Detta är
inte 400 byamedlemmars samtliga släktingar som berättar hela sanningen om
allt som hänt i byn.
Det är istället
några av byns berättare som i skrönans form återger sägner och nedtecknade
händelser.
Använd inte
detta som vetenskapliga dokument.
-----------------------------------------------------
Först ut är
Lars Patrik Tjärkat som skönar runt i kring kyrkböckerna,
Ullenius anteckningar och vandringssägner.
Släktsaga eller sanning? Berättelser från skogens
dunkel. Späckad med ledtrådar.
Men vem
söker?
Släktsaga - Tjerkis
Intro
-----
Precis innan han nådde
dörrhandtaget, erfor han känslan av att "nu är det kört". Två sekunder
senare öppnade han dörren och vräkte sig in i stugans rustika trygghet.
Med en smäll stänger han dörren och lägger tvärslån i sina klykor. Vad är
det som följer honom på stigen? Dom senaste veckorna har någontings
närvaro varit så påtaglig att han börjat tala högt till vad det nu än må
vara. - Sluta förfölja mig, ropade han så sent som för två minuter sedan.
Detta måste få ett slut, tänkte han och gnuggade sina kalla händer mot
varandra....
------------------------------------------
Pål
svänger ut sina ben över sängkanten och lämnar fårfällens lurviga värme.
Med invant handlag slår han gnistor ur eldstålet, mot flintabiten.
Fnösktickan börjar genast pyra och han häller svavel över den med sin
lilla sked. En låga dansar upp ur pulvret, och raskt sticks näverremsan
däruti. En glad liten jojk nynnas medans nävret antänder späntstickorna
och eldens väsen åter bor i hans koja. Att välkomna elden med glädje och
jojk har han lärt sig av far. "-Elden betyder liv min son", var orden som
ofta uttalades i hans barndom.
Medans han måttade en näve kaffe ur
skinnpåsen tänkte han tillbaks på gårdagskvällen. Trolldom var enda
slutsatsen han kom fram till. Det som han upplever måste vara trolldom.
Han måste gå till nåjden Mikkel för att fråga om
råd.
--
Nysnön knarrar under skosulorna när Pål med vajande
gång och pendlande krökta armar, på lappens vis vandrar stigen upp, mot
Trollgubben Mikkel.
Röken ringlar sig från skogskåtan och dörren står
på glänt. Två kosor av vril står och ryker på stocken vid arran. -Ja nu
kom du! Pål hoppar till. Helt plötsligt sitter Mikkel där på renskinnet.
-Är kaffet till mig? frågar Pål. -Jo jag såg att du hade ärende hos mig.
svarar Mickel.
Å så gör han det som Pål räds hos honom, helt plötsligt
sitter han som en död, som att livet lämnat hans kropp. Det enda som lever
i bilden är röken som ringlar sig upp ur hans kaffe som han håller i sin
väderbitna hand. Blicken är tom. Andningen har upphört. Pål ryser så han
skakar.
-Det är svarnåjderi... Mikkels röst känns befriande, mycket
bättre än hans döda skal. -Dom ser din framtid och dina avkommor, och vill
sätta stopp .. Orden sjunker sakta in hos Pål och han funderar vad detta
innebär för honom.
-Gå och hämta klockan som geten har runt halsen.
kommenderar gubben.
Pål lyder och ser snart en get tjudrad på långrep.
Han halar in geten och knyter loss skällan. Mikkel fattar klockan med
bägge händerna och stirrar in i elden genom dess ögla. Lätt gungande och
med en svag jojk i sin mun låter han elden visa honom bilder. När en
längre tid förflutit räcker han klockan till Pål och säger -Du vet vart
den ska sitta.
När Pål åter kommer in i kåtans värme så berättar
Mikkel att den hjälp han kan erbjuda i detta fall är utbildning till nåjd.
Han säger att detta kräver allt och att man får ge upp allt. -Så återkom
om tre dagar med ditt beslut, och om du är villig så vintra i din koja för
du blir här en tid.
KAPITEL
1.
Utbildningen
------------
Sagt och gjort.
Beslutet
fattat och kojan tillbommad.
Pål var redo att kasta sig ut i det
okända.
