adhd

Attention Deficit / Hyperactivity Disorder.

Detta innebär att man har problem med uppmärksamhet, aktivitet och impulsivitet.

ADHD - EN OKÄND FOLKSJUKDOM?

Minst 250 000 personer i Sverige har det neuropsykiatriska syndromet ADHD. ADHD betyder Attention Deficit/Hyperactivity Disorder. Tidigare kallades det MBD (Minimal Brain Dysfunction) och även beteckningen DAMP används ibland. De exakta diagnoskriterierna kan vara något olika.

ADHD är en medfödd beteendestörning med biologiska orsaker. Det är något vanligare i sociala problemområden än i mer välbärgade områden, vilket alltså inte ska ses som att störningen är socialt betingad, utan snarare som att den leder till sociala konsekvenser. ADHD är ärftligt och anses enligt vissa forskare vara fyra till fem gånger vanligare hos pojkar än hos flickor, medan andra hävdar att den är lika vanlig hos båda könen. I Sverige har runt 5 procent av alla barn ADHD och cirka 3 procent av alla vuxna. Det innebär sammanlagt minst 250 000 personer.

Det är omdiskuterat huruvida ADHD ska ses som en sjukdom, en beteendestörning eller en personlighetstyp. Helt klart är emellertid att grundorsaken är biologisk. Studier av hjärnan med till exempel magnetkamera har visat tydliga fysiologiska avvikelser. Det är också helt klart att ett stort antal av dessa personer har uttalade problem med att fungera i samhället. De allra flesta vet dock inte vad deras problem beror på, eftersom de aldrig fått någon diagnos. Uppgifterna om hur vanlig ADHD är grundar sig på studier av relativt små, representativa befolkningsgrupper.

Personer med ADHD har en lägre aktivitet i hjärnan än normalt, av de båda signalsubstanserna noradrenalin och dopamin. Noradrenalin reglerar främst vakenheten och dopamin reglerar bland annat "tillfredsställelsen", alltså hur pass nöjd man känner sig.

Hos ADHD-människor kompenserar hjärnan den låga aktiviteten hos noradrenalin och dopamin med att utsöndra adrenalin. Det är denna mekanism som, något förenklat ligger bakom dessa personers avvikande beteende.

Lite noradrenalin ger en dålig vakenhet, vilket gör att det blir svårare att koncentrera sig och gör att man blir mer benägen att fatta ogenomtänkta beslut, det vill säga man blir impulsiv och okoncentrerad. Man får också en dålig uthållighet eftersom man har svårt att stå emot impulser om att påbörja nya aktiviteter. Lite dopamin ger en låg tillfredsställandegrad, vilket gör att man har lätt för att vara missnöjd med saker och ting och lätt blir uttråkad, vilket omgivningen ofta missuppfattar som att man är negativ och sur i största allmänhet.

Mycket adrenalin gör att man känner sig rastlös och får svårt att sitta still. ADHD-människor behöver utöva sina intressen i ett tempo som omgivningen uppfattar som högt, och på sitt eget sätt. Omgivningen visar ofta dålig förståelse för detta, och ADHD-personen får ta emot mycket kritik för sitt sätt att vara, ett faktum som leder till frustration och dåligt självförtroende. Det leder också till att ADHD-personerna, som brukar vara mycket kreativa, skarpsinniga och intelligenta, får svårt att få utlopp för sina positiva sidor.

ADHD-personer kan uppfattas som temperamentsfulla och man säger ofta, lite nedsättande, att de har ett "häftigt humör". Dessa "humörsvängningar" är dock ingenting annat än normala känslomässiga reaktioner på olika händelser och stimuli. ADHD-personer blir inte arga utan anledning, det som skiljer dem från vad vi kallar normalt är snarare att de reagerar kraftigare och fortare än andra, och att de inte är lika benägna att undertrycka sina känslor. Det handlar alltså inte om känslomässig labilitet eller allmän surhet, något som många tyvärr tror. ADHD-personernas känslor blir därför ofta nedtryckta eller ignorerade av omgivningen, vilket leder till etta antal negativa konsekvenser, som dåligt självförtroende, känslomässig avtrubbning, etc.

