Den gamla kärrans äventyr
Ur Den underbara byttans berättelser.
Skoj med döda ting av Dan Andersson
Ur Dan Andersson: Tjärbrännare och andra kåserier och berättelser, Zindermans 1986.
1954 utgavs "Fragment ur den underbara byttans berättelser"
i serien "Bokvännens bibliotek" av Sällsk. Bokvännerna. 

  I näst föregående kapitel berättas, hurusom den gistna
gamla Byttan lovar att berätta en historia för sina kamrater
Skurtrasan, Blomkrukorna Erika och Johanna samt kaktusen Samuel.
Detta utvalda sällskap sitter nu och lyssnar till Byttans berättelse
om Åkkärran. Byttan är litet sur därför att åhörarna ej äro så
uppmärksamma som de borde.

Det var en stilla och fridfull vårkväll - ja, fnittra inte ni gamla mögliga
burkar till blomkrukor, man kan väl vara poetisk fast det inte växer en
kaktus i magen på en, som på er - som sagt en stilla och fridfull vårkväll,
när det stora mötet hölls. Vi voro ensamma i mörkret ute i det stora vagn-
lidret, hon och jag. Först hörde jag något som liknade en morrande snarkning,
och på den tiden hade jag det vänstra örat kvar, och det spände jag och
lyssnade, och då hörde jag att det var Åkkärran som talade.
  - God afton, sade jag, kanske fröken vill vara snäll och tala tydligt
så att jag förstår vad fröken vill, och vill hon inte kan hon hålla käften!
  Det var ett mycket ovårdat tal, men jag har för sed att alltid först göra
intryck, innan jag underhandlar med fruntimmer.
  - Vem är du som talar med byttors röst, och dock för ett språk som vore
du en usel dyngkärra? sade Åkkärran med rösten darrande av förtrytelse.
Käft har jag sannerligen inte, men jag har fjädrar i ryggen, och mer än en
nystoppad hösäck har vilat i mina armar. Men vadan kommer det sig, o Under-
bara Bytta, att du befinner dig i mitt lider?
  - Nu var det egentligen så att jag rann, infogade Byttan förklarande, och
därför fick jag inte stå i farstun längre. Men jag sade att jag var där för
att filosofera över samhällsnyttiga och moraliska ting och att jag grät med
min undre del över allt jag sett, och det ville jag inte att slaskhinken
skulle se, för då gjorde han lika dant, men det hördes alltid på hans sorg
att den inte var genomlevad. Jag sade att jag skulle hjälpa Kärran att
bilda en förening, och eftersom jag hade hört att hon var den enda av oss
som kunde läsa, bad jag henne bli hedersledamot, och när hon så skulle
vägen fram, kunde hon ju skjutsa oss till mötet.
  - Det är visserligen sant att jag kan läsa, svarade hon och drog djupa
veck på dynornas skinn, men jag har alldeles tappat bort lusten sedan jag
läste statens järnvägars trafikstadga. Nu är jag liksom förtjust i alla
böcker som handlar om åkdon, men den här stadgan var för jävlig.
  - Och vad läste du då, du oerfarna åklåda? frågade jag.
  - Om allting läste jag, och - och - Här började Kärran hosta så våldsamt
att det sista av de åtta lyktglasen sprack, alla de andra hostade hon sönder
när hon läste landsortstidningar - ja, jag har den dumma boken här --- och
så krökte Kärran sin ena skalm och dök ner med den i lådan under sitsen,
drog fram en flottig lunta med blåa permar och läste med av förargelse
skakande röst.
  L i k   b e f o r d r a s   e f t e r   t a x a   s o m   f ö r s t a
k l a s s e n s   å k d o n.
  - Det har man för att man alltid varit ett första klassens åkdon, snyftade
Kärran, i det hon lade in några höstrån till märke i boken och stoppade 
undan den. - Lik befordras - efter taxa - som, som, nej, jag står inte ut
med det här. Åh, jag önskar jag finge skjutsa alla som skriva böcker!
  - Lugna däj, det är flera än du som bli missaktade på gamla dar.
  - Jo, jo, det kan allt hända det.
  - Blir du med till mötet?
  - Det kan allt hända, det.