-Kom, sade Mikkel.
Männen gick upp längs en bergssida
och stannade så småningom vid en buskliknande ört som Pål aldrig råkat på
tidigare. Med en vässad pinne gräver gubben upp rotsystemet och har snart
tre stora kapslar i sin hand. -Oldon, kaunaört, sade han högt.
Väl
hemkomna till skogskåtan säger Mikkel -Hämta en full skinnsäck med vatten
i källan, du kommer få hög feber. Med viss betänklighet lullar Pål iväg
med skinnsäcken.
Nåjden i Sjokksjokk krossar kapslarna i en
storkosa och pressar ut saften ur deras inre. -Drick detta och du blir
aldrig densamme, säger han med en högtidlig röst. Pål tänker att nu får
det bli hur det vill, sedan sveper han den bittra vätskan.
Pål
lägger sig på gästsidan av arran och väntar på att något skall hända. Just
som han tänkte fråga om när, så slår kauna till, helvetes portar öppnas
och solen bor i hans själ. Pål flyger upp i brygga och vrålar som om han
blivit slaktad. Elden ökar och ökar i hans inre. Smärtan är total och Pål
svimmar av överbelastning.
Medvetandet kommer och går medans han
svettas floder. Gubben fyller kosan med vatten från skinnet och låter
honom dricka vid varje tillfälle. Inne i Påls sinnen sitter hemska nåjder
i ring med sina trummor. Dom sjunger alla samma sång och den tar över hans
själ.
Kunskap om underjorden och andevärden växer och växer.
Så
plötsligt vaknar Pål av att han är hungrig och febern är borta.
-Var
jag sjuk i flera dagar, frågar han?
-Du var borta i sju dygn, svarar
Mikkel.
-----------------
-Vem står vid din koja just nu,
frågade Mikkel?
-Det gör Anders min bror, svarar Pål.
-Hur vet du
det, frågar gubben?
-Jag bara vet, svara Pål och skrattar.
-Det har
fungerat bra, säger Mikkel och grymtar förnöjsamt.
-När du har
vilat upp dig ska du få slakta en svart get, det är dags att bygga din
trumma. Sen blir det ju gott att äta get en tid framöver med, sade läraren
med glimt i ögonen.
Pål sov, drack och åt tills han kände att han
var återställd av den underliga "sjukdomen" han haft. Och som det var sagt
så skar han halsen av en svart get och lät blodet rinna i storkosan.
-Spara hälften till palt, men den första hälften ska vi ära vår
skapare med, sade Mikkel över hans axel. Gubben själv band en
torkställning till skinnet som skulle bli Påls nya trumma.
I en
annan del av tiden, men på en relativt närbelägen
plats..
Släktsaga - Gåjkkul
I samma stund som han hörde korpens ödesmättade krax, kände han att
detta var platsen han sökte.
Eller var det platsen som sökte
honom?
Redan när han knegade upp för stigen mot det
lilla bergets topp, sade alla hans sinnen att detta var en kraftladdad
plats. Det som fångade hans blick var den stora stenen som snett pekade
mot himlen.
Så här var den nu, eller här var han nu, vid det som den
forna samtiden kommit att kalla Gröt-Stinas sten. Stenen som egentligen är
sijddans Seite och som haft den största betydelse i släktens historia.
Han var en av de ytters få som visste att under mossan fans något så
ovanligt som runskrift. En runskrift han inte behövde skrapa fram för att
kunna citera.
”PÅ DENNA PLATS GAV AGIL SITT LIV TILL DORFUT – MED
MOD FÖLJDE HAN SITT ÖDE”
Den gamla berättelsen om hur nordmännens
runhuggare hjälpt förfäderna med skrift då de själva ingen hade, fick han
berättad av de gamla som bevarat släkten historia.
I skogens dunkel och i diset på
myrar...
Släktsaga - Pål
Åren hade
sin gång. Från den vintern då Pål gick i lära hos Mäster Mikkel hade snart
en halv mans-ålder skridit. Pål son Lars tog Mikkels dotter till sin
hustru. De barn som avlades i detta äktenskap blev förbannande med än
högre grad av ”gåvan” i sitt blod.
