Olof von Dalin (1708-1763):
SAGA OM HÄSTEN    och dess ryttare
          (svenska folkets och dess regenters öden, Gustav Vasa - Karl XII)

  Det var en gång en häst, som var på skjuts och blev 
rätt illa åtgången. Ja men... jag vill rätt säga rent 
ut: det var vår Grålle. Han släpades en gång på skjuts 
och blev så obarmhärtigt medfaren, fattig kräk, att 
blodet stod ut genom mun och ljumskar och han ville 
störta på stunden.  En ärlig man från Svedjenäs i 
Överbors' socken fick se honom under största jämmern, 
medan han stod och flåsade, och kände igen honom.
"Gubben från Svedjenäs"
Hästen hade hört till hans släkt och varit en 
den hederligaste fåle i häradet. "En evig otack skolen 
I få", sade gubben till den sloken, som hade ridit 
honom så illa. "Det är omänskligt att så plåga 
kreatur. Eller varför ha'n I flängt förbi rätta 
ombytet? Vad ha'n I i sinne?" - Den andre rodnade i 
synen och sväljde. "Det är mitt ök", sade han, "jag 
rår ju göra med mitt hors (= min häst), vad jag vill. 
Jag köpte't på en kyrkmarknad över tjugo mil 
härifrån." - "Hå hå", sade gubben, "äst du av det 
slags folket? Nu vet jag, vad du är: det var aldrig 
ditt ök. Jag känner hagen, där hästen är van att gå i 
vall, och jag såg honom där i går - så, så, junker, vi 
ska talas vid!"
   Den andre hoppade i detsamma upp i sadeln och ville 
sin kos. Men gubben fick honom i benet och slängde 
honom över på andra sidan, så att han föll i backen 
som en mjölsäck. Dock, han kom strax upp igen och in 
över en gärdesgård. Där förbannade han gubben med 
många blodiga eder och sprang till skogs. Men gubben 
tog hästen och lovade, att en sådan kamp aldrig skulle 
bli skjutsmärr, så mycket han rådde.
   När den ärlige gubben kom hem, kunde ingen i hela 
bygden så väl laga om Grållen som han. Han visste så 
väl skaffa honom krafter igen, att han nu inte kunde 
trivas utan gubben. Därför fick ock gubben äga honom 
genom laga avtal. Kreaturet blev så flinkt och fick 
sådant hull, att det var en glädje, och miste en hel 
hop små ovanor, som det nyss hade fått: det skyggade 
stundom, det stegrade sig - man kan tänka, det hade 
alldeles varit bortskämt i munnen - men det var nu i 
så goda händer, att allt blev bättrat. Gubben red 
därmed till kyrkan, och måste alla tillstå, att ingen 
bättre och sedigare kyrkfåle fanns i tolv socknar. Men 
i detsamma dog gubben - det var stor skada. Jag suckar 
däröver ännu på Grållens vägnar.
   Jerker, den äldste sonen, tog då denna goda egendom 
i vård.
"Jerker"
Han satte sig upp och red, men det hade inte 
den arten: hästen kände strax, att det inte var den 
rätta. Jerker var envis och självklok: allt som 
lunorna (=nyckerna) tog honom, satte han ett par 
långa, fördärvliga sporrar i sidan på kreaturet, så 
att blodet spratt ut. Därpå kunde ej annat följa, än 
att hästen gjorde en gång ett snedsprång, så att 
Jerker tumlade i ett dike och bröt av sig lårbenet. 
Aldrig kunde han se'n stiga på Grållen. "Det tänkte 
jag väl", sade Ivar - det var Jerkers bror, som gått 
och väntat på denna lek -, "håll nu till godo, Jerker! 
Styrbjörn och jag har nog gått i fruktan, att du 
skulle rida oss omkull: se här, vi är alldeles 
nedstänkta!"
   Därpå tillägnade sig Ivar den goda hästen, som gick  
tämligen spak under honom. Men Ivar var något fallen 
för skrock:
 "Ivar" 
han hängde skator över hästen i krubban 
att avvärja krank (=sjukdom, påförd av trolldom) och 
gjorde helgedomar av en hop vidskepliga marlockar i 
manen (= tovigheter i manen, enligt folktron 
förorsakade av maran), varav hästen mådde värre än av 
gasten; därtill förmante han ock lilla Sigge, sin son.
