|
HEJ &
VÄLKOMMEN |
| Jag är katten i huset, har hunnit bli 14 är i maj 2002. jag är ett år äldre än kristoffer, mammas källing. han kan alltså inte kan låta bli och kela och bära på mig hela tiden. jag får ju inte min skönhetssömn det är därför jag ser så sur ut på bilden. se bara så tilltryckt jag ser ut på bilden nedan. En sak till jag inte förstår, det är varför mamma inte har lämnat bort honom. han är ju nu så stor att någon kan adoptera honom, så vi kan få lite lugn i huset. mina fem källingar blev bortadopterade när jag hade tröttnat på dem efter tio veckor. så det är på tiden mamma lämnar bort kristoffer nu. |
|
|
|
|
 |
|
|
|
|
|
|
|
Jag är en blandras av två stycken utställnings katter, Abessinier och Norsk skogkatt. Lite längre ner på sidan kommer mamma att skriva lite fakta om dessa kattraser. Jag är vit och kaffebrun till färgen, ej svart som vissa kan tro. Jag kom till mammas familj som källing, bara 3 veckor gammal pga. att min kattmamma bet ihjäl två av mina systrar. Mamma har berättat att hon fick mata mig med nappflaska för jag var så liten och klen. I dag är jag fortfarande liten, men väldigt vacker, graciös och högfärdig. Det är nog därför jag älskar min mamma så mycket, Mjauuu. |
| Jag fick mitt namn som liten källing, efter katten
Nisse från tv´n, den lådan familjen brukar stirra in i om kvällarna.
För mamma trodde först jag var en hankatt, men där lurade jag henne allt, för när jag var två år blev jag med källingar, mjamja.
Sedan fick jag namnet Fröken Nisse. Mamma har många smeknamn på mig, som tex. kise mise, svanse lanse, snutte dutte, mammas tös, mammas älskling, osv. de säger att kärt barn har många namn och i det här fallet stämmer det nog väldigt bra. |
| Det är nog sant att vi kattor har nio liv. Jag har varit sönderriven med öppna sår ett antal gånger, men mamma och kristoffer har alltid plåstrat om mig, så jag har blivit hel igen. Senaste olycka gjorde mig blind på ena ögat, så nu är det helt blått, men jag klarar mig bra ändå. Det gjorde väldigt ont, men mamma fixade det och tog bort det onda. |
| Vad jag tycker om |
| Jag tycker om att vara i mammas närhet, jag sover oftast i sängen hos henne. Jag går gärna ut en stund varje dag, minst tre gånger om dagen. Vill jag ha vatten kallar jag på mamma, och går mot toaletten, så jag kan få friskt vatten att dricka, hon vet alltid vad jag vill. Jag kan samtala med henne när jag vill, och hon med mig, vi förstår varandra mycket väl. Jag tycker om att tvätta min päls länge och väl, för då blänker den så fint och jag uppskattar att få sova minst 20 timmar per dag. Busa med mammas fingrar är också roligt men bara när jag själv vill. Jag tycker om att vara med över allt. När det ringer på dörren är jag först framme, för att se vem det är. Mamma tror att jag snart kommer att utvecklas till en hund. Det förstår jag inte, jag är ju en katt. Jag älskar att bli borstad av mammas källing, det är han så bra på Mjauuu. Jag tycker om att få rå eller kokt torsk, sådär en gång per månad, och några räkor i bland, men inte för många, för annars kräker jag bara upp dem igen. Jag äter också gärna gurka, tomat, filmjölk, glass, torrfoder, burkmat och ost. |
| Vad jag inte tycker om |
| Vad jag inte tycker om är att bli buren hit och dit, förr när jag var yngre var det ok! men nu på äldre dar har jag verk och vill bli lämnad ifred speciellt av mammas källing. Jag tycker heller inte om att bli jagad, och att gå ut när det regnar och blåser, då vänder jag i dörren och går in igen. jag hatar när mamma klipper klorna, då är jag riktigt arg på henne, vid det tillfället fräser och morrar jag på henne, men hon bryr sig inte om det. hon bara fortsätter, varför är hon inte rädd för mig? då blir jag riktigt förnärmad, usch. Vad jag inte tycker om är den nya katten, för jag får aldrig vara ifred, hon ska hela tiden leka med min svans. |
