|
|
|
KURDISTAN -
CIVILISATIONENS
GROGRUND
KURDISTAN -
ett land där
civilisationen
föddes en
gång i
tiden, men
nu förstörd
till
oigenkännlighet
av den
turkiska
ockupationen.
En text
av den
amerikanska
författaren
Harry G.
Nickles
ÖVERSÄTTNING
TILL
SVENSKA:
Ulla
Björklund-Carlsson,
Knut
Björkklund
© 1969 Time
inc. All
rights
reserved
Norr om
den moderna
staden
Bagdad
börjar
Kurdistan,
ett kuperat
gräsbevuxet
område i
Irak, Iran
och Turkiet
med
behagligt
tempererat
klimat. Där
finns inte
många
viktiga
moderna
städer och
heller inga
märkvärdiga
ruiner (1);
bondebefolkningen
där lever
ett liv som
knappast har
förändrats
något på
många hundra
år. Men
historiskt
sett är
Kurdistan i
en klass för
sig. Det som
gör området
unikt är en
händelse i
födoämnenas
och
mänsklighetens
historia -
odlandet av
växter och
tämjandet av
djur. Enligt
allt
tillgängligt
arkeologiskt
bevismaterial
gjordes
detta stora
framsteg för
första
gången här.
Det gav
människan
för första
gången
tillgång
till säker
och ätbar
föda och
detta i sin
tu skapade
den grundval
på vilken
all
civilisation
byggdes:
byar,
städer,
nationer,
kejsardömen,
skrivkonst,
litteratur,
lagar,
vetenskap.
Ingen vet
hur dessa
första
kurdiska
jordbrukare
såg ut,
vilken
hudfärg de
hade eller
vilket språk
de talade.
De var
glömda redan
tusentals år
före vår
historieskrivnings
början och i
dag känner
vi dem bara
genom de
föga
upplysande
lämningar
man hittat
under de
högar av
söndervittrat
material,
s.k. tell,
som finns
överallt i
Mellersta
östern. Men
ben, delar
av verktyg
och säd ger
vis handen
att dessa
män och
kvinnor
vände
människosläktet
från totalt
beroende av
naturens
tillfälliga
gåvor till
kontroll
över
tillgång på
föda.
Under de
årtusenden
som gått
sedan
människan
dök upp på
jorden hade
hennes sätt
att skaffa
föda
knappast
förändrats
något alls.
Människorna
levde i små
flockar och
åt vad
naturen
bjöd.
Kvinnor och
barn samlade
frukt,
nötter och
säd, grävde
upp rötter
och tog
tillvara
lättfångat
vilt som
skölpaddor
och sniglar.
Männen
jagade alla
djur de
kunde döda.
ibland hade
de gott om
mat, men
hungern var
en ständigt
lurande
fara. När
flocken ätit
vad som
fanns i
naturen inom
en lokalitet
flyttade den
på sig.
Mycket,
mycket
långtsamt,
under en
period av
tiotusentals
år,
förbättrades
människans
teknik för
födoanskaffning.
Hon uppfann
bättre
redskap och
vapen,
jagade
skickligare
och
utnyttjade
vilda växter
på ett
bättre sätt.
Ungefär 9
000 år före
Kristi
födelse hade
en del
flockar lärt
sig leva
någorlunda
hyggligt
utan
ständigt
återkommande
vandringar.
Detta kunde
bara hända
på platser
på
jordklotet
där
omständigheterna
var
gynnsamma
och en av
dessa
naturens
egna Edens
Lustgårdar
var i norra
Irak, där
vilda får
genomströvade
slätterna
och flera
sorters
kraftigt
gräs -
föregångarna
till det
moderna
vetet och
kornet -
producerade
ax med ätbar
säd.
Det är
därför inte
av en
händelse får
och vete -
två av de
viktigaste
födoämnena i
Mellan
Östern -
tämjdes och
odlades
först. i
båda fallen
var
utvecklingen
långsam, för
primitiva
folk är
hårdnackat
konservativa.
De flesta
experterna
tror att får
var
människans
första
kontrollerade
födoämneskälla
och att
hållandet av
de som
boskap växte
fram ur
systematisk
jakt. Män
och pojkar
utplacerade
på linje
drev,
skrikande
och viftande
med armarna,
de vilda
fåren in i
trånga pass
mellan
kullarna där
de lätt
kunde dödas.