"Sigge" 
Pilten hade lust att rida: han var redan god buss med 
Vallacken (här = Polen) och färdig i sadeln, innan han 
nå'nsin fick lov att stiga på Grållen. Men Styrbjörn, 
farbror hans, som såg gossens handlag, gick och log 
och tänkte göra honom ett spratt. Styrbjörn visste 
väl, vartill Grållen dugde; han ville äga honom själv.
"Styrbjörn"
   Då Sigge skulle rida, såg Styrbjörn efter donen, om 
allt var i sin riktighet, och smög så oförmärkt en 
gammal sporre under sadeln. Sigge lille var inte väl 
till häst, förrän kampen begynte göra sats på sats, så 
att hatten flög av ryttaren. Han grät och var glad, 
att han fick stiga av en stund. "Farbror", sade han, 
"jag rider på Vallacken så länge, medan I kommen 
Grållen till gångs. Jag vill ömsa om och stundom rida 
på den ena, stundom på den andra." "Ja väl, lilla 
vän", sade Styrbjörn, "men därför bör inte hästen 
vårdslösas och få oseder. Han bör åtminstone känna sin 
herre. Här upp ännu en gång och var karlavulen!" Sigge 
steg till häst igen, gjorde kors för sig, som hans mor 
hade lärt honom, och klämde till det bästa han kunde. 
Men Styrbjörn gav Grållen en dryg snärtsläng: vips, 
därmed var det gjort! Kampen slog bakut och gjorde så 
mäktiga språng, att Sigge tumlade långa stycket bort i 
en damm. Styrbjörn tog sig en trumpen uppsyn och 
bannades men log i sitt sinne, och efter den stunden 
tordes Sigge aldrig upp på Grållen. Han höll sig sedan 
vid Vallacken och svor illa på Styrbjörn, som narrat 
honom.
   Men nog kände hästen, att han fått husbonde, när 
han fått Styrbjörn. Det är visst, Styrbjörn var en 
käck ryttare men hård, så att röda blodet syntes på 
spiltbalkarna i de första dagar. Gemenligen fick  
Grållen smaka karbasen och mycket litet havre. Han 
gick så agad, stackars kreatur, som en moderlös 
flicka, icke en otidig kramning en gång, icke ett 
vårdslöst steg, förrän han väckte upp sig av sig 
själv. Och när Styrbjörn mystrade (= visade åt honom), 
stod var lem i lydnad. Man skulle aldrig trott, att 
det var samma häst, som hade vräkt av sig Jerker och 
Sigge. Emellertid trivdes han väl, och det skadade 
honom inte, att han blev strängt hållen. Styrbjörn lät 
honom tämligen skala ut (= sträcka ut), så att han nog 
fick visa sin hurtighet för grannarna. - Men nu kommer 
jag att tala om vår häst i sin rätta glans: man hade 
till den tiden inte så stort vetat av honom att säga.
   Hilmer var son i huset och förstod ridkonsten i 
grund.
"Hilmer"
Det var en kämpagod ryttare - maken hade man 
inte hört talas om. När han satt i sadeln, så måste 
var man tillstå, att man aldrig sett bättre ryttare 
och aldrig bättre häst. Hilmer arbetade upp munnen på 
Grållen med en lindrig träns, han travade ut honom, så 
att han höll jämn ordning med sina fötter och hade 
bogarna lediga. Grållen gick då i hel och kort galopp, 
till höger och vänster,  i slapp, i trav och i all 
slags gång, med sådan behaglighet, att ungdomen kom 
löpande från alla byar för att se på, när Hilmer red. 
Hästen fick lagom och gott foder, god ans, lagom aga, 
mycken frihet och intet självsvåld - det kan skämma 
den bästa häst. När Hilmer aldrig så litet rörde 
tygeln, så visste Grållen, vad han mente, och han hade 
dessutom sådan kärlek för sin Hilmer, att hjärtat 
växte i honom, var gång han kände hans minsta 
rörelser. "Så, så, min Grålle stackar!" sade Hilmer 
stundom och klappade honom under halsen. Då fick 
kreaturet sådant mod, att det krummade sig som en 
skönhet.  När han hörde luren, så reste han upp ett 
hurtigt huvud, och man kunde lossa den största 
murbräcka (här = grov kanon) bredvid örat, utan att 
han skulle göra den minsta nyck av skrämsel. Hilmer 
gjorde med honom ett skutt över en stor bäck, så att 
alla skrek till, som såg på, och red in i Garpmossen 
(här = Tyskland) dit ingen vågade sig - man kan tänka, 
där var så farligt, att många av grannarna där mist 
sina kreatur, och Holger på Ön (=Danmark) hade där 
nyss förut så när förlorat sitt röda sto. Men detta 
var nu så tappert ridet, att hela häradet förundrade 
sig. Hilmer synte då ut mossen, varav sedan ett gott 
stycke blev intaget till beteshage för Grållen.
