Av Erik Johansson Kuoksu 2004, 2007
(bygger på ett arbete från 1997)

FÖRHISTORIA

Byn Kuoksu ligger på ömse sidor om det grunda älvselet Kuoksusuando i nuvarande Vittangi socken. Byns marker gränsar i norr mot Lainio och Vivungi; i väster mot Vittangi; i öster mot Nurmasuando och i Söder mot Merasjärvi.

Långt innan skrivna källor omtalar Kuoksu, var platsen med stor sannolikhet skatteland för samesläkter. Man har enligt uppgift vid olika tidpunkter hittat primitiva stenverktyg i Kuoksu, något som tyder på samisk verksamhet i området innan metallernas introduktion under tidig medeltid.

KUOKSU UNDER 1500-TALET

Någon gång under senmedeltiden övergick rättigheterna att bruka Kuoksusuando från de samesläkter som en gång ägt rättigheterna där till den birkarlssläkt som kallas Pajari eller Olkkuri, och hade sin hemvist i Kainuunkylä (Hälsingbyn) i nuvarande Hietaniemi socken.

År 1553 omnämns Kuoksu för första gången i Västerbottens landskapshandlingar som fisketräsk tillhörigt birkarlen Joen Olsson (Olkkuri) i Kainuunkylä. Denne Joen var husbonde på Olkkuri gård i Kainuunkylä åren 1551-95, och var son till Olof Joensson (Pajari el. Olkkuri) (omnämnd 1539-49) i Kainuunkylä. Vid denna tid var det med säkerhet inte fråga om någon fast bosättning i Kuoksu; Joen Olssons folk besökte bara platsen för att fiska i älvselet och de omgivande sjöarna.

Från andra platser är belagt att det ofta stod fiskekojor, så kallade Kalaaittor, vid stränderna av birkarlarnas fisketräsk. I Kuoksu kan sådana byggnader ha funnits på någon av de nuvarande Autio-platser, som finns på ömse sidor av älven i närheten av bykärnan.

KUOKSU UNDER 1600-TALET

Omkring 1630 (enligt äldre, ej tillförlitliga, källor redan 1616) bosatte sig Jöns Jönsson Pirkkoi vid Kuoksusuando. Jöns var 1651-29 husbonde på Korpi gård i Koivukylä, Hietaniemi sn. Hans nybygge kom att kallas Pirkkonkylä, och han upptas i mantalslängderna som husbonde på nybygget 1641-48. Pirkkonkylä blev det första nybygget som anlades ovan lappmarksgränsen; Kuoksu är sålunda några årtionden äldre än Klemet Olofsson Hietaniemis nybygge Lainio, som anlades på 1640-talet, och Per Hindersson Aasas nybygge Tullinkisuando (nuvarande Kuttainen), som anlades på 1650-talet.

Jöns Jönsson Pirkkois son Lars Jönsson Pirkkoi (som även kallas Björk) var husbonde i Pirkkonkylä 1650-56. För åren 1657-73 saknas uppgifter i källorna om Pirkkonkylä, men 1674-88 omnämns hans son Jöns Larsson Pirkkoi som husbonde på nybygget. Under åren 1674-75 fanns även hans bror Lars, som i mantalslängderna ibland kallas "Pirte Lasse", på nybygget. Ytterligare en bror, Henrik Larsson Pirkkoi omnämns som soldat 1684. År 1688 sägs Jöns Larsson Pirkkoi vara "borta, fattigh". Efter detta år finns inga uppgifter om släkten Pirkkoi.