Nästa steg i
utvecklingen
var att
inhänga
infångade
djur i en
ravin med
stängsel för
öppningen.
I
århundraden,
kanske i ett
eller två
tusen år
fungerade
denna slags
fårskötsel
som något av
ett lotteri
och de
flesta
infångade
djuren åts
när vintern
närmade sig.
Eventuellt,
och troligen
då under
milda
vintrar, lät
man några
får leva
till våren,
de fick beta
när det
fanns gräs
och
utfodrades
med lagrat
hö när det
inte fanns
något. På så
sätt började
de föröka
sig i
fångenskapen
och
utvecklades
så småningom
till tamfår.
De starkaste
och minst
fogliga
djuren
kanske
dödades i
första hand
så att rasen
blev allt
mera tam.
Slutligen
var det en
gång vilda
fåret så
tamt att det
kunde beta
fridfullt i
flock utan
att försöka
fly.
Genom
förvärvet av
tämjda får
inträdde en
dramatisk
förändring i
människans
födoämnesförsörjning
och hennes
sätt att
leva.
Hjordarna
gav mer kött
än de vilda
fåren hade
gjort och
tillgången
var säkrare.
Människorna
behövde inte
längre vara
utan kött om
några jakter
misslyckades.
Men ännu
viktigare
var odlandet
av växter,
för det gav
en tidigare
okänd
rikedom på
föda och,
det mest
betydelsefulla,
det gjorde
människan
bofast.
Denna bragd
utfördes
måhända
först av
kvinnan, och
dess första
triumf var
vetet, som
fortfarande
växer vilt i
Kurdistan
och skördas
på det gamla
sättet.
Tiriticum
Dicoccoides
från vilket
nästan allt
odlat vete
stammar (2),
frodas bäst
på fuktigt
högland på
mellan 600
och 1300
meters höjd.
Ett fält med
Tiriticum
Dicoccoides
är ganska
likt ett
mindre stånd
odlat vete,
men det
finns
viktiga
skillnader.
Axen på det
vilda vetet
är kortare
och kornen
mindre och
varje korn
är hårt
inneslutet i
sitt skal.
När axet
mognar har
kornen en
benägenhet
att sträva
utåt från
stjälken för
att föras
iväg av
vinden eller
av djur.
Ursprungligen
samlade
kvinnorna
det vilda
vetet genom
att bryta av
axen eller
plocka med
sig kornen.
Senare
använde de
skärvor av
trä eller
ben med en
liten besats
av flinta
och med
dessa kunde
de skära av
flera ax på
samma gång.
i detta
område har
man funnit
gamla
skärvor på
vilka
flintan
varit
blankslipad
straxt bakom
eggen - den
har slipats
för
tusentals år
sedan av
kiselsyrepartiklarna
i
vetestrået.
Man är inte
jordbrukare
för att man
samlar vilt
vete, även
om man gör
det med en
skickligt
gjord skära.
Men så
småningom
kom
kvinnorna
underfund om
att
tillgången
på vete
kunde ökas
om man sådde
några av de
korn man
samlat på
platser där
vilt vete
inte växte
naturligt.
Denna
revolutionerande
insikt kan
de ha fått
genom att
lägga märke
till att
blötlägga
kärnor ofta
grodde och
växte upp
till små
gröna
plantor
liknande dem
de sett växa
vilt.
Man kan bara
gissa sig
till hur
dessa de
tidigaste
odlade
fälten såg
ut. Kanske
sådde
kvinnorna
först säden
på platser
där floder
täckt jorden
med slam,
eller kanske
valde de ut
ställen med
lågt gräs
och grävde
ned de med
sina
rotgrävningspinnar.
Både sätten
bör ha
lyckats och
när de hade
blivit lite
säkrare kom
de underfund
om att vete
inte växte
enbart på
högplatåer.
Det växte
även om man
planterade
det längre
ned på
bördigare
slätter och
på kullarna.
