Saga av Falstaff Fakir (Axel Wallengren, 1865-1896) Det var en gång för många hundra år sen - på den tiden, då man kunde köpa en elefant för sex skilling - en kung och en drottning, som fick en liten prinsessa. Hon var röd och vit som körsbär och snö, och allt hovfolket slog ihop händerna av beundran. Deras majestäter log så hult igen och nickade, och kungen drog helt kavat i sitt långa skägg och satte kronan i nacken. Emellertid utbröt där en pest i landet, och drottningen blev också sjuk och dog. Kungen blev häröver så sorgsen, att han stängde in sig på sitt rum och icke såg till den lilla prinsessan på flera dagar. Därför en kväll, när den lilla prinsessan Elsa låg i sin guldvagga och ingen annan människa fanns i rummet, kom den elakaste och fulaste av alla hovdamerna in med sin egen lilla flicka på armen, såg sig försiktigt omkring, tog den lilla prinsessan upp ur vaggan och lade sin egen fula flickunge där i stället. - Du, min lilla kloka gurka, är långt bättre värd att vara prinsessa än det här lilla dumma våpet, sade hon, och därmed kastade hon den riktiga prinsessan i sjön utanför slottet. Ingen på hela slottet hade märkt, att prinsessan blivit bortbytt. Kungen blev visserligen helt förskräckt, när han fick se det lilla fula barnet, som låg där i vaggan med näsa som en sexa och ögon som två smala nollor, men den sluga hovdamen sade: - Ack, Eders storartade Majestät, prinsessan är endast så blek, därför att det drar genom det öppna fönstret! Och så stängde hon fönstret med en smäll, så fönsterrutorna skallrade, för att ingen skulle höra, hur den lilla riktiga prinsessan låg därute i sjön på ett näckrosblad och skrek, det värsta hon orkade. Kungen anade icke bedrägeriet utan trodde, att den bleka fulingen i vaggan var hans dotter, och han uppfostrade henne därför på det omsorgfullaste, fastän han med grämelse såg, att hon blev fulare för var dag som gick. Dessutom blev hon också styggare och obehagligare, så att ingen kunde uthärda henne. Hela hovet avskydde henne och kallade henne Maduska. Den riktiga prinsessan hade emellertid blivit funnen i sjön av en fattig fiskare, som förde henne till sin koja vid sjöstranden, där hon växte upp, blev vacker som en nyponblomma och glad som en liten lärka. Det året Elsa fyllde 16 år, dog den gamle fiskaren ute på sjön under ett häftigt oväder. Kungen skickade då bud, att han ville ha den gamla fiskarstugan för att lägga sina metmaskar i - bättre var den inte, tyckte han. Elsa måste alltså lämna torpet, medan konungens svenner bar stora korgar fulla av metmask in i den lilla fiskarstugan. Hon gick helt sorgsen längre och längre in i skogen och sjönk slutligen alldeles uttröttad ned under en björk och började gråta över sin ensamhet, Men då sjöng den vitaste fågeln i skogen över hennes huvud: Gråt ej, gråt ej, flicka, nej!- Är det möjligt? tänkte Elsa, upphörde att gråta och såg sig ängsligt omkring. Då sjöng den vita fågeln ännu en gång: Ja, ja, tre gånger ja!Elsa torkade då bort sina tårar och gick beslutsamt fram ända till slottet. - Det kan väl inte bli värre, än att de visar bort mig, tänkte hon vid sig själv och ringde på den stora klocksträngen. Hon slapp lyckligt in, och när hon sade, att hon ville tala vid kungen, fördes hon fram i sin fattiga dräkt till tronen, fastän hovmännen hånskrattade och pekade på hennes bara fötter. - Vem är du! sade kungen och skakade förundrad på huvudet. - Den riktiga prinsessan, svarade Elsa och såg honom rakt in i ögonen. - Vad i all världen? - Hur så? sade kungen helst bestört och såg på den leda Maduska, som satt på tronens trappsteg och ryckte fjädrarna ur stjärten på en skrikande påfågel. - Det har skogens visaste fågel sjungit för mig, sade Elsa och skalv på målet. Kungen skakade ännu häftigare på sitt grånade huvud och såg så sorgsen ut. Han hade nog hellre velat ha den vackra Elsa till dotter och prinsessa än den fula Maduska, men han kunde ju ej utan att ha bevis. Då steg Överste-Sabel-Knäpparen fram, gjorde en tre alnar djup bugning och sade: - Ers majestät! Tillåt mig att förhöra det unga barfota fruntimret i hennes stycken! Är hon verkligen en prinsessa, måste hon ju kunna parfätemang svara på mina spörsmål. Alltså, min söta, hur mycket är 19 gånger 999?? Hm, hm! Elsa teg helt skamsen, men Maduska skrek genast