  - Vad kanhändar du för? Du har ju inte ett spår av vilja i dig, du saknar
ju den kraft varförutan även snillet går under i blöthet.
  - När det är rägniga och våta vägar går jag ---
  - Tyst, blir du med eller inte?
  Då lovade Kärran att bli med.
  - Men vänta, sade jag, jag må först ut och väcka allt folket. Vi ha stängt
in Slaskhinken, så att han blir hemma för han tål vi inte. Öppna nu porten
åt mig, så är du hygglig.
  Då knarrade Åkkärran fram till porten och lyfte stånkande upp skalmarna,
tog sats bakåt, rullade framåt och gav porten en överhalare så att det
brakade efter, och porten flög upp med en väldig skräll som när en tom
tunna rullar utför handelsman Repströms trappa.
  - Håll an, du väsnar så Hinken kan vakna, sade jag, men jag gick ut över
gården och in i köket och väckte allihop, Sopskyffeln och Kvasten och Skur-
trasan och Diskbaljan och Vattenhinken och Pallen och Kaffepannan och Stryk-
järnet och Kaffebrännaren, som jag plockade gamla spikar i och sa' till
honom att gå ut och skramla framför portlidret ifall Kärran somnat. Och det
gjorde han, och Kärran kom ut och vi satte oss i efter följande rangordning:
  Jag själv satt högst upp på dynan och hade bredvid mig Pallen. Sopskyffeln
rände vi under fotspannet. Stallkvasten gick och satte sig i en av Pisk-
hållarna, Skurtrasan slängde upp säj på en skalm och Diskbaljan stod framför
en av mina fötter och Vatthinken och Grytan och Kaffepannan hängde fast sig
under bottnen av Kärran och Kaffebrännaren satt på en av lyktarmarna och
skramlade så mycket han orkade med sina spikar dansande inuti sig, och på
det viset åkte vi till möteslokalen.
  Först mötte vi Repström som kom suddande från kommunalstämman och inte
kunde gå riktigt, och han bara stannade och tittade och tittade tills vi
voro alldeles inpå honom, men då tog Kaffebrännaren och satte till att
skramla alldeles inpå hans näsa, och Repström, han sa' bara:
  - Stora, milde fader! Och sedan ramlade han baklänges i ett dike. Det
påstås att han skrev värs dagen efter. Jo, jo, bara en får tag i motiv, så,
nog blir det alltid nån' råd med skrivningen. Sedan mötte vi skalden Abel
Canarius, men han var nykter, och han stod giv akt med mössan i handen och
strålande ögon och lät oss tåga förbi, och vi skyldrade och Kaffebrännaren
gjorde honnör, och Canarius såg djupt lycklig bort över skogstopparna, och 
sade:
  - En ny epok stundar, och det är en frisk vind som drar ifrån höjderna.
Nu kan jag dö, ty jag haver sett mitt folk gå fram mot nya möjligheter, och
vem vet vilken gudinna som ledsagar detta väldig tåg i den tysta natten? Hur
sant säger Homeros:
  "Lätt hon oss glidit förbi, ty vilja
    sig gudarna dölja,
  vem är i stånd att dem se, de måtte
    nu gå eller komma?"
  - Dom kommer nog efter, skrek Kaffebrännaren, dom vill väl si först om vi
menar allvar, eller om vi gör det här på skoj. Och när vi kommo fram till
mötesplatsen, som var en gammal lada i skogsbrynet, mottogs vi av en
deputation från de redan därinne samlade mötesdeltagarna.
  Först kom potatishackan Kroknäbb fram och hälsade, och sen var det
skurbyttan Surhålk, som är vetenskapsbytta och inte filosof, och stövel-
skaftet Becksmåcka, som hyr under golvet och som var vår värd, och åker-
välten Furubult, och bakom dem alla stod skottkärran Angelika, stolt över
sina två välformade skalmar, och långt borta på vägen kom Repströms gamla
sura pipa traskande så att småstenarna hoppade.
  - Jag tror jag är i senaste laget - lång väg - viktiga ärenden - ser på
rum - snörvlade hon och stannade och tittade och flinade.
  - Tror visst hela sociteten är här - jo, jo, fortsatte hon, samling är
tidens lösen - det tror jag, det.