Svårigheterna att sitta stilla är en direkt följd av den låga vakenhetsgraden. Eftersom hjärnan försöker höja denna, och därigenom koncentrationsförmågan, med hjälp av adrenalin, ökar den motoriska oron i kroppen. Om ADHD-personer tvingas att sitta stilla sjunker adrenalinaktiviteten och koncentrationen försämras. Det går alltså inte att få ett barn med ADHD att koncentrera sig på skolarbetet med uppmaningar om att sitta stilla. Resultatet blir istället ännu sämre koncentration eller att barnet blir förtvivlat eller aggressivt, eftersom uppgiften att sitta stilla och koncentrera sig är omöjlig att utföra.

Förutom att vakenheten är sänkt vid ADHD, varierar den också kraftigt under dygnet. Den är i regel dålig under morgonen och förmiddagen, vilket leder till att dessa personer uppfattas som irritabla och sura på morgonen och har svårt för att komma upp ur sängen. Mitt på dagen förbättras den, för att sedan sjunka kraftigt vid femtiden på eftermiddagen, vilket ibland leder till en stunds sömn om omständigheterna tillåter. Därefter stiger vakenheten igen och är ofta som högst runt midnatt och därefter, vilket naturligtvis leder till stora problem.

Barn med ADHD klarar sig ofta hyfsat fram till skolstarten, som för det mesta blir en katastrof. Barnen förväntas då kunna sitta stilla på en stol och koncentrera sig på uppgifter, även om de inte är speciellt roliga, vara tysta, vänta på sin tur, arbeta i grupp, med mera. Eftersom många barn med ADHD har dyslexi blir det också mycket svårt för dem att lära sig läsa och skriva, och för en del går det inte alls.

Ofta blir problemen mycket stora redan första månaden i skolan. Barnet kan inte sitta stilla eller koncentrera sig, går iväg, avbryter andra, och hamnar i bråk och slagsmål. För det mesta uppmärksammas pojkar mer än flickor, som kan ha mindre "spektakulära" problem i form av koncentrationssvårigheter, inlärningsproblem och dålig uthållighet. Barnens positiva sidor får också mycket lite uppmärksamhet. Ofta är de duktiga i vissa ämnen, och eftersom skolan har dåliga resurser för att tillvarata sådana talanger, blir det istället problem med att bromsa ner ADHD-barnen så att de hamnar på samma nivå som de andra. ADHD-barnen har också en förmåga att säga obehagliga sanningar och ge uttryck för sina åsikter som kan uppfattas som provocerande av till exempel lärarna, och ge upphov till bestraffningar av olika slag. Detta gör problemen ännu värre.

I gymnastiken blir ADHD-barnet snabbt en sådan som ingen vill ha i sitt fotbollslag, och som genom sin klumpighet fungerar dåligt i de flesta idrottsgrenar. De flesta blir mobbade, och får höra av både andra barn och lärare att de är korkade och klumpiga. En del, framförallt pojkar, kan undgå mobbning genom att de är så våldsamma att andra barn inte vågar mobba dem. De får då istället svårigheter med att etablera kamratrelationer.

ADHD-barn får i regel ENBART negativ feedback. De får höra att de är klumpiga, dumma, elaka, våldsamma, okoncentrerade, lata, stökiga, etcetera. Ofta upplever föräldrar och andra vuxna barnen som så jobbiga och provocerande att de nästan oavbrutet skäller ut dem för olika beteenden. När barnen är lugnare och gör något som uppfattas som positivt är de vuxna så utmattade av bråk att de inte orkar komma med någon positiv feedback utan bara pustar ut. Alternativt ignorerar de vuxna barnets känslor och reaktioner och avfärdar dem som labilitet och "dåligt humör". Få inser att ADHD-människornas känslomässiga reaktioner faktiskt alltid är adekvata sett ur deras eget perspektiv, ofta är de faktiskt mycket mer adekvata än normala människors reaktioner som kan vara betydligt mer hämmade. Ett respektfullt bemötande, det vill säga att sätta sig in i varför personen med ADHD är arg eller ledsen, samt ärligt säga vad man själv anser, utan prestige eller avfärdande förmaningar, är oftast allt som behövs.

