, nu lever jag ett liv i sus.
Lars Dolk Gulsparvsgatan 12 412 67 Göteborg |
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
|
AMMOT , Artister och Musiker Mot Tinnitus http://www.klokast.se/siem/Oron.html#tinnitus Sv. institutet för ekoloisk medicin. Alternativa behandlingar av tinnitus bl. a. öronljus.
|
Tinnitusföreningen i Göteborg Bangatan 39 414 64 Göteborg Tel: 031-12 20 07 Fax: 031-24 38 67
Hörselvården Sahlgrenska Tel: 031-342 29 06 Månd-torsd 09.00-10.00 |
|
|