  Rästen av hennes tal drunknade i kaffebrännarens larm när vi gingo in,
och när vi alla voro församlade valde vi skottkärran till ordförande, och
hon hoppade upp på bordet och satte skalmarna rätt i vädret, så viktig i
förtroendet var hon. Men just som vi skulle börja förhandlingarna hördes
ett fruktansvärt larm utanför, och kaffebrännaren, som var dörrvakt,
tittade ut.
  Det är Åkkärran som inte slipper in, för hon är för bred i gången, hä, hä,
hä! skrattade han.
  - Då får vi riva väggen, skrek Potatishackan.
  - Vi får hålla friluftsmöte, menade Becksmåcka.
  - Hon hör lika bra utanför, sade ordföranden.
  - Om hon inte tiger ska jag torka henne om öronen, sa Skurtrasan.
  Det blev ett förfärligt väsen och bråk, Alla talade på en gång, fast
Skottkärran hoppade upp och ner och slog hjulet i bordet för att påkalla
ordningen. Under tiden hade Åkkärran ränt in ena skalmen genom dörren och
börjat slå örfilar bland församlingen. Det var då en stor och ställbar
skruvnyckel hoppade upp på en bänk.
  - Mina herrar och damer, jag föreslår att jag får skruva isär madammen
och vi plockar in bitarna en och en, sade han överlägset.
  - Ingenjören har rätt, sade Angelika med en beundrande blick på Skruv-
nyckelns djärvt och manligt hopdragna mun.
  - Det är jag med på, ropade Åkkärran, bara han skruvar ihop mig igen.
Jag vet inte om jag kan tänka om jag ligger i bitar.
  Det lovade Skruvnyckeln, varpå han hoppade upp och började.
  - I anseende till att jag är ett fruntimmer, sade Kärran blygt, borde väl
hälst de här intimiteterna förtagas av ett fruntimmer.
  Då stod Skruvnyckeln där litet förlägen, och så föreslog han att Skott-
kärran Angelika kunde utföra saken, men då böjde sig Kärran fram och
viskade:
  - Jag sade det där för folkets skull, men det är klart att jag har större
förtroende för utgången om en herre gör det.
  Varpå Skruvnyckeln nickade, som om han vetat allt förut, och så fullgjorde
han sitt uppdrag, och bitarna slängdes in i ladan, och där skruvade han ihop
henne igen, och mötet kunde börja.
  - Ärade mötesdeltagare! Hedrade Åkkärra! ropade ordföranden, framför allt,
kommen ihåg vad mod och enighet och fast beslutsamhet kan uträtta! Se på
Tyskland!
  Och Åkkärran tittade och gapade åt alla håll, men inte såg hon Tyskland
inte. Men hon uppgav plötsligt ett rop: Hon hade fått syn på två skruv-
muttrar som Nyckeln inte satt fast.
  Kaffebrännaren trodde att det var födelsemärken som skulle sitta på ryggen,
men andra gissade på ställen som Skruvnyckeln inte ville besvära sig med.
  - Släng dom under golvet, sade Vetenskapsbyttan, det är nog bara ett par
molekyler som vart över. Jag skall undersöka dem sedan.
  - Jag föreslår att vi sjunger en gemensam sång, sade ordföranden. Åkkärran
tar upp, Kaffebrännaren spelar, och så klämmer vi allesammans i med den
gamla: Upp kärror uti alla lider ---
  - Fy skäms, ropade Järnspettet, att göra sig till att vara folkets vän,
när man är ute och leker överklass. Ni kan lika gärna sjunga slaskhinkarnas
kungssång.
  - Nu blev det väsen igen, som slutade på det viset att vi delade oss i
två partier, som samtidigt sjöng varsin sång i munnen på varandra. Det
kallade Skottkärran för höger och vänster!
  Jag kunde likväl mycket lätt uppfatta de bägge sångerna, och om de nu när
jag återger dem förefalla något hopblandade, så är det inte mitt fel.
Så här lät det:
		Ur svenska hjärtans djup det väser.
		Så samfällt, men så enkelt så,
		Och Byttan Surhålk står och jäser.
		Med Repströms hätta ovanpå.