Ungefär hälften kommer i kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin, men de får oftast ingen hjälp, eftersom personalen inte känner till ADHD och tolkar problemen som följder av dålig uppfostran. Barnens lärare tolkar i regel problemen på samma sätt.

I tioårsåldern är ungefär hälften av alla ADHD-barn deprimerade. Åratal av utskällningar har lett till ett mycket dåligt självförtroende. Ganska många har börjat röka och dricka alkohol. En del har prövat narkotika, och många pojkar (även en del flickor) slåss, förstör egendom eller begår stölder och snatterier, enligt studier som gjorts av bland andra Christopher Gillberg, professor i barnneuropsykiatri i Göteborg. För de flesta läggs nu grunden för ett livslångt dåligt självförtroende.

I samband med puberteten förbättras en del barn med ADHD, i några fall så mycket att man kan tala om att problemen försvinner. Det är oklart om förbättringen har rent biologiska orsaker, eller om det handlar om att personerna har lärt sig att "dölja" sina problem, så att de inte längre märks. För de flesta, runt 70 procent, kvarstår problemen emellertid, och för en del försämras de. Ungefär en av femton utvecklar en psykos under tonåren.

För de 70 procent som har kvar problemen i vuxen ålder är prognosen inte speciellt bra. Ungefär tio procent av dessa har i tjugoårsåldern registrerats för kriminalitet två gånger eller mer. Oftast handlar det om stölder eller narkotikabrott, mera sällan om våldsbrott. Cirka tio procent har också utvecklat en svår psykisk sjukdom; psykos, kronisk depression, manodepressiv sjukdom eller schizofreni. Missbruk är vanligt, oftast av alkohol och cannabis, eftersom många upplever att dessa substanser förbättrar problematiken.

Det är alltså bara en liten del av alla vuxna med ADHD som blir utpräglat kriminella. Däremot är det omvänt en stor majoritet av de utpräglat kriminella som har ADHD. Cirka 80 procent av internerna på de mest välbevakade svenska fängelserna har en svår ADHD-problematik, och även många "värstingar". I några fall har så kallade värstingar behandlas medicinskt mot ADHD med mycket stor framgång.

De flesta har i vuxen ålder mindre "spektakulära" problem. Arbetslöshet, missbruk, kraschade relationer, depressioner, ekonomiska problem, trassel med myndigheter och sjukdomar hör emellertid till vardagen, och detta kombineras naturligtvis med de i sig besvärliga grundläggande ADHD-problemen, som ständig trötthet, dålig koncentration, impulsivitet, låg uthållighet, o.s.v. Dåligt självförtroende och en känsla av att vara "dum" hänger också med. Detta är på sätt och vis paradoxalt, eftersom de flesta av dessa människor har en normal eller hög begåvning. De är dessutom ofta kreativa, påhittiga, och har en förmåga att se lösningar som många andra missar. De är också benägna att pröva på nya saker, och slutar ofta med sådant som känns dåligt innan problemen blir alltför stora. Trots detta fungerar de ofta dåligt i samhället, eftersom deras personlighetstyp inte "passar in".

Många får också barn, som själva har ADHD, och det säger sig självt att detta kan bli mycket besvärligt.

MÅNGA OLIKA BEHANDLINGAR PRÖVADE MOT ADHD

I USA har ADHD (Attention Deficit/ Hyperactivity Disorder), behandlats med centralstimulerande mediciner i 60 år. I USA behandlas i vissa stater tio procent av alla pojkar i skolåldern med centralstimulantia i någon form. I Sverige får för närvarande cirka 400 barn och ett tiotal vuxna med ADHD behandling med sådan medicin.

