MOLNRIM av Kurt (Ungdomsdikt, här ändrad litet grand.) Vågorna kastas mot stranden. Vattnet är svartnande djupblått, skummande, fräser på sanden. Vindarna piskar det stuprått. Himlen är mörk och dyster. Solen tycks gömma sitt öga. Stundvis dock vattnet får lyster, guldvask ur vågtoppar höga. Solen då småler en smula. Milda men matta dess strålar mjukar en stund upp det fula naturens minspel nu målar. Mörkmolnen skingras men sakta. Fläckar av blått sig så sprider fria, när molndystra fakta lyfts och försvinnande svider. |