Människans
första
kontrollerade
tillförsel
av föda, får
och vete,
kom att
forma
grundvalen
för en
renodlad
jordbrukande
existens. Så
snart fåren
var
tillräckligt
fogliga för
att drivas
på bete om
morgonen och
tillbaka i
säkerhet om
kvällen
kunde de
ströva över
ett
ansenligt
område och
omvandla en
myckenhet
gräs och
örter som
människomagen
inte kunde
smälta till
närande
kött. Vetet
var ännu mer
värdefullt,
delvis
därför att
det förekom
så rikligt
men också
därför att
man av det
gjorde mat
som kunde
lagras under
lång tid.
Ett par
tunnland bra
jord sådd
med vete
kunde med
litet tur
förse en
familj med
huvuddelen
av den föda
som behövdes
under ett
år. En by
med flera
hundra
invånare
kunde leva
på sina får
och sitt
vete och
inte behöva
gå längre än
en halv mil
för födans
skull.
Riktigt så
enkelt var
det förstås
inte. inte
all jord var
bra och man
visste föga
om hur man
höll den
produktivt.
Och man
måste tänka
på försvar;
en by med
välbärgade
bönder
skulle
troligen bli
överfallen
av hungriga
nomadiserande
jägare. Men
byar
blomstrade
genom tämjda
djur och
vete. Den
mest berömda
av dem är
Jarmo,
första
gången
utgrävd 1948
av en
expedition
från
University
of Chicago
ledd av
Robert J.
Braidwood.
På
kartan
ovan visas
utbredningen
av boplatser
sedan
människan
börjat bruka
jord i
Kurdistans
(överst)
högland, som
var det
område i
Mellersta
Östern där
växter och
djur - vete
och får -
först
odlades och
tämjdes. De
svarta
trianglarna
utmärker
platser för
de tidigaste
boplatserna,
som nu
vittrat ner
till
ruinhögar.
Dessa
ruiner, som
kallas
tells, visar
hur de
tidiga
jordbrukarna
drog sig
söderut till
lågliggande
områden i
Mesopotamien,
till området
mellan
floderna
Eufrat och
Tigris. Där
var jorden
bördigare,
befolkningen
växte och
människorna
utvecklade
komplexa
system med
lagar,
religion och
skrift -
grundvalen
för ett
civiliserat
samhälle.
Jarmolämningen
är en låg
jordvall på
en kulle
nedanför en
bergskedja i
norra Irak
öster om
oljestaden
Kirkuk.
Liksom många
andra av
dessa
jordformationer
i Mellersta
Östern
består den
av slam
blandat med
söndervittrade
spillror
efter byar
som efter
varandra
byggts på
samma plats.
Braidwood
fann minst
15 klart
avgränsade
lager; vart
och
representerande
ett stadium
på en
utveckling.
i det
djupaste
lagret 7 ½
meter ned,
fann han den
äldsta och
mest
primitiva
kulturen, en
by som
uteslutande
tillägnat
sig det
agrara
levnadssättet.
Den var
uppförd ca
6800 f Kr.
På sätt och
vis kan
denna
tidpunkt
sägas utgöra
början till
människans
långsamma
utveckling
mot
civilisation.
Det
ursprungliga
Jarmo hade
ca 30 hus på
ett område
av ungefär 2
½ tunnland.
Det kan ha
haft
uppskattningsvis
200 invånare
och dessa
var
säkerligen
jordbrukare.
Man fann
många ben
från får i
vad som en
gång måste
ha varit
otrevligt
stinkande
avskrädeshögar
och en stor
del av benen
hade
tillhört
årsgamla
får. Detta
är en trolig
ålder för
slakt av
husdjur men
mindre
troligt som
rester från
djur fällda
vid jakt, då
man får djur
av alla
åldrar.
Jarmos vete
hade en stor
nackdel från
de primitiva
husmödrarnas
synpunkt.
Det skal som
omslöt varje
kärna var
hårt och
orubbligt
och var
svårt att
avlägsna
från kornet.
Dagens
bönder
stöter vetet
i en mortel
för att få
bort skalen
och
kvinnorna i
Jarmo gjorde
antagligen
på samma
sätt. Vad de
gjorde
därefter vet
man med
någon
säkerhet. De
lade de
rensade
kornen på
kupiga
urholkade
stenar och
malde dem
till mjöl
med mindre
stenar.
Sådana
"sadelkvarnar"
användes i
tusentals år
utan
nämnvärd
förändring.
