Sök i Psaltaren t.ex. "139:5", "139", enligt Svensk bibel 1917 / English World Bible, 
eller slå upp i bibeln 2000 en eller flera verser, t. ex. "Ps 139:5" / "Ps 139",
och / eller läs nedan psalm 139 i Psaltaren enligt Svensk bibel 1917,
nederst Svenska psalmbokens (1937) psalm 19 som bygger på Psaltaren 139.


                  Psaltaren, 139 Psalmen
                   (Enligt Svensk bibel 1917)

                 HERREN, den allvetande och
                   allestädesnärvarande.

  1.  För sångmästaren; av David; en psalm.

        HERRE, du utrannsakar mig och känner mig.
  2.    Evad jag sitter eller uppstår, vet du det;
        du förstår mina tankar fjärran ifrån.
  3.    Evad jag går eller ligger, utforskar du det,
        och med alla mina vägar är du förtrogen.
  4.    Ty förrän ett ord är på min tunga,
        se, så känner du, HERRE, det till fullo.
  5.    Du omsluter mig på alla sidor
        och håller mig i din hand.
  6.    En sådan kunskap är mig alltför underbar;
        den är mig för hög, jag kan icke begripa den.

  7.    Vart skall jag gå för din Ande,
        och vart skall jag fly för ditt ansikte?
  8.    Fore jag upp till himmelen, så är du där,
        och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du ock där.

  9.    Toge jag morgonrodnadens vingar,
        gjorde jag mig en boning ytterst i havet,
 10.    så skulle också där din hand leda mig
        och din högra hand fatta mig.
 11.    Och om jag sade: »Mörker må betäcka mig
        och ljuset bliva natt omkring mig»,
 12.    så skulle själva mörkret icke vara mörkt för dig,
        natten skulle lysa såsom dagen:
        ja, mörkret skulle vara såsom ljuset.

 13.    Ty du har skapat mina njurar,
        du sammanvävde mig i min moders liv.
 14.    Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart;
        ja, underbara äro dina verk,
        min själ vet det väl.
 15.    Benen i min kropp voro icke förborgade för dig,
        när jag bereddes i det fördolda,
        när jag bildades i jordens djup.
 16.    Dina ögon sågo mig, när jag ännu knappast var formad;
        alla mina dagar blevo uppskrivna i din bok,
        de voro bestämda, förrän någon av dem hade kommit.

 17.    Huru outgrundliga äro icke för mig dina tankar, o Gud,
        huru stor är icke deras mångfald!
 18.    Skulle jag räkna dem, så vore de flera än sanden;
        när jag uppvaknade, vore jag ännu hos dig.

 19.    Gud, o att du ville dräpa de ogudaktiga!
        Ja, måtte de blodgiriga vika bort ifrån mig,
 20.    de som tala om dig med ränker i sinnet,
        de som hava bragt dina städer i fördärv!
 21.    Skulle jag icke hata dem som hata dig, HERRE?
        Skulle jag icke känna leda vid dem som stå dig emot?
 22.    Jag hatar dem med starkaste hat;
        ja, mina fiender hava de blivit.

 23.    Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta;
        pröva mig och känn mina tankar,
 24.    och se till, om jag är stadd på en olycksväg,
        och led mig på den eviga vägen.




            Du, Herre, ser och känner mig
               av Johan Olof Wallin (Enligt 1937 års psalmbok, psalm 19)
                      Texten bygger på Psaltaren 139.
               (Tysk ursprungstext av Heinrich Vogtherr, 1540-talet)

 1.    Du, Herre, ser och känner mig,
       Mitt hjärta du rannsakar.
       Min vilobädd, min vandringsstig
       Du alltomkring bevakar.
       Vad steg jag går, vad råd jag hör,
       Vad föresats jag väljer,
       Det ord, som på min tunga dör,
       Den suck jag hemligt sväljer
       Du vet och ser och täljer.

 2.    O blick, för klar, för underbar
       Att av min tanke följas!
       Var, Herre, vill jag gå, o var,
       Att kunna för dig döljas!
       Ty steg jag över molnens bädd,
       Din glans mig där omflöte,
       Och sjönk jag neder, stum och rädd,
       I jordens djupa sköte,
       Är du mig där till möte.

 3.    Förs jag till havets andra strand
       På morgonrodnans vingar,
       Mig även där din starka hand
       Upphinner och betvingar.
       Och ginge jag att skyla mig
       I midnattsmörkrets dimma,
       Skall vid en enda blick av dig
       De svarta skuggors timma
       I middagsklarhet glimma.

 4.    Förrn i min moders famn jag låg,
       Förrn jag min fader visste,
       Du alla mina dagar såg,
       Den förste med den siste.
       Vart ljuvt, vart sorgligt ögonblick,
       Som här min lott har blivit,
       Och mitt fördolda ödes skick,
       Allt i din bok var skrivet,
       Långt innan jag såg livet.

 5.    O djup av nåd och majestät,
       Jag skönjer alla stunder
       Långt fler än sanden dina fjät,
       Än stjärnor dina under.
       Jag dignar ned, för svag att dig
       Ett värdigt offer bära.
       Jag väcks, och lika hög är mig
       Din vishet och din ära,
       Och mig likväl så nära.