   Det kan dömas, hur artig och sedig Grållen var, när 
Hilmers dotter, en övermaga fänta (= omyndig flicka), 
red honom rätt flinkt. Blända var en hurtig flicka och 
satt så tappert i sadeln, att folket omkring kom 
hoptals att se på och berömde henne. Det tyckte fäntan 
om.
"Blända"
Hon klädde sig som en sköldmö och prunkade för 
åskådarna: alltid skulle Grållen gå i dans under henne 
- det var intet annat att tala om. Hon hängde granna 
band på honom, bandrosor och tofsar, så att han gick 
helt spanskt och begynte liksom tycka om sig själv. 
Därtill kom ock det goda fodret, som, sanningen att 
säga, var något överflödigt, så att hästen blev 
smällfet och tämligen självrådig. Han gjorde med 
Blända en och annan sats, som kom henne att hisna och 
rodna. När Grållen begynte dansa något för starkt, så 
blev hon rädd. "Käre min frände", sade hon till Brage, 
som mötte henne, "håll i tygeln och tag emot mig! 
Aldrig skall jag mer stiga på det envisa kreaturet." 
Hon hoppade därpå Brage i famnen och bad honom behålla 
hästen. I sanning var det ock i hög tid, ty hon var 
nästan på vippen att falla, när hon så artigt sprang 
av. Hon hade se'n större lust att gå bort till 
Rödskäggen, en gubbe, som satt och band not och roade 
henne med äventyr, bondpraktikor och planetböcker (= 
böcker om planeternas inflytande på människors öden). 
Hon ångrade likväl stundom sedan, när hon såg Brage 
och hans son rida, att hon skänkt bort Grållen.
   Brage var tapper och väl övad i alla idrotter:
"Brage" 
sådan ryttare till sådan häst! Grållen fick inte vila 
stort under honom, men han mådde inte dess värre: han 
fick god skötsel och härligt foder, så att han var 
rask som en hjort. Ingen var så ringa, ingen så 
inmurad i hela bygden, som icke visste tala om Brage 
och säga, vad Grållen var för en häst. När Brage 
ville, så var intet dike så brett, som han icke satte 
över som en blixt. Man ville en gång skryta för honom 
med Vallacken, trotsa honom och stänga honom vägen, så 
att han skulle bli efter. Men Brage red omkull 
Vallacken med ryttaren, som satt på honom, så att alla 
sex benen stod i vädret. Han slog vad med Holger på 
Ön, att han skulle komma till honom i julstuga en 
kväll, när det varken bar eller brast. "Pytt", sade 
Holger, "sådana hovmän snackar alltid stora ord!" 
Brage satte upp tolv silverkappar  och Holger däremot 
strandängen, som ligger på Svedjenäslandet och har i 
forna dar hört därtill. Det slog inte fel för Brage: 
han red inöver till Holger på isen, fastän Grålle inte 
var så särdeles broddad, så att folket, som såg därpå, 
stod och häpnade. Holger betalte laget, och Brage tog 
ängen, som sedan inte har kommit Grållen illa till 
pass.
   Men nu vill jag berätta om Frej, Brages son,
"Frej"
som fick Grållen av sin far. Det är sant, att hästen hade 
bevisat en makalös hurtighet och styrka under Brage, 
men det hade något kostat på. Han var nu så matt, att 
han behövde komma på stall. Där lät Frej laga om honom 
på bästa vis, och hans tjänstehjon (här =förmyndare)
sparade ingen flit. Men det sägs därhos, 
att de ock inte sparade fodret nog, liksom i Bländas 
tid, utan att Grållen fick över sin höva. Han gick, 
sade man, i ängen, innan hon var slagen, så att gräset 
gick honom till bringan. Vare hur det vill, så blev 
hästen fet därav och kvick, men tämligen yr, så att 
han inte gärna ville under sadel.