Centralstimulantia är en grupp syntetiska medel som har bland annat vakenhetshöjande, koncentrationshöjande och aptitnedsättande egenskaper. Det mest kända av dessa medel är amfetamin.

Centralstimulerande medel verkar genom att förstärka effekterna i centrala nervsystemet av de två signalsubstanserna noradrenalin och dopamin. Människor med ADHD har en sänkt effekt av dessa substanser, vilket kroppen kompenserar genom en ökad aktivitet av framför allt adrenalin. Det är detta som leder till att ADHD-personer har svårt att sitta stilla och oftast är väldigt temperamentsfulla. Genom att förstärka effekten av noradrenalin och dopamin ökas vakenheten och därigenom bland annat koncentrationsförmågan, samtidigt som behovet för kroppen att utsöndra adrenalin minskar.

Biverkningarna är ganska få, och reversibla, det vill säga de försvinner när man upphör med medicineringen. Aptitminskning, viktnedgång, och minskat sömnbehov är dock ganska vanligt förekommande.

Biverkningarna har samma verkningsmekanism som de önskvärda effekterna; vakenheten kan öka så mycket att det blir svårt att komma till ro på kvällen, och den ökade känslan av "energi" leder till att aptiten minskar.

Medicinerna tas i tablettform, och de använda doserna ligger vanligen mellan 5 och 60 milligram per dag. Eftersom verkningstiden är mycket kort får patienterna oftast ta medicinen 2 till 4 gånger per dag. I Sverige används två preparat, Amfetamin och Ritalina.

Anledningen till den mycket restriktiva användningen i Sverige sägs från berörda myndigheter (Socialstyrelsen och Läkemedelsverket) vara medlens missbruksrisk. Dessutom har Socialstyrelsen ifrågasatt medlens effektivitet vid behandling av ADHD hos vuxna.

Det är omtvistat om medicinsk användning av dessa medel verkligen medför en förhöjd risk för missbruk. De använda doserna är mycket små i förhållande till de som krävs för att "bli hög", missbrukare tar vanligen runt ett gram per dag. Inga vetenskapliga studier tyder på att det skulle finnas något samband mellan medicinsk användning och en förhöjd missbruksrisk. Snarare finns det tecken som tyder på att de människor med ADHD som erhåller sådan behandling löper en minskad risk att utveckla missbruk, eftersom många av dessa människor har en tendens till att annars försöka självmedicinera sina problem, till exempel med alkohol.

Även andra läkemedel än centralstimulantia används ibland i behandlingen av ADHD. Bland annat vissa antidepressiva läkemedel (t.ex. Prozac och Cipramil) har visat sig ha positiva effekter. Biverkningarna är dock vanligare och allvarligare än vid centralstimulantiabehandling. Trötthet, huvudvärk, yrsel, muntorrhet, viktökning, m.m. är vanliga biverkningar. De positiva effekterna är inte heller lika tydliga.

Lugnande medel (till exempel Valium) har ofta använts på barn med ADHD, med anledning av deras rastlösa och hyperaktiva beteende. Resultatet brukar dock bli en motsatt effekt mot den önskade, det vill säga barnen blir besvärligare än utan medicin. Detta hänger ihop med att lugnande medel sänker effekten av noradrenalin och dopamin i hjärnan, just de ämnen som ADHD-personerna har brist på. Kroppen svarar då med att utsöndra ännu mer adrenalin. Sådana paradoxala reaktioner är vanliga vid ADHD, och ligger på sätt och vis bakom den lugnande effekten hos centralstimulantia, som hos normala människor ger beteenden som påminner om ADHD-symptomen.

Även ett antal naturmedel har prövats mot ADHD. Det enda som har en vetenskapligt bevisad effekt är gurkörtsolja, som är effektivt för ungefär 30 procent av de behandlade patienterna.