I dessa tider rådde kyrkoplikt
för att konungen skulle kunna beskatta lappmännen. Men Pål uteblev. Endast
vid tvenne tillfällen bokförs hans närvaro i kyrkoboken. Anteckningarna
från prästen säger dryckenskap, o-kristerligt levene och trolldom. Det som
gjorde att Pål ej blev straffad för denna myndighetstrots var det som
skedde en vinter på en av Sjåkksjåkks sjöar.
I prästens och flera mans
åsyn, gick Pål genom isen och försvann. Männen bildade kedja genom att
hålla i varnadras ben, och på så vis liggandes på mage, nå ut till vaken.
Den yttersta gubben grävde i vattnet med sin skida, han försökte ge Pål
något att greppa.
Men ingen greppade skidan ur det kalla djupet. Ytan i
vaken blev lugn. Allt blev stilla och Pål var borta.
En eld skyndades
igång i skogsdungen vid strandens kant. De våta männen torkade sig för att
överleva. Och för prästen stod ej annat att göra än att anteckna Pål som
drunknad i egen åsyn.
När prästen rest åter till Vuollerimbme
började lappmännen bekymrat samtala.
-Men hur blir det nu då? Sade
mannen som fiskat med skidan i vaken. -Noaidi har rest till jabmeaimo utan
att hunnit taga sig en lärling. Männen funderade och drack hett kaffe, men
kom inte på någon lösning på sitt grubbleri.
Pål hade redan sett
att det var sonen Lars som skulle utbildas. Även om denne svarade rätt på
kristendomsfrågorna vid husförhöret. Och även om pojken hade läshufvud och
skulle kunna ta sig fram i den nya världen med storsvenskar och ämbetsmän,
så lyste de lämplighetstecken som noaidi söker, igenom.
Här hade
berättelsen kunnat sluta.
Här borde nog berättelsen ha slutat till och
med.
Om det inte vore för att detta handlar om något utöver
borden.
På kvällen stacks ett par skidor ner i snön utanför kåtan.
Dörren svängde upp och far stod nedisad och trött i eldens
sken.
Pål Lars son Tjärkat var hemma.
Han grundade en by och han stod upp för sin
tro..
Släktsaga - Lars
Pål som ägde ett lappskatteland med en
yta som fått en greve att skämmas, var ändå inte en skrävlig man. Trots
att han förfogade över en stor del av den finaste älvdal som fanns innom
reseavstånd för en man, så ägnade han sig mer åt sitt kall. Genom
giftemålet med Mikkels dotter blev han även måg i en sex kilometer lång
renhjord.
Nog med skryt nu.
Lars var läraktig och utvecklade
snabbt sina färdigheter och förmågor. Han blev en man som var stark i sin
tro.
Staten sade till Pål att tyvärr måste vi dämma din älvdal så
den kommer att för dig inte längre ha något värde. Detta var inget man
sade till en man som Pål. Dalen som varit kärområde för sijddan i flera
tusen år kommer man inte och ber om hur som helst. Jag går från orubbat bo
tänkte Pål och gjorde på traditionellt vis. Han frös sig själv till döds
vid en utesittning i vinternatten.
Lars ärvde fadern och fick
förhandla efter sin egen förmåga med staten.
När Lars tänkt länge och
noga så kom han med sina villkor.
”-Jag och släkten får boplats med
tillhörande renland. Från mitt nya hem skall jag se Gröt Stinas sten hela
tiden. All jakt fiske och renrätt tillhör oss för evig tid. Och från er
hör vi aldrig mer ett ljud.
Jag Lars Påls son Tjärkat har
talat.”
Sagt och gjort släktsijddan flyttade till torkstället som
nya visstet hette.
Med tiden tog även Lars sig en lärling.
Denna gång blev det hans dotter
Inga.
Man kan bara ta det på
utsidan...
Släktsaga - Inga
Inga tog sig en man som kallades Berg.
De nya tiderna kom på allvar.
Skogshuggare kom vandrande i
horder.
Det renland vi skulle ha för alltid högs ner.
Rendrängarna
fick spanskan.
Två vargflockar passade på att äta sex kilometer
julbord.