hånskrattande: - Det är naturligtvis 18981! Hahaha! Överste-Sabel-Knäpparen skakade besviken på sitt kala huvud, ty även han hade börjat fatta välvilja för den unga, blyga flickan. - Kanske, började han igen, hon kan svara på en annan fråga: Hur långt är det från höger till vänster? Elsa teg återigen. Hur skulle hon kunna ha reda på en så svår sak! -Hahaha! skrattade Maduska. Det är inte alls långt! Se bara på mina fötter! sade hon och ställde höger och vänster fot tillsamman. - Ers majestät! sade Överste-Sabel-Knäpparen, denna barfotade kvinnsperson har en högst bristfällig uppfostran. Hon passar inte alls för hovets salar. Kungen såg på henne och suckade, ty han tyckte hon såg så blyg och älsklig ut, medan den högmodiga Maduska med sin 6-näsa såg ut som ett troll. Men han måste dock lyda Överste-Sabel-Knäpparen, ty denne var hovets ceremonimästare och förstod bäst av alla, vad som passade och vad som icke passade under årets tolv månader. Och så drevs Elsa ut ur salen. Men då hon åter gick i skogen, kom den vita fågeln flygande igen. Gråt ej, gråt ej, sjung fallerej!- Vem är du, vita fågel? frågade Elsa och såg bedjande på den lilla snövita, svartögda finken, som satt på björkgrenen över henne. Vem är du, som kan lova mig så mycket och alltjämt ger mig mod? - Din döda moders ande jag är,sjöng den vita fågeln och flög sin väg, medan de gröna björkarna susade som en smekning över Elsas huvud. I detsamma hörde Elsa tramp och prassel i skogen och såg sig om. Genom de täta hasselbuskarna kom på en eldig häst en ung riddersman framsprängande. Han stannade, hälsade höviskt på Elsa och bad henne förtälja sin nöd, ty han såg att hon grät. - Skön jungfru, sade han, när han hört hennes trångmål, intet är lättare att avhjälpa. Jag är just ute för att träffa tre troll, vilka måste göra allt vad jag vill, därför att jag har deras önskningar i min påse.Hallå! Hallå!!! Och därmed knackade riddaren med sitt svärdfäste på ett stort berg mitt i Svartskogen. Inne i det berget satt tre troll, som bodde ihop på grund av de dåliga tiderna. Det äldsta trollet hette Tringelitrask, hade ett stort vitt bockskägg och hoppade alltid på ett ben för att inte onödigtvis slita båda skorna. Tringelitrask var nämligen så förskräckligt snål. Det andra trollet hette Kallerikå. Han hade så stora öron, att han kunde höra allt, som hände på elva hundra mils avstånd, och det var hans största glädje, ty han var så nyfiken, att han aldrig sov utan låg och lyssnade om nätterna också för att höra efter, om flugorna hostade rätt borta i Amerika. Det tredje trollet hette Gogo och hade bara sju hår på huvudet. Den kvällen satt alla tre trollen därinne omkring den stora trollkitteln ovh vilade sig efter kvällsmaten, som bestått av kokt kork med segelgarnssås, vilket är det allra läckraste, som ett troll vet. Tringelitrask höll just på att spetsa sin pekfingersnagel till en penna för att skriva en räkning på 4½ öre till ett släktingetroll, som lånat en knappnål av honom för sexhundrasextiosex år sedan. Kallerikå satt och lyssnade uppmärksamt på en loppa, som hoppade i sängen borta hos kejsaren av Kinesien, och Gogo försökte kamma sitt hår i en riktigt fin bena, men det ville inte lyckas, ty det blev alltid fyra hårstrån på den ena och tre på den andra sidan. - Nu bet loppan kejsaren av Kinesien, sade Kallerikå och såg så belåten ut över att kunna berätta en så riksviktig händelse. I detsamma knackade det på bergaporten. Kallerikå sprang genast och tittade och var så nyfiken, att han inte kunde bärga sig utan öppnade på vid gavel för riddaren och Elsa. - Goddag! sade riddaren. Här är jag och den riktiga prinsessan. - Det vet vi! sade trollen och blinkade högtidligt. Men det måste också kungen få veta, och det måste ni hjälpa till med, fortfor riddersmannen. - Vad får vi då! frågade trollen och spände upp näsborrarna. - Den ene får det andra, och den tredje får det fjärde, sade riddaren.Du får pengar, och du får veta, att två gånger två är fem, och du med de sju håren får en splitter ny peruk, sade riddaren och slog på sin respåse. - Då gör vi det! skrek alla tre trollen, rullade ihop sig till ett hjul, satte riddaren och Elsa på hjulet och hjulade åstad till slottet. - Högtärade majestät! sade riddaren, då han väl kommit in till kungen och bugat