Av Anders Österling (1884-1981) har Ale rest ett jätteskepp av stenar, skönt på sin plats, när axens ljusa vimmel med blockens mörka stillhet sig förenar, en saga lagd i lönn vid brus av Östersjön, som ensam vet, vad minnesmärket menar. I sluten ordning dessa gråa hopar stå vakt från hedenhös; och folket säger att backen spökar - att den gnyr och ropar i senhöstmörkret som ett krigiskt läger. Ty mitt i bondens jord har Ale gått ombord på dödens skepp, det sista som han äger. Storvulen handlingskraft behärskar kullen. Järn mötte brons, när äventyret hände. Sjökungens skepp, som sitter fast i mullen, gör här sin långfärd intill tidens ände. Det har blott sten till stäv och moln till segelväv, men är trots allt de fria skeppens frände. En brigg på väg till Skagerak och Dover i disigt fjärran glider tyst om knuten av närmsta sten, och medan platsen sover har seglaren tillryggalagt minuten. I detta skådespel vet ingen, vilken del som just förflyter eller är förfluten. Kring skepp och gravskepp glittrar böljeskummet mångtusenårigt och mångtusenmila, och tiden byter hälsningar med rummet i seglens rörelse och blockens vila, och marken strör sin blom kring stentung ålderdom, och lärkan slår, och Skånes somrar ila.
"Ales stenar" är en stor skeppsformad stensättning |
