Linnea bor i skogen, bland mossa, barr och ris, och hon är fin och vacker på obeskrivligt vis. Hur törs den lilla vara i ensamheten så? Finns någon där, som vaktar de mjuka vidjor små? Ja, där finns furens armar med gullrött pansar nog, som akta, att ej solstyng den späda når i skog. Och där står gran med mantel, så tät och vid och lång, och värnar, att ej stormen den lilla gör förfång. Och det vet nog Linnea - det kan jag säga visst - ty när i junidagar hon höjer kvist vid kvist, så bära de i toppen små klockor fagra, två, helt röda allra innerst, helt bleka utanpå. Det är med dem den lilla törs tacka helt försagt de jättestora träden, som hållit troget vakt. Åt furen nog hon ämnar en klocka av de två, den andra det är granens, - men doften kan du få.

Nr 3 i sviten i skogen i Albert Theodor Gellerstedts Dikter, 1871. Källa: Sommarpromenaden En antolog svensk poesi sammanställd av Tage Nilsson. Carlsson Bokförlag 1989. Utkom samtidigt hos Bra Böcker/Bra Lyrik och Carlsson Bokförlag AB. Kurts index