Hembygdsforskaren Carl Andersson i Lainio förmedlar följande sägen om Kuoksus äldre historia:

"Kuoxu by som även kallades Kuro saari eller Cuoktulanda, fick sitt första nybyggare nästan samma tid som Lainio by. Nybyggaren som kom till Kuoxu bodde först vid Torneälvens västra strand som nu kallas Autio, alltså ödebygge. Det var ej en man som kom utan det var två stycken karlar och dom lär hava varit riktiga sådana, Det var två trollerikunniga herrar, som med Lainio åbon levde i ett stort osämja. Det var en likadan man i Lainio, dom grälade icke personligt ej heller slogs dom, utan naturens metoder även i gräl var det enda riktiga. Fastän i Kuoxu fanns två likadana män, hade dom svårt att klara sig med Lainio nojden. Men ett fel hade Kuoxu nojderna, dom var slöa, när maten tröt ville ingendera av dem gå på jakt eller fiske, mat kunde dom icke trolla fram, nöden blev till sist den bästa och värsta trollkarlen, nöden och hungern utmattade dessa och dom dog av egensinne och hungern. Enligt sägen lär dessa två ligga ännu begravda öster om älven ca: 100 meter på land under tre granar. Omkring år 1850 har en bonde hittat gravarna och då täckt dom över med bättre jordlager. Men då tiden ännu var ung var tron på spöken och trollkarlars kraft även efter döden så stor, att man ej vågade knysta om fyndet förrän senare när en gammal man berättat detta. Kuoksu by låg öde i femtio år tills det kom en man som bosatte sig på ön."

Om denna sägen ytterst handlar om släkten Pirkkois besittningstagande av Kuoksusuando, och deras hastiga försvinnande, eller om sägnen saknar samband med byns verkliga historia är inte helt lätt att säga. Om inte annat förefaller det som om kunskapen om att Kuoksu varit öde (se nedan), och att den första släkt som bosatt sig där hastigt dog ut levt kvar långt efter att händelserna inträffade.

Omkring år 1680 bosatte sig en viss Lars Olofsson Lodwijk från Lovikka vid Kuoksusuando. Lars Lodwijk var född omkring 1660, och var son till Olof Nilsson Lodwijk (+1686), nybyggare i Lovikka, Pajala sn, och dennes hustru Margareta Andersdotter. Olof Nilsson Lodwijk var i sin tur son till den Nils Ludvigsson Lodwijk (+1658/59), som år 1639 anlade Lovikka. Nils Lodwijk var son till Ludvig Joensson (Olkkuri), omnämnd 1596-1622, och husbonde på sedermera Lovikka gård i Kainuunkylä. Denne Ludvig var son till den ovan omnämnda birkarlen Joen Olsson (Olkkuri), vilket innebär att Lars Olofsson Lodwijks förfäder hade haft intressen i Kuoksusuando redan vid 1500-talets mitt.

1695 skattade Lars Olofsson Lodwijk 4 daler; 1696 4 daler och 1697 4 daler och 16 öre. Han försvinner sedan ur skattelängderna, men återkommer 1707 då han "skattar till Kongl. Maj:tt i Swerige allena". År 1696 tvistade Lars Olofsson Lodwijk och Henrik Mickelsson Kyrö (+1732), nybyggare i Vittangi, om de slåtterängar som låg mellan Kuoksusuando och Vittangi. Det beslutades att Henrik Kyrö skulle bruka och berga: "den Öfre deelen om sin gård till Ängesland, och Lars där emoth den Nedre deelen om hindrichs Gård, Kwåxssuando brevid".

År 1709 omnämns Lars i mantalslängden som avliden, men i själva verket flyttade han detta år tillbaka till Pajala socken, antagligen till Tärendö, där hans dotter Maria var gift med soldaten och husbonden Karl Persson Jatko-Skomakare. Åren 1731-35 fanns han i alla fall med säkerhet i Tärendö, men han var i Lovikka när han avled den 20 juni 1735. Lars Olofsson Lodwijk var blind på 1730-talet, men det är naturligtvis möjligt att han blivit blind långt tidigare. Kanske var blindhet orsaken till att han övergav sitt nybygge 1709.

Lars Olofsson var i sitt första äktenskap möjligen gift med en syster till bruksskrivaren Samuel Olsson Mört vid Junosuando masugn. Samuel Olsson Mört var borgarson från Torneå, och var den förste som på 1710-talet rapporterade om malmfyndigheten i Luossavaara till Bergskollegium. Inget av Lars Lodwijks barn valde att stanna i Kuoksu och överta sin fars nybygge; sönerna Olof och Lars, som använde tillnamnet Kuoksusuando, valde att bli bruksarbetare i Tornefors; sonen Anders, som behöll sin fars namn, blev soldat, och döttrarna Maria och Malin bosatte sig i Tärendö, där Maria, som tidigare nämnts, var gift.