   Frej tog likväl rätt på honom och red honom så 
hurtigt, att det var en lust åt. Det bar så till i de 
dagarna, att Frej skulle bli måg hos Holger på Ön. Men 
innan dess, kan jag tänka, ville väl svärfadern se, om 
riddaren var karl för sina sporrar. Holger blänkte på 
sin Brunte, och de red kapp hela tre slag kring fälten 
flinkt och ivrigt. Men hur det gick, så blev Holger 
efter, och Frej vann bruden med all ära och hövisko. 
- - Med allt detta hade ändå hästen av de goda dagarna 
sina små nycker. Han hade stundom ängen och den goda 
havreblandningen i huvudet, när han gick under övning. 
"Hå hå, busser", tänkte Frej, "vet du ett, så vet jag 
ett annat, vi sku väl få råd!" Han lät göra sig en art 
av betsel, som kallades kapson, och då måtte Grållen 
hålla här, allt efter som Frej ville. Han gick då 
sedig, stackare, som ett lamm, fast han var hurtig som 
ett lejon. Frej var god hushållare och tålte intet 
tramp i gräsvallen. Grållen fick därför inte frihet 
att gå och gona sig, var han ville. Hans foder blev 
honom riktigt utmätt, intet mer och intet mindre. 
Därav hade han dock god trevnad och beviste, hur 
hälsosamt det är att leva i ordning.
   Frej lämnade Grållen åt sin son, den modige 
Härkuller, som så vida är känd i alla härader.
"Härkuller"
Det var en kämpe till att rida! Han ärnade först rida dust
med Holger på Ön, som han fick se till häst. Men i 
detsamma fick han höra, att en farlig hop boskap och 
småkreatur var inkomna i ärtåkrarna på andra sidan ån 
från Holmgårdshagen (här = Ryssland). Han sam med 
Grållen över och lät köra ut dem eller ta dem i hus. 
Han red obeskrivligt och otroligt. Sällan lät han upp 
någon grind: det gick över i första språng eller ock 
grinden omkull, och ingen gärdsgård var så hög, att ju 
Grållen såg honom under sina fötter.
   Härkullers frände red på Vallacken. Han sade en 
gång till Härkuller: "Holla, frände, inte så ivrigt! 
Låt oss försöka, vem som sitter bäst i sadeln." - Må 
göra!" sade Härkuller.  De tog varann i hand och red. 
De var armstarka bägge, men hur det bar till, så red 
Härkuller så vasst, att Vallacken blev bakom, och 
ryttaren släpade han efter sig, tills han damp i 
backen. Han gav då Vallacken en annan ryttare, och 
fränden måste rida på sin gamla Snopp, fast han sedan, 
då Härkuller var borta, lurade sig till Vallacken 
igen. Man kan döma, hur behjärtad Härkuller var, när 
han för att råka Pelle i Holmgård, som hade gjort 
åverkan på hans skog, red in på sena kvällen i de 
tjockaste Holmgårdskärren bland värsta hängfly och 
bottenlös gyttja, så att Grållen ofta satt i moraset 
under buken. Det är sant, att han en gång så när hade 
sjunkit ned över bringan, men ryttaren var käck och 
kampen hurtig, så att de kom lyckligen på torra landet 
in i Portängen (här = Turkiet).
   Andra öden, andra farligheter! Härkuller måste bli 
där över hela natten i månskenet, ty han fastnade åter 
i den djupa kvicksand, som dolde sig i Portbäcken. 
Hans folk begynte gruva sig hemma och gråta över hans 
frånvaro - där var i gården bara förvirring och ömkan. 
Men grannarna begynte skratta och roa sig åt 
Härkullers dristighet. "Där har vi den ryttaren!" sade 
de. "Vi visste väl, det skulle ta en sådan ända." I 
detsamma kom Härkuller som ett åskslag tillbaka, då 
ingen väntade honom. Han gav hästen sporrarna och drog 
med sig Holger på Ön i bittraste kölden på en ägotvist 
upp i Stengrytet (här = Norge), där knappt något 
kreatur kunde gå, och tänkte han då syna ut den marken 
och lägga hällhagarna under gården. Men en afton såg 
han Hilmer komma till sig i en klar sky med glatt 
ansikte, som bad honom nu vila sig efter sin möda. 
"Ditt lopp är fullbordat", sade han, "och din ära är 
odödlig. Kom nu och smaka med mig de renare nöjen!" 
Detta vart sagt och gjort, och Grållen miste sin 
herre. Stackars kreatur, han höll så av sin Härkuller, 
att när han först saknade honom - det är otroligt - så 
darrade han som ett asplöv.


Till Kurts index