Sammanlagt har ett fyrtiotal olika mediciner använts vid behandling av ADHD, men de flesta av dem har inte visat sig effektiva. I USA, där medicinsk behandling av ADHD är vanlig, är den enda tillåtna behandlingen centralstimulantia.

På senare tid har ett antal läkare, patienter, och föräldrar till barn med ADHD fört fram krav på att den restriktiva attityden till centralstimulantiabehandling ska mjukas upp.

VAD SÄGER EXPERTERNA?

Tore Duvner är privatpraktiserande specialistläkare i barnneuropsykiatri i Stockholm Han har tidigare varit överläkare på Danderyds sjukhus och har för närvarande ett 50-tal personer med DAMP i behandling.

1. Vilken är den effektivaste behandlingen av ADHD?

Enligt amerikansk forskning är centralstimulantia den klart effektivaste enskilda behandlingsformen. Medicinen förbättrar vakenheten och uthålligheten, minskar humörsvängningarna, och har dessutom en förbättrande effekt på impulsiviteten. Den tar inte bort alla problem, men ger så att säga en biologisk grund för att patienten ska kunna börja utvecklas i en positiv riktning. För många patienter är det helt enkelt omöjligt att tillgodogöra sig exempelvis pedagogiska insatser om de inte får medicin. För att få ett bra resultat bör man kombinera medicinen med till exempel beteendeterapi, och man ska aldrig sätta in medicin som enda åtgärd.

2. Är det vetenskapligt styrkt att centralstimulantia (amfetamin) är effektivt vid behandling av ADHD, hos barn och vuxna?

Ja, det finns ett stort antal vetenskapligt utförda studier som bevisar medicinernas effekt. De flesta av dem är gjorda på barn, men det finns också mycket erfarenhet av behandling av vuxna. En nyligen publicerad långtidsstudie på barn visar att de positiva effekterna består också efter ett års behandling. Ungefär 70 procent av patienterna reagerar positivt på medicinen, och runt 3 procent reagerar negativt. De övriga märker ingen större skillnad.

3. I USA är det här en vanlig behandling, som har använts i 60 år. I Sverige är det väldigt ovanligt. Varför?

Det beror på att Sverige har en restriktiv hållning till medicin i största allmänhet, narkotiska preparat, och i synnerhet amfetaminliknande medel. Amfetaminmissbruket uppstod här och i Sverige har man haft stora problem med det. Amfetamin ger dock inget kemiskt beroende som till exempel morfin, utan det beroende som skapas är enbart psykologiskt, det vill säga att man vill uppleva samma slags känsla igen.

4. Finns det vetenskapliga bevis på att medicinering med centralstimulantia leder till ökad risk för missbruk hos dessa patienter?

Nej, det finns snarare bevis som pekar på motsatsen. Obehandlade ADHD-personer löper en stor risk att utveckla missbruk, eftersom de har en tendens att självmedicinera sina problem med till exempel alkohol och hasch. Det finns studier som jämfört obehandlade ADHD-personer med sådana som fått behandling, och man fann en större missbruksfrekvens i den obehandlade gruppen. Man skulle kunna säga att den i Sverige utbredda rädslan för denna behandlingsform i princip är baserad på fördomar.

5. Vilka andra behandlingsformer finns?

Man kan använda antidepressiv medicin, blodtryckssänkande medel, och ett naturmedel som heter gurkörtsolja. Beteendeterapi, det vill säga att man lär sig att hantera sina svårigheter och lär in nya beteenden är också ofta effektivt. Psykodynamisk terapi, vilket innebär att man försöker komma tillrätta med bakomliggande truman i barndomen, fungerar däremot inte, eftersom problemen beror på biologiska avvikelser i hjärnan.

6. Finns det vetenskapliga bevis för deras effektivitet?

Ja. Det finns även vetenskapligt utförda studier av behandling med gurkörtsolja, som visar att cirka 30 procent blir förbättrade. Det finns dock ingen enskild behandling som uppvisar så goda resultat som centralstimulantia, och erfarenheterna av blodtryckssänkande medel tyder på att det är tveksamt att använda sig av dem.