KUOKSU UNDER 1700-TALET

Olof Larsson Kuoksusuando, sannolikt den äldsta sonen, befann sig tillsammans med sin bror Lars i Tornefors år 1714. Han återvände till sin Kuoksusuando år 1722, vilket följande nybyggarbrev, som bevarats i domboken för Jukksjärvi tingslag 1722, visar (notera att stavningen har moderniserats):

"Jukkasjärvi 15-20 Januari 1722

Nybyggarsonen Olof Larsson ifrån Kuoksuando företrädde, angivandes sig vilja upptaga Kuoksuando boställe, som nu en lång tid, nämligen 13 år legat öde alldeles, samt att därför efter förflutna frihetsår vederbörligen Kronans utskylder erlägga. Erbjudandes därför jämväl borgen och löftesmän efter fordringarna, och som befallningsman Petter Pipping härvid intet fann att påminna, lade rätten till Läns och nämndemäns beprövan, huru många frihetsår han till dess kultiverande [uppodlande] skulle behöva, som för ortens svaga villkors skull och berörda boställes utiråkade ödesmål tilldöma honom 15 års frihet för alla skatter och utlagor, så att han i anseende därtill första gången kommer att taxeras år 1736, vilket dock Hr. baron och Landshövdings vidare approbation [godkännande] underkastas skall. Så emedan detta Kuoksuando efter noga gjord undersökning förnimmes lyda inom Lappmarks rör och råmärke, så till dess skog och mark som fiskevatten, varder berörde Olof Larsson av häradstingsrätten efterlåten likmätigt Kungl. Maj:ts allernådigaste plakat av d. 27 Sept. 1673 samt d. 3 Sept. 1695 förenämnda Kuoksuando här inom Lappmarks rå belägna ödeboställe fullkomligen upptaga, husligen bebygga, samt dess tillhöriga jordmån med åkers upptagande och ängars röjande så exkolera och uppbruka, som det sig på denna orten göra låter. Dock förbjudes allt olaga svedjande, varigenom skogen kan utdödas, vid bot som lag förmår. Men efter förflutna frihetsår, bör denne Olof Larsson fullkomligen som andra nybyggare skattläggas, med vilka han överallt göres lik, och till följd därav bliva fri från knektutskrivning i alla tider."

Olof Larsson Kuoksusuando förekommer ganska ofta i domböckerna, till exempel år 1725, i påskatid, då han deltagit han i ett "Giästabudh" hos Frans Servio i Tornefors varvid, under den därpå följande natten, den ogifta "Qwinnos personen Karin Johansdotter Suup" blivit gravid. Karl Henriksson från Keinosuando utpekas som barnafadern, och Olof Larsson kallas till rättegången som vittne. Han säger sig dock "intet wetta i denna saken".

1730 infinner han sig "full och drucken" vid tinget, och får därför böta 6 mark silvermynt varvid han å det grövsta förolämpar rättens tolk, Mickel Jönsson Stålnacka. För denna förolämpning får han böta 10 daler smt, "sig sielf till rättelse och androm Wanartigom till åtwarningh."

Han träter 1732 med Mårten Jonsson Sagare i Vittangi om en båt, vilken Olof olovandes skall ha brukat. Han får böta 6 daler och 16 öre k:mt. Samma år låg han i tvist med brodern Anders Larsson Lådvik (se nedan).

Olof Larsson Kuoksusuandos bror, f.d. soldaten Anders Larsson Lådvik, synes även han ha vistats i Kuoksusuando från och med 1720-talet. Även han var inblandad i en hel del rättssaker:

År 1724 dras han in i en förtalsrättegång, då brukskarlen Göran Eriksson Stålnacke i Svappavaara anklagas för att ha kallat brukskarlen Olof Olsson Kemi för "häst-Olof", och hans hustru Elisabet Johansdotter Spett för hora. Under utredningen av fallet hävdar Göran Stålnacke att han hört av Anders Lådvik, att Elisabet Spett verkligen var en hora, men Anders tillbakavisar detta, och säger sig i stället "intet annat wetta med denne hustrun än ära och gott", samt att han en gång i tiden till och med friat till henne, men fått nej.