		Upp kärror uti mörka lider.
		Som tagelstoppade framgå.
		Det gnisslar när vi framåt skrider.
		Med isterbyttor ovanpå.
		Upp vår kung och
		Hjälp oss draga
		Kärran så att den går lätt!
		Ty internationalen
		Ska vända kärran rätt.
		Med skalm av barkad stam!

  - Herr ordförande, började Åkkärran så fort sången tystnat, jag är mycket
ledsen över att ingen vet var mina födelsemärken egentligen ska sitta.
  - Det hör inte hit, sade Skottkärran, nu ska vi bilda en förening.
  - Herr ordförande ---
  - Låt bli att säga herr till ett fruntimmer, fräste Angelika.
  - Fröken ordförande, jag har som sagt kommit hit för högre syften än
Åkkärran, som bara tänker på sina vårtor, sade Kroknäbb. De förtrampades
rätt, de uteslutnas privilegium, sanningens banér skall resas bland folket.
Exelsior, uppåt till ljus! skrek hon och hötte med skaftet åt Åkkärran.
  - Prat, inföll vetenskapsbyttan Surhålk, här gäller det inte luft längre
utan realiteter. Materiens eviga kretslopp, livets eviga vilja att leva,
solar, planeter, utveckling, celler, spindlar, ormar, loppor och löss!
  - Fy fan, sade Järnspettet, men får vi jordbruk åt de mindre bemedlade
så blir de' nog bra.
  Men Repströms Pipa hade hoppat upp på en bänk och talade.
  - Jo, det kan allt hända det, sade hon, men jag känner mig litet illa-
mående, för jag är alldeles tät i skaftet, och om någon av herrarna skulle
vilja suga i mig, står jag gärna till tjänst och efter sugning kommer i så
fall spottning, som det gamla ordspråket säger. Jag var mycket gripen av
den sång ni sjöng nyss och jag tror det här blir en mycket bra förening, om
vi bara inte fuskar bort saken i början. Jag har just ingenting att säga,
men om herrarna tillåter, skall ---
  Men då blev det på nytt ett förfärligt oväsen vid dörren.
  - Det är Slaskhinken och Kaffekvarnen, nu har dom sluppit lösa, skrek
Kaffebrännaren förfärad.
  - Det är då också ett förbannat sätt, hördes Kaffekvarnens morrande röst,
att fara ut på nätterna och ställa till hemliga möten mot lag och förordning.
  Och så kom slaskhinken in, och en förfärlig tystnad fyllde ladan.
  - Mina herrar och damer, sade han med låg, iskall röst, jag ber om ursäkt
att jag är full, men det har varit ett sådant slaskande på sista tiden. Jag
ska be att få del av protokollet.
  Då steg järnspettet sakta fram.
  - Jag ska min liv och kniv ge däj protokoll, jag, sade det, och så daskade
det till åt Slaskhinken så innehållet sprutade ända bort på ordföranden.
  Det var ett förfärligt larm, och innan vi visste ordet av hade Skurtrasan
hängt fast säj på ordförandens ena skalm, och alla skrek och skrålade och
Spettet svor och stampade. Till sist var det slagsmål och Skottkärran klev
ner bland de församlade och slog danska skallar åt höger och vänster till
alltihop var en enda bråthög. Då tog Skruvnycken och skruvade ihop allt-
sammans till en enda stor maskin och sa', att det här bara var ett sånt där
perpeteum mobile, som skulle gå i alla evigheters evighet, och sen lyfte han
maskinen på kärran och det bar i väg hem, och den stora maskinen brakade
och surrade och diskuterade och sjöng och filosoferade, och alla hade rätt
tyckte jag, och Åkkärran stannade med maskinen på Repströms gård, och där
gick den som ett tröskverk hela natten, och på morgonen när gubbben vaknade
och öppnade sängkammarfönstret fick han se den där maskinen, och allra
överst satt hans gamla pipa och vickade med skaftet, och Skottkärran viftade
och slängde med benen ut ur bråthögen. Och kaffebrännaren skramlade.
  - O makter, sade då Repström och slog sig för sitt bröst, tagen gärna mitt
liv när tid är, men låt mig dock få behålla mitt lilla förstånd!
								Julen 1917