7. Hur går det för de ADHD-personer som inte får behandling?

Prognosen är inte bra. Det har visat sig att runt 80 procent av de intagna på en del av våra fängelser har en allvarlig ADHD. Många studier visar på en mycket dålig prognos för obehandlade ADHD-personer. Jag har själv några "värstingar" i behandling, som har blivit klart förbättrade av medicinering med centralstimulantia.

Per Swartling är medicinalråd och chef för allmänna enheten, hälso- och sjukvårdsgruppen på Socialstyrelsen i Stockholm. Socialstyrelsen är den myndighet som har ansvar för att övervaka om behandlingen av patienter inom sjukvården sker i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet.

1. Vilken är den effektivaste behandlingen av ADHD?

Vi har inte utfärdat några behandlingsrekommendationer för ADHD, så det är upp till varje enskild läkare att avgöra. Behandlingen måste dock vara i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet, och det är Socialstyrelsens uppgift att följa upp och övervaka att den är det.

2. Är det vetenskapligt styrkt att centralstimulantia (amfetamin) är effektivt vid behandling av ADHD, hos barn och vuxna?

Vi anser att det finns övertygande forskningsresultat som visar att behandlingen är effektiv för vissa barn med ADHD, bland annat en nyligen publicerad långtidsstudie där man undersökt medlens effekt under 15 månader. För vuxna är situationen mer oklar. Vi anser inte att det är vetenskapligt klarlagt att behandlingen är effektiv, men den forskning och erfarenhet som finns är uppmuntrande. Än så länge har vi varit väldigt återhållsamma, och vi anser att det bör göras en omfattande vetenskaplig studie av medlens effekter på vuxna med ADHD, så som man har gjort med barn. Det är också en svår balansgång eftersom medlen ofta missbrukas av vuxna personer.

3. I USA är det här en vanlig behandling, som har använts i 60 år. I Sverige är det väldigt ovanligt. Varför?

Vi har en annan kulturell inställning till narkotikaklassade medel i Sverige än i många andra länder. Sverige har en mycket sträng hållning till sådana preparat. I synnerhet amfetamin väcker upp starka känslor hos befolkningen, och de flesta förknippar det med missbruk. Det beror förmodligen på att Sverige, som i stort sett enda land i världen, har haft stora problem med intravenöst amfetaminmissbruk. Det är inte Socialstyrelsens policy att undanhålla människor en effektiv behandling, men det måste ske under noggrant kontrollerade former.

4. Finns det vetenskapliga bevis på att medicinering med centralstimulantia leder till ökad risk för missbruk hos dessa patienter?

Det vet vi inte. Det kan eventuellt finnas amerikanska studier, men vi har inte läst dem ifall de finns.

5. Vilka andra behandlingsformer finns?

En läkare kan välja att skriva ut andra mediciner, t.ex. antidepressiv medicin. Det är som sagt upp till den enskilda läkaren att avgöra vilken behandling som är lämplig, så länge den är i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Personalen i skolan bör också kunna känna igen ADHD hos barn och se till att de får en ordentlig utredning. Eventuellt kan de till exempel behöva gå i en specialklass eller i en mindre klass, inte minst med hänsyn till de barn som inte har ADHD.

6. Finns det vetenskapliga bevis för deras effektivitet?

Erfarenhetsmässigt ja, men inte i vetenskapliga studier.

7. Hur går det för de ADHD-personer som inte får behandling?

Ja, det vet vi inte riktigt, men en logisk konsekvens av att behandling med centralstimulantia är till fördel för åtminstone vissa barn med ADHD, blir ju att det för dessa människor är till nackdel att inte få det. Helt klart bör i varje fall inga barn med ADHD lämnas helt utan behandling, men den behöver inte nödvändigtvis vara medicinsk, utan kan också bestå av annat, till exempel pedagogiska insatser i skolan.