År 1726 drog Anders samen Anders Andersson Matti inför rätta sedan denne på juldagens afton druckit av Anders Lådviks brännvin och öl, och som betalning lovat att ge Anders Lådvik en ren. Anders Mattis bror Anund Andersson Pallias menade dock att Anders Lådvik en gång druckit en kanna brännvin som tillhörde Anders Matti, varför Anders Lådvik inte kunde göra anspråk på betalning för sitt öl och brännvin. Rätten ansåg sig dock inte kunna fatta något beslut i målet, eftersom ingen av sidorna hade några bevis eller vittnen att styrka sina utsagor med.

År 1732 fordrade Anders en ko och två får av brodern Olof, eftersom han hjälpt honom att bygga pörte, kvarn, fähus och bod på broderns gård, samt slagit hö för hans räkning. Olof vägrade först gå med på detta, men nådde efter rättens påtryckningar "en wänlig förening sins emellan", varvid Olof gav Anders en kviga och två får, medan Anders lovade hjälpa till att bygga en stuga på Olofs gård. Anders Larsson Lådvik flyttade kort efter denna rättegång till Lovikka, där han var inhyst hos sin kusin Olof Dynisson Lovikka. Han avled 39 år gammal den 22 september 1734.

Olof Larsson Kuoksusuando var uppenbarligen en snarstucken person, som inte kunde hålla sams med sina grannar och släktingar. Hans trätor verkar i allmänhet meningslösa och kan kanske i många fall förklaras med att han, då hans framgångar som uppodlare bedömdes år 1736, kallas "afsigkommen", vilket kan tyda på att hans tilltagande besynnerlighet berodde på någon psykisk störning eller alkoholmissbruk. Vid tinget 1736 fann nämnden att Olof inte längre var i stånd att inneha nybygget, och beslutade att kronbefallningsmannen Anders Hackzell skulle överta Kuoksu gård. Denne överlät i sin tur gården på Kengis bruk, som på redan 1600-talet torde ha ägt ett av hemmanen i Pirkkonkylä.

Kengis bruk satte inspektorn vid Kengis, Samuel Jonasson Mört-Kuoksu, brorson till Samuel Olsson Mört, och således troligen kusin till Olof Larsson Kuoksuando, som åbo på gården, mot att han utfäste sig ta hand om Olof Larsson Kuoksuando, hans ofärdiga hustru och två minderåriga barn. Kengis bruk hade vid denna tid intresse att överta så många gårdar som möjligt, för att tillförsäkra tillgången på livsmedel vid bruket År 1738 skriver Anders Hackzell följande om Kuoksu:

"Kockswando ytterst af ÖfwerTorneå land och ifrån Junoswando by tre mil wid Torneå Älf, har Inspectorn Samuel Mört till Åbo och 1/4 mil Långt utj norr oppföre Torneå Älf till nästa nybygge, Wittangi benämnd. emot Wäster [egentligen söder] gränsar detta nybygge till Masugnen Junoswando 2 mil och öster [egentligen norr] ut till Lainio nybygge 3 mil, hafwer allenast 1 t:s utsäde af sandjord och kan föda 5 kor af myrängar och starrhö."

År 1765 flyttade Samuel Jonasson Mört-Kuoksu från Kuoksusuando, som nu allt oftare forkortades till Kuoksu, till Palokorva i Pajala socken, och Kengis bruk insatte Lars Larsson Mukka (*1727, +1811), son till husbonden på Mukka gård i Junosuando, Lars Matsson Mukka och hans första hustru Ella Henriksdotter, som åbo på gården. Lars Larsson Mukka, som efter att han flyttat till Kuoksu kallades Lars Larsson Kuoksu, var möjligen gift med en dotter till Olof Larsson Kuoksuando

Lars visade sig inom kort vara en mycket skicklig nybyggare. Hans framgångar i uppodlingen torde ha gynnats av att de flesta av de skogssamiska skattelanden mellan Kuoksu och Lainio övergavs vid 1700-talets mitt. Senast från 1790-talet inrymde gården även ett gästgiveri.

