Esaias Tegnér: LÄNGTAN
(Idéen utav Schiller)

Sorgsen sitter jag på stranden
lutar huvudet i handen,
blickar över strömmen hän
till de sköna land där Tiden
ingen lia har, och Friden
vandrar under Edens trän.

Vilka gyllne frukter blinka
mellan löven fram - hur vinka
grottorna vid flodens rand.
Se vad friska källor springa
hör vad änglaröster klinga
över från den glada strand.

Ser du, ser du, vilka ljusa
saliga gestalter susa
över fälten som en vind.
Vilket himmelskt lugn kringstrålar
deras panna, huru målar
evig ungdom deras kind!

O vad sällhet att få blandas
uti deras krets, få andas
denna luft så ren, så sval.
Men mig stänger floden. Bitter
reser han sin våg. Jag sitter
tröstlös i min mörka dal.

O att jag blott vingar hade!
Till de öppna, till de glade
kullarna jag droge hän
där ej någon stormvind ilar,
där ett evigt solsken vilar
på den undersköna scêne!

Ser du icke, djupt i väster
står ett Tempel! Vilka fester
firas där, vad offerdans!
Hur dess kolonnader skina,
huru tornen bada sina
tinningar i purpurglans!

Över måste jag, jag måste
om ock tusen stormar blåste
om var bölja svor mig krig;
ty odrägligt sent går timman
här på ödslig kust och dimman
trycker och förkväver mig.

Men bedrar mitt öga? Flaggar
icke där en vimpel, vaggar
ej en farkost vid min strand?
Ingen fruktan vill jag höra,
blott ett under kan mig föra
till de sköna undrens land.