| Vet ni vad! Mammas källing har köpt en katt, en manxkatt, en katt utan svans. hur skall hon kunna visa sitt humör, när hon inte har någon svans! Hon ser nog väldigt rolig ut "mjamja". Färgerna i hennes päls är svart, brun och vit. Vi får hem henne den 2001-11-18. ska jag behöva ta hand om en källing till? usch. jag tycker nog jag är lite för gammal för att uppfostra en ny katt, och till råga på allt, så är det inte min källing. Hon ska i alla fall få veta vem som bestämmer här. Jag har funderart lite på hur det skall gå till, ämnar jag acceptera henne eller inte. men på en punkt är det bra med en ny katt, då kanske jag äntligen får vara ifred. kristoffer har redan döpt henne till Plozkie,
Ploskan, Strumpan Björk. Idag är det den 2002-01-04, och den där manxen har varit här i snart två månader. En sak är säkert jag gillar henne inte, varje gång hon kommer i min närhet fräser och morrar jag åt henne, hon ska veta sin plats. Jag är lite orolig att mamma ska tycka mer om henne, men det behöver jag nog inte vara för mamma älskar ju mig. Om hon skulle få det för sig, ska jag morra åt henne också. Den manxen tycker jag inte om, det är en sak som är säkert. |
|
Katt fakta |
| Abessinier brukar vara matglada, speciellt i den maten som finns på ägarens tallrik ". Abessiniern har ett vilt utseende och rör sig som ett lejon. Den är en jämförelsevis gammal ras. I slutet av 1800-talet registrerades den första abessiniern i England. Redan på 1930-talet kom enstaka abessinier till Skandinavien. Eftersom abessiniern liknar katter på bilder från gamla Egypten påstås det ibland att den härstammar från Egyptens heliga katter. Romarna tog hem katter från Egypten på sina resor och de hade ofta katter med sig när de reste omkring. Det tickade anlaget kan ha införts till England på detta vis. Genen bevarades inom huskattstammen tills uppfödare tog det till vara. Speciell tickad päls Abessinierns tickade päls är ett kännetecken. Varje hårstrå är bandat i två färger, för en viltfärgad abessinier i svart och aprikos. Sorrel heter den andra vanliga färgen, som ser kopparröd ut och där tickningen är i brunrött och aprikos. Blå abessinier är tickade i blågrått och beige och fawn ser rosabeige ut med sin tickning i mörkbeige och beige. Det finns även fyra silvervarianter där aprikos respektive beige är utbytt mot silver. Den är en elegant korthårig katt med mjuka linjer. Ögonen ser ut som glada lysande mandlar markerade av en naturlig eye-liner. Örontofsar liksom stövlar på bakbenen är önskvärt. Abessiniern är en lättskött ras. Till utställning klipper man klorna, gör rent öronen och drar några tag med fuktigt sämskskinn över ryggen på katten. Abessinierna brukar vara matglada, speciellt i den maten som finns på ägarens tallrik. Den har ett lågmält läte och honorna är inte speciellt högljudda ens vid löpning. De brukar vara utpräglade jaktkatter som tycker om att jaga nattfjärilar eller leka tafatt. Mycket sällskaplig ras Abessiniern är mycket sällskaplig, den tyr sig gärna till en person men är vänlig mot alla. Den är en aktiv, nyfiken katt och ofta i rörelse. Överhuvudtaget är den med när det händer något i familjen. Den är ganska lydig och läraktig, speciellt om den har nytta av det, och är lätt att lära gå i sele och koppel. Abessinierägaren brukar ha samma svar på alla frågorna; vad är det bästa med katten och vad är det sämsta med katten. Svaret brukar vara - den är med överallt. Abessiniern kan ibland vara som ett plåster eller frimärke. |
| Den norska
