BÖNBOK av Harriet Löwenhjelm 
Källa: Handskriven faksimilerad upplaga, utgiven av
Kungl. Boktryckeriet P.A. Norstedt & Söner, 1964.

Utdrag ur förord.

INNEHÅLL (Samtliga bönbokens dikter)
Sårfotad nöter jag tempeltrappan
Min nattlampas veke rykte i tran
Bön om Våren    Bön om Sommaren    Bön om Vintern
Bön vid husandakten
Bön i vredesmod över Fariseerna
En syndigs Bön
Bön för någon, som man älskar
Bön till Guds son



Sårfotad nöter jag tempeltrappan
Urblekt och trasig är pilgrimskappan
Unken av jordens fukt.
Si, jag vill dansa på panterhuden
Dansa inför den Okände Guden
Rusig av rökelselukt
     Offerflamman irrar
     Guden tomögd stirrar
     Mot en töcknig natt



Min nattlampas veke rykte i tran
och jag vred mig fridlös och vaken
jag var liksom öknens pelikan
och en ensam fågel på taken.

Jag bad om en jordisk fröjd till att få
samt att Gud ville ge mig en lisa
med att alla de fåvitska nederslå
de där trodde sig själva visa.

Jag bad till Gud och lyssnade rädd
till den rinnande timglassanden
då en leende ängel invid min bädd
stod plötsligt och lyfte handen.

Du ber minsann roliga böner du
Men du haver behagat Herran
Statt upp av ditt läger, ty si, ännu
i natt skall du färdas fjärran.

På sin skuldra han tog mig och
     med ett brus
sina väldiga vingar han spände
och så flög vi allt högre i månens ljus
men sen har jag glömt vad
     som hände.

Men jag minns, när jag låg på mitt
    läger igen
och tyckte att Gud var så nära
att jag bad om lust till att träla
     och sen
om väldiga bördor att bära.



     Bön om Våren


Nu tiger nattluften vårlig
     och klar
ty gryningen varslar han redan.
Men allra överst på himmelen far
en bleklagd måne i nedan.

Ty Gud haver skänkt oss sin
     signade vår
och snön han töar i ljuset.
Fast allt, som tinade upp igår
i natt ligger åter fruset.

Och var jag en älg eller var jag en lo
som löper i villande skogen.
Men nu är jag en mänska som mist sin
     ro
och lossat av rätta fogen.

Då blir det väl bäst till att sätta
     sig ned
och låtsa sig nöjder och glader
och önska sig endast hjärtats fred
som nådaskänk av Gud Fader.

Men hjärtats fred kan en aldrig få
om en inte vill redligen sträva.
O gode Gud! Låt hasteligen gå
den tiden jag haver att leva.



     Bön om Sommaren


Ack saliga! saliga!
     äro de
Som andeligen äro arma.
Herren Christ vill dem själver
     sin rikedom ge
Och nådeligen sig förbarma.
Ty äro de fulle av vank och brist
Så äro de korade av Herren Christ
Att dela himmelens glädje.

Så vill jag lämna allt
     som jag har
Ty är det av ringa värde.
O tag mig Herre i ditt förvar
Och led mina jordiska färde.
Visst är väl jorden mycket
     grön
Och all dess fägring mycket
     skön
Men jag vet ju att ett är
     nödvändigt.



     Bön om Vintern


O du som gjort
den fagra jord
giv smulorna
från livets bord
till alla de
         förknytta.
En dag, en lycklig dag dem
         giv
Av detta snabba jordeliv
Och gör dem som för-
         bytta.

O, låt dem skåda solens sken
Och snön, som är på gran och en
Och mänskor, som är nätta
O låt dem bjudas i ett hus
Där det är varmt och
       julgransljus
Och låt dem bliva mätta.



     Bön vid husandakten


Vem kan längre hålla
     vakt
Emot allt som stormar
Låt oss hålla husandakt
Medan världen gormar.

Världen har en farlig makt.
Den vill slå ihjäl en
Låt oss hålla husandakt
Ty det lugnar själen

Än är jag för världen fri
Ack men huru länge
Käre Herre statt mig bi
Mot dess fiskafänge.

Än är jag ej köttsens träl
Fast jag förnummit lustan
Herre Jesu hjälp min själ
Och för kampen rusta'n.

Mänskofruktan hyser jag
Hjälp mig käre Herre
Hjälp mig både natt och dag
Att det ej må bli värre.

Är jag till förtvivlan bragt
Är jag trött till döden
Låt oss hålla husandakt
Ty det lindrar nöden.



     Bön i vredesmod över
          Fariseerna


Fyrti spö på fotens sula
åt envar som är förstockad
fariseisk eller krass!
Innerst i de ledas kula
skall han därpå varda
     fockad
till en halmbädd hård och vass.