Det första
brödet
bakades i
tunna kakor
på de flesta
flata
stenar,
svarta av
eld, som man
funnit på
många gamla
härdar. Än
idag kan
man, om man
går in i en
bondstuga i
det moderna
Kurdistan,
får se hur
husets fru
bakar utsökt
bröd med
denna 9 000
år gamla
metod, även
om hon gärna
bakar det på
metallplåtar
över en
liten eld
istället för
heta stenar.
När man väl
kommit över
bottenskiktet
i
Jarmolämningen
uppträder
lergods och
därmed
yppade sig
nya
kokmöjligheter.
Nu kunde man
genom
kokning få
det segaste
kött mört
och
framställa
goda sopor
och grytor.
Vete kunde
göras till
nötsmakande
burgul (3)
genom att
man kokade
kornen, så
som man
fortfarande
gör i
Mellersta
östern. Sega
rötter kunde
bli mjuka
och därmed
befriades
människans
tänder från
en
betungande
uppgift. I
de övre
lagren i
Jarmo har
man också
funnit
"bikupe"-ugnar
av lera.
Till en
början kan
de ha
använts för
att torka
eller rosta
vete, men
samma ugnar
kunde också
användas för
att halstra
kött eller
baka bröd.
Ärtor,
linser och
andra
skördar
kompletterade
så småningom
vetet.
Getter
blev husdjur
kort efter
fåren men
nötboskap
och grisar
kom mycket
senare.
Jarmos
kosthåll var
inte
förnämt, men
så när som
på bristen
på kyckling
och vissa
mjölkprodukter
skilde det
sig inte
mycket från
den mat som
äts i byar
på landet i
Mellersta
östern idag.
Den enkla
men riktiga
vete-får-dieten
hade en
fundamental
betydelse
för de
första
böndernas
levnadsätt.
I de första
agrarbyarna
av Jarmos
typ var
husen mycket
lika
varandra;
där fanns
inget som
kunde
identifieras
som verkstad
eller
överklasskvarter.
Men när
jordbruket
växte i
omfång fick
bönderna
överskott av
föda och man
började byta
sin
överskjutand
del mot
saker som
tillverkades
av
icke-bönder
som besatt
speciella
yrkeskunskaper.
Senare
samhällsbildningar
försörjde
specialiserade
krukmakare
som gjorde
mycket
bättre
krukor än de
bönderna.
Själva kunde
tillverka på
sin fritid.
Andra
specialister
gjorde
förnämliga
sten-, ben-
eller
träredskap,
fick en
andel av
byns
överskottsföda
och bildade
en växande
klass av
skickliga
hantverkare.
Andra åter,
föregångare
till
köpmännens
klass,
gjorde långa
resor för
att byta
byns
produkter
mot varor
som man inte
hade, som t.
ex. obsidian
för att göra
vassa
knivar.
Kort efter
det att man
börjat bruka
jord
ställdes
bönderna
inför det
besvärliga
problemet om
vem som ägde
vad. Jägare
och
samlarfolk
har i
allmänhet
föga begrepp
om ägandet.
De äger sina
verktyg,
vapen,
kläder och
andra
personliga
tlllhörigheter,
men
jaktomridet
delas lika
av alla och
ett härbärge
är alltför
tillfälligt
för att
anses som
viktigt. Med
bönder är
det
annorlunda.
De bor i
permanenta
bostäder och
de behöver
veta vilken
jord de
skall bruka
och var de
kan låta sin
boskap beta.
Allteftersom
befolkningen
växte blev
det
nödvändigt
att ha lag
och styrelse
för att lösa
tvister
rörande jord
och andra
äganderättsförhållanden.
Arkeologerna
vet inte
exakt vilken
sorts styre
bönderna
först
utvecklade.
Ursprungligen
var det
troligen
helt
informellt:
allmänna
rådslag kan
ha ägt rum
inför hela
samhället
eller inför
ett råd av
äldste. På
andra håll i
Mellersta
Östern kom
byarna att
innefatta
något som
kan tolkas
som
tempelgårdar
i centrum.
Tempel
förutsätter
ett
etablerat
prästerskap
och om
präster kan
övertyga
folk om att
de kan
påverka
gudarna kan
de snabbt
komma i
åtnjutande
av både
egendom och
makt. Såde
första
styrande i
byarna kan
mycket väl
ha varit
prästhövdingar
som utförde
mystiska
riter i
templen och
agerade som
domare över
invånarna.