skogkattens temperament verkar passa svensken. Katten har snabbt blivit en av våra vanligaste raskatter" Det gamla talesättet "ulv i fårakläder" stämmer verkligen inte på norsk skogkatt. Katten ser vild ut med tofsar och snedställda ögon men är mycket snäll och kelig. Den är trevlig, sällskaplig, tillgiven och småpratar gärna. Den passar bra som innekatt Ett nordiskt kulturarv Precis som namnet antyder är det våra grannar i väst som ligger bakom den norska skogkatten. De tog tillvara de katter som naturligt fanns i vårt bistra klimat i norra Skandinavien. Det var katter som var stora och muskulösa. Pälsen hade tät underull mot kylan och långa vattenavvisande täckhår. Pälsen var extra lång på de ömtåligaste delarna av kroppen och gav katten krage, skjortbröst, byxor och mycket yvig svans. Intresset var tidigt stort från Sverige, men Norge exporterade endast tredjegenerationskatter. 1977 kom de första "skogisarna" till Sverige. I Nordamerika har man på liknande sätt tagit vara på en naturligt långhårig katt och skapat rasen Maine Coon. Raserna skiljer sig bland annat i typ och päls. Vattenavstötande päls Den norska skogkatten har ett triangelformat huvud med rak profil och kraftig haka. öronen är stora och tofsade och placerade så att de följer triangelformen. Ögonen är stora och lätt snedställda. Svansen är lång. Pälsen är karaktäristisk, den känns lite oljig och är vattenavstötande. Den är lättskött jämfört med perserns päls men måste kammas ibland. Pälsen är nästan korthårig på sommaren efter vårfällningen. Den är tillåten i alla färger och mönster utom siames-, burma-, choklad-, lila- och kanelfärger. Populär och sällskaplig "Skogisen" finns numera i många länder utanför Norden och har blivit mycket populär. I Sverige är den en av de populäraste raskatterna. Skogkattens temperament verkar passa svensken. Katten har snabbt blivit en av våra vanligaste raskatter. Den är en lagom mitt-emellan-katt, inte extremt livlig eller extremt lugn. Den apporterar, klättrar gärna och leker jaga-jagas. Skogisen gillar sällskap, pratar gärna och den trivs oftast inte som ensamkatt. |
| Manx Detta är rasen man inte riktigt vet hur man ska förhålla sig till. Manxar är mycket trevliga, men svanslösheten beror på en defekt. Skulle manxen kommit fram idag skulle den sannolikt inta ha blivit godkänd. Svanslösa katter har länge funnits runt om i världen, på ön Man var de vanliga och därav fick rasen sitt namn. Ön Man blev dessutom vida känd på grund av sina katter. Rasen är mycket gammal, den ställdes ut redan på 1870-talet i Storbritannien. Första rasklubben bildades 1901 i Irland. Förr var det hög status att ha en manx, bland annat ägde kung Edward Vlll flera stycken. Anlag ger svanslöshet Svanslösheten beror på ett dominant anlag. Om katten har ett anlag för svanslöshet blir det en manx, anlaget i dubbel upplaga ger så defekta djur att de tillbaka bildas i livmodern. Manxar får därför ganska små kullar. Parar man två manxar får man i teorin 25 procent normala katter, 50 procent manxar och 25 procent så missbildade att de inte föds. Inte nog med detta, manxanlaget kan också ge missbildningar i skelettet som kan orsaka stora tarm- och rörelseproblem. Manxen är och har varit omtvistad som ras. Sverak slutade till exempel helt att registrera manxar i slutet av 1970-talet och försökte förmå fife att stryka rasen. En del menade att det går att avla på vissa mindre defekta katter och därmed få en sundare ras. Då Sverak inte fick gehör för sina åsikter tvingades man åter registrera manxar. Godkänd i alla färger Manxar delas på utställning och vid registrering in i föjande grupper: Rumpies som är helt svanslösa och har en urgröpning där svansen skulle finnas Rumpy risers som har antydan till svans Stumpies som har en kort stump, högst 3 cm (är vad vi har) Longies som har svans På utställning förekommer två klasser. Rumpie och rumpy raserna tävlar i en klass och stumpies i den andra. Manxen är godkänd i alla färger och mönster. Pälsen är kort, tät, spänstig och luftig med riklig underhull. Bakbenen är högre än frambenen. Manxen är medelstor och honorna är mycket mindre än hanarna. Charmig och klok Som redan nämns är manxen ofta mycket trevlig. Den är en stor personlighet, intelligent, lättlärd, tillgiven och ganska tystlåten. Många har fascinerats av svanslösa katter i allmänhet och i synnerhet charmats av Pelle Svanslös |
|
|
|
|
|
|
 
|
