Fotografi och Filosofi
Saga av August Strindberg (1849-1912)
ur Nationalupplagan av August Strindbergs Samlade Verk
(Stockholms Universitet och Norstedts Förlag, 1994)
Det var en gång en fotograf. Han fotograferade väldigt; profiler och
facer, knästycken och helfigurer; och han kunde utveckla och fixera, tona
guldbad och kopiera. Det var en huggare! Men han blev aldrig nöjd, för han
var en filosof, en stor filosof och en uppfinnare. Han hade nämligen
filosoferat att världen var bakvänd. Det kunde man ju se på plåten, när
den låg i utvecklaren. Det som var höger på människan blev här till vänster;
det som var mörkt blev ljust, skuggorna blevo dagrar, blått blev vitt och
silverknappar blevo dunkla som järn. Bakvänt var det.
Han hade en kompanjon som var en vanlig människa full av små egenheter.
Han rökte till exempel tobak hela dagen; han kunde aldrig lära sig stänga
en dörr; han stack kniven i munnen i stället för gaffeln; han gick med
hatten på huvet ini rummen; han putsade naglarne mitt på ateljégolvet; och
om kvällarne skulle han ha tre glas öl. Han var full av fel.
Filosofen som däremot var felfri, hyste ovilja mot sin ofullkomlige
broder, och han ville skiljas från honom, men kunde icke, ty deras affärer
höllo dem ihop; och därför att de måste hålla tillsammans började filosofens
ovilliga känslor att övergå till ett oresonligt hat. Det var förskräckligt!
När det så blev vår, skulle det hyras sommarnöje; kompanjonen sändes ut
att anskaffa sådant. Och han skaffade. Därpå reste de ut en lördagskväll
på ångbåten. Filosofen satt på överdäck hela vägen och drack punsch. Han
var mycket korpulent, och var besvärad av flera åkommor, såsom något åt
levern; och med fötterna var det också något trassel, kanske reumatism
eller sådant. Nåväl framkomna til ort och ställe, stego de i land på
bryggan.
- Är det här? frågade filosofen.
- Bara en liten bit att gå, svarte kompanjonen.
De gingo på en gångstig med trädrötter; och så var vägen slut mitt
framför en gärsgård. Den måste äntras. Därpå kom en gångstig med stenar.
Filosofen klagade över sina fötter, men glömde snart smärtan för en ny
gärsgård, som måste äntras. Därpå försvann vägen som av sig själv; man
måste gå på bara bergknallar och trampa väg i buskar och blåbärsris.
Innanför tredje gärsgårn stod en tjur som jagade filosofen fram till
den fjärde gärsgårn, varav han erhöll ett svettbad, vilket öppnade porerna.
Efter sjätte gärsgården syntes stugan. Filosofen gick in, och kom ut på
verandan.
- Varför är det så mycket trän? sa' han. De skymmer utsikten.
- Jo, de ska skydda för havsvinden! svarte kompanjonen.
- Och här ser ut som en körgård; vi bor ju mitt i granskog.
- Det är hälsosamt, sa' kompanjonen.
Så skulle de gå och bada. Men det fanns ingen badstrand i filosofisk
bemärkelse. Där var bara stenbotten med gyttja.
Efter badet skulle filosofen dricka ett glas vatten ur källan. Det var
ett rostbrunt vatten med en amper smak. Det dugde inte. Ingenting dugde.
Kött kunde man icke få köpa, och fisk var det enda som fanns.
Filosofen blev mörk och satte sig under en kurbits att klaga. Men
stanna måste han; och kompanjonen återvände till staden för att sköta
affären under kamratens ledighet.
Sex veckor hade gått, då kompanjonen återvände till sin filosof.
På bryggan stod en smärt yngling med röda kinder och brun hals. Det var
filosofen, föryngrad och levnadslustig.
Han hoppade över de sex gärsgårdarne och jagade själv tjuren framför sig.
När de kommo på verandan, sade kompanjonen:
- Du ser frisk ut, hur har du haft det?
- Jo, sade filosofen, utmärkt! Gärsgårdarne ha tagit fettet av mig;
stenarne ha masserat mina fötter; gyttjan har givit mig gyttjebad mot
reumatismen; den klena kosten har botat min lever; granskogen mina lungor,
och kan du tänka dig, det bruna källvattnet höll järn, just vad jag behövde.
- Ja, du filosof, sade kompanjonen; av negativplåten får man en positiv-
plåt, där skuggorna bli dagrar igen. Om du ville ta en sådan plåt av mig,
och se efter vilka fel jag saknar, skulle du icke hata mig. - Tänk efter
bara: jag super inte, och därför sköter jag affärn; jag stjäl inte; jag
talar aldrig illa om dig; jag klagar aldrig; jag gör aldrig vitt till svart;
jag är aldrig ohövlig mot kunder; jag stiger tidigt opp om morgnarne; jag
putsar naglarne för att hålla utvecklaren ren; jag bär hatten på huvet för
att inte fälla hår på plåtarne; jag röker tobak för att rena luften från
giftiga ångor; jag lämnar dörrarne på glänt för att slippa bullra i ateljén;
jag dricker öl om kvälln för att icke falla ner i whiskyn, och jag skjuter
in kniven i munnen för att slippa sticka mig på gaffeln.
- Du är verkligen en stor filosof, sade fotografen; nu ska vi vara
vänner! så kommer vi att gå långt.
____________________________________________________________
Några ordförklaringar
utveckla = (här) behandla filmen i ett framkallningsbad
huggare = (här) baddare, överdängare
körgård = (variantform) kyrkogård
amper = (här) besk, bitter, skarp
kurbits = gurkväxt (med stora blad)
Utdrag från bokomslagets baksida:
"--- våren 1902, hade Strindberg försatts i 'nya stämningar'
genom dottern Anne-Maries födelse. Detta ledde bl.a. till att han
sommaren 1903 skrev Sagor. Även om dessa berättelser i första hand
riktar sig till vuxna och ibland har en novellistisk prägel anknyter
de både till den traditionella barnsagan och den fantastiska sagan.
Bland Strindbergs sagor märks Ett halvt ark papper, ett mästerstycke
av episk koncentration, och den fängslande barnsagan Blåvinge finner
guldpudran. Här finns också den H. C. Andersen-influerade sagan om
pianot på havsbottnen, Stora Grusharpan, liksom den gripande berättelsen
om fången på Långholmen, När Träsvalan kom till Getapeln och en rad
andra sagor."
Kurtglims index