<<<

FÖRFÖLJD
Jag trodde nu att i och med att vi hade flyttat från Johan så skulle jag få vara ifred. Oj vad jag bedrog mig själv. Var varannan kväll kom Johan och bankade på dörren, dom första gångerna öppnade jag och försökte prata med honom, vilket var lönlöst. Allt han ville var att jag skulle återvända hem med honom. Jag försökte förklara att detta, denna lägenheten är mitt hem nu. Det är slut mellan oss. Oss finns inte mer. 
Johan blev vansinnig och anklagade mig för att ha hittat någon ny, han sa att jag var hans för alltid. Vi är förlovade sa han, det finns ingen återvänd, du är min för evigt, du tillhör mig, jag äger dig.
Vi är inte förlovade längre, du har fått tillbaka ringen, jag vill inte ha den, jag försökte förklara om och om igen men han ville inte förstå att det var över mellan oss.

Jag slutade öppna dörren när han kom. Han kunde stå utanför hur länge som helst, han sparkade på dörren och vrålade. Inne i lägenheten satt jag och min son, livrädda för att han skulle lyckas ta sig in. Flera gånger ringde jag polisen men det var precis som att Johan hade radar och försvann precis innan dom kom.

Jag polisanmälde Johan för misshandeln och förföljelsen och åklagaren utfärdade ett besöksförbud. Johan bröt mot det gång på gång och situationen blev alltmer ohållbar. Jag var konstant livrädd, jag vågade inte gå ut över huvud taget.

Johan hade börjat sitta i bilen utanför mitt hem, han satt där alltid, väntandes, ruvandes, bara att han satt där kändes som ett hot, var jag än gick så följde han efter, vad jag än gjorde så hade han koll på det.
Till och med på nätterna satt han där, som en stenstod men blicken upp på mina fönster. Jag var ett nervvrak, fortfarande var jag fast i hans klor, jag hade ingen frihet, inget liv. Jag visste att det bara var en tidsfråga innan han skulle döda mig.

<<<