Mer skogshuggare kom. Ett tag hade vi tre kaffestugor bara på
torkstället.
Så många var dessa huggare att detta krävdes för att mata
dem.
Inga och Berg byggde ett ställe uppe på berget.
Lappskan
började talas endast mellan varandra.
Röd arbetsskjorta skulle bäras i
skogsbruket sade staten.
Här skall det inte se ut som ett
lappläger.
Inga var en slug motståndskvinna så hon lät sy in
sijddans mönster i barmen på rödskjortorna.
Hon visade byamännen hur
det kunde bära dem utanpå byxorna och med vävd livrem i byafärgerna
åtdragen på lagom höjd utanpå. Med dinglande lappkniv och kåsa i bältet så
såg vi ändå ut som just de lappar vi är. Stolta renskötare är vi i våra
hjärtan sade de få rendrängar som var kvar. I denna nya byadräkt går vi
vad dom än säger.
Inga födde barn och senare fick hon även
barnbarn.
Där på berget föddes dom.
Ett av dessa var Lars-Gustav
Tjärkat.
Min morfar.
Älvdalen kanske vi inte längre
har.
Renhjorden kanske vi inte längre har.
Vårat nya land för evig
tid kanske vi inte heller har.
Men kunskapen hur vi får eran själ
att koka....
Den har vi.
Förskräckliga
getskötare..
Oroikäreta
Från att vår hjord bestod av över 4000
ren, så minskade den ner till att slutligen bara vara hushållsren.
Spanskan, klövsjuka, varg och även försumlighet från vår sida gjorde att
vi knappt hade nog ren till att äta. Men vi hade blivit duktiga
getskötare. Fjällapparna började lämna sina getter hos oss när dom
nomadflyttade. Som betalning fick vi ren, som vi kokade eller torkade. Vi
blev överdjävliga på att göra ost. Kaffeost, misu och alla möjliga
varianter på mättande ost lärde vi oss.
Vi kylde jårpok(mjölkkaggarna)
i adja(kallkällan)vid Oroikäreta. Då höll den sig utan att förgås. Men vi
märkte att mjölk började försvinna. Vi hade problem med tjuvlappar som
hade sitt näste i Aitijaur. Tjuvlapparna hade ett så krångligt namn att
ingen någonsin kom ihåg vad dom hette, vi minns bara att dom inte hette
Kirjåive.
Vi är stalolapparna. Det var vi som mötta stalo i
hiskeliga bataljer. Där andra släkter pratar om list och finter för att
bataljera jättarna, var vår väg att med krigarens vansinne ge sig på dom.
Tjierkis betyder förskräcklig. Tjierkat var de förskräckliga
stalolapparna. Senare stavade vi Tjärkat.
Vi ändrade Stalovare till
Nuortasappe för att slippa bli forskade på av Uppsala.
Så man tar
inte vår mjölk.
Noaidi grävde ner några mystiska örter i
marken.
När han grävde upp detta många dagar senare, så löste han
dessa i vatten. Denna vätska blandade han i jårpok som vi sänkte i
adja.
Sov inte där om du
inte måste. Platsen där vi grävde ner hela tjuvlappsläkten är orolig ännu
idag.
Som man bör så läser man släktens namn upp, för att
hedra och för alltid minnas..
Sjuoksjåhkå Sijdda
Ur Teilus
i Uddtja är vi komna.
Så dessa äro våra rötter.
Med ätten
Lussi blev vi släkt på nära håll.
När vi gifte in oss med ätten
Kati fick vi mer av makt,
ty det voro många och mäktiga.
När
vi började gifta och beblanda oss med ätten Auna från Aunatjärn så blev vi
rika.
Ty de hade mer ren än vad det fanns tuvor på myren. Så om allt
som skrivits Auna, nämner vi som oss.
Med ätten Julkus från Varjek
uppgick vi i ett, så skillnad oss emellan finns ej längre. Vi förenade
våra skatteland.
Ätten Rim i Skällarim blev även dessa en del av
oss.
Lapparna Svensk I Koponis anslöto till oss de
med.
Lapparna Silversparv i Silpon började stjäla ren av oss, då
fick vi blanda in lappsyningsmannen och länsman. För ett öppet krig hade
inte fungerat.