GÄLLANDE DIAGNOSKRITERIER

ADHD kriterierna enligt DSM IV 1995 (gällande 1998). Antingen 6 av punkterna under ouppmärksamhet ELLER 6 av ounkterna under hyperaktivitet/impulsivitet skall vara uppfyllda. Eller givetvis BÅDE ouppmärksamhet och hyperaktivitet/impulsivitet.

Ouppmärksamhet:

a) är ofta ouppmärksam på detaljer eller gör slarvfel i skolarbetet, yrkeslivet eller andra aktiviteter

b) har ofta svårt att bibehålla uppmärksamheten inför uppgifter eller lekar

c) verkar ofta inte lyssna på direkt tilltal

d) följer inte givna instruktioner och misslyckas med att genomföra skolarbete, hemsysslor eller arbetsuppgifter (beror inte på trots eller på att personen inte förstår instruktionerna)

e) har ofta svårt att organisera sina uppgifter och aktiviteter

f) undviker ofta, ogillar eller är ovillig att utföra uppgifter som kräver mental uthållighet (t ex skolarbete eller läxor)

g) tappar ofta bort saker som är nödvändiga för olika aktiviteter ( t ex leksaker, läxmaterial, pennor, böcker, eller verktyg)

h) är ofta lättdistraherad av yttre stimuli

i) är glömsk i det dagliga livet

j) har ofta svårt att vara stilla med händer och fötter eller kan inte sitta stilla

k) lämnar ofta sin plats i klassrummet eller i andra situationer där personen förväntas sitta kvar på sin plats en längre stund

l) springer ofta omkring, klänger eller klättrar mer än vad som anses lämpligt för situationen( hos ungdomar och vuxna kan detta vara begränsat till en subjektiv känsla av rastlöshet

m) har ofta svårt att leka eller utöva fritidsaktiviteter lugnt och stilla

n) verkar ofta vara "på språng" eller "gå på högvarv"

o) pratar ofta överdrivet mycket Impulsivitet:

p) kastar ofta ur sig svar på frågor innan frågeställaren pratat färdigt

q) har ofta svårt att vänta på sin tur

r) avbryter eller inkräktar ofta på andra ( t ex kastar sig in i andras samtal eller lekar)

DAMP (Dysfunktion i fråga om Aktivitetskontroll och uppmärksamhet, Motorikkontroll och Perception). Vid lätt till måttlig DAMP skall 1-4 punkter av nedanstående 5 vara uppfyllda. Vid svår DAMP alla 5. Problem med:

1. Aktivitet och uppmärksamhet (ADHD kriterier ingår)

2. Grovmotorik

3. Finmotorik

4. Perception

5. Språk och tal

Detta är bara en liten del om vad ADHD är. Forska själv, läs böcker, tidningsnotiser, reportage på Internet mm

Ett barn och en vuxen med ADHD kräver mycket kärlek och beröm

Tecken på ADHD

Uppmärksamhetsbrist Sover lite (oroligt)
Svårt att klara motgångar
Överaktivitet

Läs och skriv svårighet - Dyslexsi
Bristande uthållighet
Oförmåga att lyssna
Humöret skiftar snabbt
Lättretlig
Hyperaktivitet
Slåss utan anledning
Minsta motgång - aggressiv
Dålig koncentration

Tips!
Skaffa dig mycket kunskap
Avled barnet Undvik stora folksamlingar
Undvik skarpa ljud och skrik
Skapa fasta rutiner och regler
Handla snabbt – hota aldrig barnet
Håll alltid vad du lovat – mycket viktigt
Försök att ladda dina ”batterier”
Pojkar – Många manliga mentorer
Flickor – Många kvinnliga mentorer
Försök skaffa barnet ett bra självförtroende
Beröm barnet ofta i tid och otid
Skilda föräldrar – Försök skaffa mycken tid, att umgås med ert barn, gör utflykter mm
Båda föräldrar – Umgås ofta med ert barn, gör utflykter, spela fotboll, minigolf, simma och gå på bio mm