sig fyra gånger. Här är jag och mina tre kusiner för att visa, att Elsa är den riktiga prinsessan. - Hm! sade Överste-Sabel-Knäpparen, och hela det övriga hovet sade också: hm! Kungen slog med sin spira i tronen, äskade tystnad och sade: - Kan hon bevisa, att hon är prinsessa, så är det mig kärt. - Eders faderliga majestät! sade Maduska, skälvande av raseri, i så fall kan hon väl åtminstone sy en kungamantel lika fort som jag. - Försök båda! sade kungen och lät hämta siden och silketråd och guld. Riddaren kastade en blick på trollen, och Tringelitrask och Kallerikå ställde sig mitt framför varandra och började sjunga. Tringelitraske, tringelien,Och i detsamma susade det i luften, och sexton små osynliga skräddartroll satt mitt på golvet och sydde kungamanteln färdig på sexton röda sekunder! - Var så god, Ers majestät! sade Elsa och räckte fram manteln till kungen. Maduska hade nätt och jämt hunnit sätta tråd på nålen!!! Hela hovet skrek: A! och Överste-Sabel-Knäpparen satte på sig sina stora glasögon. - Tja, sade kungen, du ser ju själv, Maduska, att du är sämre! - Ännu ett prov! ropade Maduska, full av ängslan. Låt oss se, vem som kan dansa bäst! Musiken spelade upp, och Maduska ville till att dansa, men alla tre trollen sjöng sakta. Tringelitrilla, tringelitralla,Pang, ljöd det i salen. Så fort Maduska försökte dansa, föll hon som en padda i golvet! Hon grät och skrek och slet och bet; men det blev ej bättre för det. Men Elsa dansade salen runt utan att göra ett enda steg fel. - Jag vill ha ett prov till! skrek Maduska och slog klackarna i golvet av raseri. - Det vill jag med, sade riddaren och steg fram helt allvarligt. Om alla vill gå ut på en liten stund, kan jag ställa mitt prov rätt. Hela hovet gick ut, men riddaren viskade till kungen: Stanna här bakom förhänget och hör vad jag säger och vad de svarar! Kungen gjorde så. Och riddaren vände sig till de båda prinsessorna, som stod mitt emot varandra i slottssalen. - Jag måste anförtro er båda en stor hemlighet. En fientlig krigshär står utanför portarna och kan vilket ögonblick som helst rycka in och avsätta kungen och landsförvisa honom till en obebodd ö för hela hans livstid. Prinsessan måste då ensam följa med honom. Välj därför nu själva, vilket öde Ni vill ha! Låt mig fly, låt mig fly! skrek Maduska och ryckte till sig alla dyrbara juveler, som hon fick tag i. Jag vill inte sitta hela mitt liv på en ö, ensam, tillsamman med en gammal tråkig kung. - Jag stannar! sade Elsa och gick närmare riddaren. Jag vill inte lämna kungen ensam med sorgen. - Du, Elsa, valde rätt, sade riddaren och slog åt sidan förhänget, bakom vilket kungen stod i andlös spänning - ty han visste ju, att riddaren endast på prov narrade de båda flickorna. - Du är min riktiga dotter! ropade kungen och slöt Elsa i sina armar. Du skall stanna hos mig för alltid; men du, sade han och pekade på Maduska, kan dra dit pepparn växer! Dit pepparn växer! ropade Maduska blek av raseri. Var är väl det?! - Det vet jag, skrek Kallerikå och hoppade fram. Det är borta hos oss i Svartskogen, och därmed högg han tag i Maduska. Vår lön, vår lön! skriade Tringelitrask och hoppade på båda benen på en gång. - Er lön, sade riddaren och pekade på Maduska, som satt på golvet och inte visste, vad hon skulle ta sig till. Er lön är Maduska: hon har juveler på sig för fyra miljoners värde, hon vet, att två gånger två nästan är fem, och hon har så mycket hår på huvudet, att Gogo kan få sjutton peruker av det! Tag henne med er som piga, eller hur, Ers majestät! Ta henne bara! svarade kungen och smekte Elsa, den riktiga prinsessan, medan Överste-Sabel-Knäpparen oavbrutet bugade sig för henne. Och trollen tog Maduska och drog åstad med henne, hur hon än skränade. Tringelitrask plockade under vägen alla dyrbarheter av henne, Gogo ryckte håret av henne, och Kallerikå drog henne i näsan, så att den såg ut som en sjua, innan han fick henne till att säga, att två gånger två är fem. Men Elsa och kungen och riddaren, ja, hur det gick för dem, det vet jag nog, men det törs jag verkligen inte berätta för er, ty då får ni veta allt för mycket och blir kanske så högfärdiga, att det går för er som för påvens råtta, |
En annan saga av Falstaff Fakir:
Sagan om Pomperipossa med den långa näsan
k u r t :-) index g l i m... |