Alla dem, som mig fördöma
Alla dem, som mig belacka,
Jehova, dem nederslå!
Må din vredes eld du tömma
över varje självgod bracka,
som ej kan och vill förstå!

Herre, jag är själv en bracka
och jag tronar själv på minnen
som en gammal farisé!
Jag är ock ibland de flacka,
och jag dömer mänskors sinnen
fast jag botten ej kan se.



     En syndigs Bön


Min själ är fridlös
Mitt sinne sjukt
Av en hemlig och syndig längtan
Blir Gud Faders stenhjärta aldrig
     så mjukt
Att han lyssnar i nåd till min
     trängtan
Jag har inte kraft att begära
Jag äger ej rätt till att få
För din sons Herren Jesu Christi
     skull
Giv mig ack! giv mig ändå.

Du milde Jesus, som står så skön
Och blek på din faders sida
Bed för mig, bed att han hör
     min bön
Du, som ömmar för alla som
     lida!
Jag har inte kraft att begära
Jag äger ej rätt till att få
Bed för mig, bed hos din Fader!
Bed att jag får ändå.

O Christe! när du på jorden
     gick
Bland oss, som i skuggor vandra
Säg om du ville, vad inte du
     fick
Bar du lust och kval som vi
     andra
Jag har inte kraft att begära
Jag äger ej rätt till att få
Du milde och nådige Christus
Kan du, säg kan du förstå?



     Bön för någon,
     som man älskar

Jag ville ge - min
Hjärtans lille broder
En ädelsten,
En kostbar krysolit
Jag ville ge den bästa av klenoder
Jag ville ge -
Gud må mitt vittne bliva
Att jag har intet,
     intet till att giva
Men för min Broders sällhet
     vill jag be.

Si jag skall klä mig i en pilgrims kappa
Och gå en pilgrims ändlöst långa
     väg
Och jag skall krypa uppför templets
     trappa
Och jag skall still
Vid altarstenen ligga
Och utan återvändo skall jag tigga
Tills Herren säger: Ske dig som du
     vill.

Min panna skall jag hårt mot
     marken trycka
Och säga Herre Gud och Jehovah,
Som håller i din hand all fröjd
     och lycka
Dig vill jag be: -
Jag har en liten broder
Din skattegömmas yppersta
     klenoder
Av namnlös salighet åt honom
     ge

Ja honom ge den fröjd varåt
     man hissnar
När man förnimmer den en kort minut
Men giv den så dess fägring aldrig
     vissnar
Jag beder dig, O, skänk förutan like!
Men Herre, då han kommer i sitt rike
O giv att han ej helt förglömmer
     mig!



     Bön till Guds son


Jorden är full
utav synder och skam,
full utav smuts och elände.
Till ett försoningens offerlamm
Gud oss sin enfödde sände,
sände till jorden oss fjärran
     ifrån
Stackars Guds son!
Stackars Guds enfödde,
blödande son!

Mänskornas sinnen är hårda
     och små
Mänskornas hjärtan är kalla,
Kunna och vilja ej heller förstå.
Vart dina blickar må falla,
Möter du lögn och dumhet
     och hån
Stackars Guds son!
Stackars Guds enfödde
blödande son

Kom Guds son och hjälp oss
     ändå!
Hjälp oss ty du är den ende!
Säg vart skulle vi eljest gå
gå med vårt bittra elände.
Kärlek som övervann hat
     och hån
Bär du, Guds son!
Hjälp oss Guds milde
och blödande son




     Utdrag ur förord till den faksimilerade bönboken:

När Harriet Löwenhjelm på Romanäs sanatorium hösten 1917 på allvar
förstod att det liv som hon betecknat som en underligt skimrande skänk
började glida ifrån henne, blev hennes främsta bestyr att ordna med
sin litterära kvarlåtenskap. Det som hon lämnade kvar bestod närmast
av tre böcker, mycket växlande till formatet.

-------

Först senare, när hennes lådor och papper genomgicks, visade det sig
att där fanns ännu en bok som hon sysslat med den allra sista tiden.
 ----- Dikterna hade hon valt ur Manuskriptboken med tanke på att de
kunde bilda en liten bönbok. Det är denna Bönbok som här föreligger
i faksimilerad upplaga.
---------
I det dagbokshäfte som Harriet Löwenhjelm började strax innan jul 1908,
det året hon fyllt tjugoett år, har hon som motto satt en liten dikt,
tillkommen under sommarens Englandsresa:

     May we be happy and rejoice
     on this green earth, oh, my son!
     But tired and smiling we leave our toys
     When it's over, and life is done.


Trött och leende tog hon med denna lilla Bönbok tio år därefter farväl
till livet och dess skimrande skänker.

                               E.B.G.


Avviker något från HL:s "Dikter" enligt "Manuskriptbok".