Vi fick våra renar åter och på lappars vis blev vi så
förlåtande att vi besov deras döttrar och blevo med dessa släkt.
Nu
voro vi ca 400 i sijddan.
Om ni till detta lägger barn, barnbarn,
barnbarns barn och nu även barnbarns barnbarn, så kan ni ju ana de antal
Sjuoksjåhkå Sijdda har på sin ättlingslista.
Och inget är
glömt.
Denna mylla med fiende vi
fylla..
Suobbatkerta
Ett år
hade vi stora problem med ett par ryska soldater som deserterat från
tsarens armé. Dom blev ett hot mot renskötarna som följde leden från
torkstället mot Julevädno.
Den platsen kallar vi numera
ryssgraven.
Sov inte där i onödan för .... ja ni vet ju
redan.
Även tuffa jägare av pälsmannen har kommit springande från
denna plats, med paniken lysnade i blicken.
Det har hänt att byamän
varit så nyfikna på vad noaidi lagt i denna grav, vad som kan hålla en
sådan nivå på aktivitet 200 år senare. Men som dom satt spaden i backen
har de hastigt insjuknat och fått bäras hem.
Jag har ju en egen teori om varför noaidi tog till så
stark medicin. Samma stig leder till den religiösa samlingsplatsen
Suobbatkerta
.
Vart skall man sova då?
Aijtijaur
Platsen
där de mjölkälskande tjuvlapparna hade sitt näste.
Här synades
nybygge 1864 som fick namnet Häbberstjärn.
Men här gick ej att bedriva
gårdsbruk eller något annat heller för den delen. Åborätten förverkades
1872 pga vanhävd.
Denna plats var ej vänlig mot dem.
Något
motarbetade allt.
Nybygget återgick till kronan.
1883 gjorde nästa
nybyggare ett försök och blev åbo på Häbberstjärn.
1933 gav denne
släkt upp och lämnade gården.
Efter detta kom fler och fler rapporter
om att det stod folk i fönstren och vrålade och skrek på lappska.
Detta
blev så obehagligt för alla så att noaidi ombads lösa detta.
Noaidi återkom nästa dag och sade.
- I gryningnen på 100
årsdagen av nybyggets utlysande, så timmrar vi ner hela stället. Detta gör
vi under fullständig tystnad. Sedan släpar vi varenda träbit ner till
älven. Där flottar vi problemet till Gräsö.
Ingen ifrågasatte
vägvisaren . Sagda morgon var kraftkararna på plats. Innan kvälsvarden låg
nybbyget på älvstranden och problemet var löst.
Men
sov inte där för att ....
Många tjärnar finns det..
Wataskiedde
Vätatjärnen borde det bli på svenska.
Detta
är en plats där saivo är nära.
Sägnen berättar att Snuppa Akka här
grävt ner sina kopparkittlar.
Den minsta rymde endast en kanna och den
passade inuti nästa kittel. Som en rysk baboskadocka passade kittlarna i
varnadra. Den största och ståtligaste rymde ett helt skäl. Detta motsvarar
8 kannor.
Vidare berättar sägnen att de som vågar förhandla med
spöken är välkomna att här få göra ett försök.
Ibland sprang hon
framför hästskjutsarna på stigen mot Larvejokk.
Men längre kom hon
inte. När droskorna kört över vadstället brukade de höra Snuppa Akka
skrika åt dom: ”Kå ittji jovsa tunno tanne” I kon int komdes ovver
jenna.
På Wata stod tidigare ett stärbhus. Vid detta hade noaidi
gjort en hårsång. Detta är en magisk ritual där man skär en gran på ett
speciellt sätt för att sätta god gann i någon. Denna hårsåg skar han för
eremitlappkvinnan Stara Babba.
På tal om hästskjutsar så berättas det
att på Wata har folk fått lämna sin häst där den blivit som förstenad. Man
fick helt enkelt hämta en annan häst och sela för vagnen för att komma
vidare. Självklart så fick Snuppa Akka skulden för dessa
händelser.
Om du någonsin skall sova på vårt land, sov inte just
här...
| 