Folket i de
små byarna
på kullama i
Kurdistan
färdades
varken långt
eller fort
på denna väg
mot
avancerad
civilisation.
Snart
uppnådde de
ett
levnadssätt
som var väl
anpassat
till
omgivningen
och där
behoven av
förändring
var små, men
slutligen
blev området
uppe bland
de svala
kullarna
överbefolkat.
Några begav
sig iväg
därifrån och
en del sökte
sig till
Mesopotamien,
den låga
platta
slätten
kring Eufrat
och Tigris
som nu
bildar södra
Irak. Här
var klimatet
hett och det
regnade för
litet för
att man
skulle kunna
få
tillräckligt
stora
skördar. Men
omkring år
5500 f.Kr.
lärde
pionjärerna
på slätten
sig att
bevattna
sina åkrar
med vatten
som de ledde
från små
bifloder.
Denna nya
teknik
öppnade
dörren till
en
skattkammare
vad
beträffar
föda och en
fast
befolkning
började växa
upp längs
flodstränderna.
När
historien
nått denna
punkt förde
sättet att
anskaffa
föda åter
med sig
stora
framsteg för
civilisationen
- framsteg
som ytligt
sett har
mycket litet
att göra med
föda.
Konstbevattning
kan inte
utföras i
någon större
skala av
bönder som
arbetar
individuellt.
Att bygga ut
och driva
ett
komplicerat
nätverk av
dammar,
vattenportar
och kanaler
fordrar
många män
och en stark
ledning för
att planera
arbetet och
driva
systemet. I
Mesopotamien
bibehöll
måhända
styrelseformen
sin
primitivt
demokratiska
karaktär
till en
början, men
snart
dominerades
böndema av
en samling
tjänstemän,
religiösa
och
världsliga,
som gjorde
anspråk på
en stor
andel av
deras
skördar. Det
var lessa
styrande som
planerade
och ledde
arbetet med
anläggningarna,
för det
allmänna,
anläggningar
som även
våra dagars
ingenjörer
skulle
beteckna som
mycket
omfattande.
Trycket av
denna
byråkrati
grundad på
jordbruk kan
inte ha
varit
uppskattad
(utom för
byråkraterna),
men det gav
en annan
viktig puff
" åt
civilisationen:
skrivkonsten.
Och åter
hade det
stora
framsteget
mycket med
mat att
göra.
Tjänstemän
och
jordägare
måste kunna
hålla reda
på arrenden
och skatter
- som
vanligen
betalades i
säd - och så
småningom
utvecklade
de ett
system med
meningsfyllda
tecken som
le ristade
in på små
lertavlor.
De första
tecknen var
bildtecken,
förenklade
avbildningar
av konkreta
föremål. De
var
klumpiga,
mea så
småningom
utvecklades
de till
vedertagna
skrivtecken,
lika
effektiva
som
bokstäverna
i ett
alfabet.
Med
skrivkonsten
fick
civilisationen
ett mäktigt
redskap.
Traditioner,
lagar och
redogörelser
var inte
längre
avhängiga av
minnet. De
kunde
skrivas ned
och bevaras
och
invecklade
meddelanden
kunde sändas
utan risk av
felkällor.
Man kunde
göra upp
planer,
teckna ned
dem och
hålla sig
till dem.
Styresmän
kunde regera
effektivt på
avstånd i
kraft av
skrivna
lagar och
instruktioner.
Den skrivna
litteraturen
uppstod.
Läskunniga
människor
blev en ny
yrkesgrupp
och man
inrättade
skolor för
att
undervisa
dem.
Ca 3000
f.Kr. var
Mesopotamien,
som då
kallades
"Sumer eller
Kaldéen ett
högt
civiliserat
land med
många städer
omgärdade av
stadsmurar
och krönta
med
fulländade
tempel.
Landets
poeter skrev
religiösa
epos och
dess
astronomer
beskrev
planeternas
rörelser.
Hantverkarna
gjorde
vackra
föremål i
silver,
koppar,
textil,
keramik och
guld som
köpmännen
förde till
avlägsna
länder. Med
köpmännen
spreds de
stora idéer
på vilka
civilisationen
vilar:
skrivkonst,
statskonst,
rätt och en
massa
teknologi.
Mesopotamien
påverkade
alla de
andra
länderna i
gamla
världen i
mycket högre
grad än
Egypten,
deras första
konkurrent.
Hebréerna
förvärvade
mycket av
sin kultur
från
Mesopotamien,
vilket
tydligt
framkommer i
berättelsen
om Abraham,
som
utvandrade
från Ur till
Kaldéen.
Mesopotamiska
färdigheter
och idéer
spred sig
till
Grekland och
Rom i väster
och till
Indien och
Kina i
öster. Och
allt detta
emanerade ur
att
människan
började
skaffa sig
föda pi ett
nytt sätt -
en
revolution
som
igångsattes
av dessa de
första
bönder som
tämjde får
och sådde
vete på
kullarna i
Kurdistan.
---------------------------------------
FOTNOTER,
FÖRKLARINGAR
(av Goranê
Cano-www.saradistribution.com)
1: Förutom
förstås den
5km långa,
17m höga och
4 m breda
stadsmuren -
världens
näst största
efter den
kinesiska -
i staden
Amida, även
kallad
Diar-i Bakr.
Murens
byggår 349 e
Kr. Och 5000
år gamla
muren i
Hawler
(Erbil)
huvudstaden
i irakiska
Kurdistan.
2 : År 1997,
nästan 30 år
efter denna
artikel
författades
har den
ansedda
vetenskap
tidskriften
Science
publicerat
forskningsresultat
från ett
tyskt
forskarlag
som gjort
DNA analys
på veteprov
från jordens
alla
kontinenter
och med
hjälp av
denna
moderna
teknik
konstaterat
att allt
odlat vete
på jorden
härstammar
från
bergstrakterna
Chiya-i
Qaratj i
provinsen
Amida
(Diar-i Bakr
- staden med
jättavattenmeloner)
i norra
Kurdistan.
3: Savar är
sedan
gammalt
kurdiska
lantbrukares
basfödoämne
ända till
våra dagar.
Man tror att
denna
maträtt kan
vara en av
de tidigaste
avancerade
matillagningskonsterna,
eftersom
huvudingredienserna
upp till 98%
består av de
mest
lättillgängliga
råvarorna i
trakten,
vete. Man
kokar
vetekorn och
låter de
sedan
soltorka.
Efteråt
stöts vetet
i en mortel
för att få
bort skalen.
När det är
klart så
krossas
vetet sönder
i en kvarn
tills
vetekornet
blir 4-6
delar. På så
sätt har man
fått fram
ett
sädesföda
som kan
kokas och
serveras.
4: Tell
(kulle), en
av traktens
mest kända
som på
kurdiska
kallas Girê
Elo (tell
Elo), i
staden Amida
(Diyar-î
Bekr), år
1928,
öppnades av
den turkiska
militära
underrättelsetjänsten
och dess
förhistoriska
innehåll
fördes bort
till
Turkiet.
Troligen all
detta
värdefulla
innehåll
förstördes
för att det
handlade om
kurdernas
historiska
arv som
Turkiet är
speciell
fientlig
inställd
till. Inga
presskonferenser
gjordes och
förstås inte
heller något
vetenskapligt
studieresultat
blev av
detta. 5:
Det som
speciellt
bör
poängteras i
detta
sammanhang
är kvinnans
viktiga
historiska
roll och
betydelse i
civilisationens
och
mänsklighetens
utveckling.
Enligt den
amerikanska
forskaren
Harry G.
Nickles och
den
australienska
författaren
Gordon Child
som
författat
den omtalade
boken: What
Happened in
History, det
var kvinnor
som med egen
begåvning
kom på
tanken att
man faktiskt
kunde odla
de tidiga
vilda
Tiriticum
Dicoccoides.
Men idag ser
vi med stor
besvikelse
och häpnad
att i
Turkiet,
Iran, Iraq
och
Saudiarabien,
i hela
Mellan
Östern och
även på
många håll i
de övriga
världsdelarna
behandlas
kvinnan som
ett objekt
som man kan
äga.
5km
långa, 17m
höga och 4 m
breda
stadsmuren -
världens
näst största
efter den
kinesiska -
i staden
Amida
(Diyarbekir) |
Documents for the