År 1789 förrättades, enligt ett ännu i släktens ägo bevarat dokument, en översyn av Lars Kuoksus uppodlingar, och det befanns att han skördade 29 tunnor och 1/2 kapper korn från 13 åkrar, samt slog 216 lass hö från 54 slåtterängar. Gårdens marker sträckte sig från Ounissuando i väster till Nurmasuando i öster och från Merasvaaranjänka i söder till Lainiovuoma i Norr. Kengis bruk hade all anledning att vara nöjd med sin åbo.

KUOKSU UNDER 1800-TALETS FÖRSTA HÄLFT

Lars Larsson Kuoksu d.ä. lade grunden till Kuoksusläktens gradvis ökande rikedom och inflytande. Antagligen hade åboförhållandet fungerat bra både för Kuoksusläkten och Kengis bruk, inga uppgifter tyder på några konflikter, men släktens ökande rikedom och sociala prestige medförde sannolikt att man kände ett behov att själva äga den gård man brukade. Därför löste Lars Larsson Kuoksus son Lars Larsson Kuoksu d.y. (*1756 22/2 i Junosuando, +1735 7/12), som sedan fadern avlidit 1811 2/5 blivit husbonde i Kuoksu, år 1821 ut Kengis bruk från Kuoksu gård för 100 Rdr, och Kuoksusläkten stod som oomstridda husbönder i Kuoksu. Samma år var Lundaprofessorn J. W. Zetterstedt på genomresa i Lappland. Han stannade över natten på Kuoksu gårds gästgiveri, och sammanfattade sina upplevelser sålunda:

"Detta farvatten, som heter Kuoxu-suando förer direkte till Kuoxu gård, hwilken redan på långt afstånd lyser så ny och så wacker på sin holme. Kl. 9 e.m. stego wi ur båten och gingo opp till den första af oß sedda Lappska Gästgifwaregård. Wi woro nu trötta till sinne och kropp, och hwad skulle icke då de stackars karlarne wara, som hela dagen i 13 timmar, genom 5 forsar, hade modigt stridt mot alla de hinder, hwilka förswåra framgåendet af den opp efter elfwen stakade båten. Wi behöfde alla hwilan, och wi njöto den uti Kuoxu till följande morgon.

Kuoxu Nybygge ligger på en ungefär 1/8 mil lång holme, och har blott 1 Åbo, men hwilken torde wara en af de förmögnare Nybyggare i Lappland. Årliga utsädet wid gården äro 3 tunnor korn (ty råg skulle här troligen icke kunna trifwas eller hinna mogna), och efter detta utsäde skördas i goda år 15 till 16 tunnor. Nybygget, som har sina fäbodar och storägor på andra sidan om elfwen, föder 8 kor, 2 hästar och 30 får. Jag såg en myckenhet menniskor wid gården i rörelse: karlar, qwinnor och barn, och man sade mig, att de alla hörde till huset. Egentliga lappar syntes här inga.

På ömse sidor om Kuoksu holme är en stupande och stenig fors: Mollinkofwa (Tjurörat) och Pollinkurkio. Jag sås icke den sednare, som ligger på holmens högra sida, men då wi d. 11 Juni om morgonen foro från Kuoxu, gingo wi uppför den krökning, som elfwens wenstra och bredanste gren formerar, och der Mollinkorva med sina oräkneliga stenar beswärar den kommande, som opp efter denna fors måste färdas. Regn och kall blåst gjorde dagen och resan föga behagliga. Brushanen (Toranus pugnax) stod med sin utbredda halskrage wid elfstranden. Ofwanom Kuoxu Saari grenar sig elfwen ånyo, och innesluter Poros Saari (Renholmen), som är ungefär 1/2 mil lång. Den högra grenen, som endast är farbar (emedan den wänstra är, förnämligast mot slutet, nästan fylld af stenar), förer oroligt watten, men inga böljor, undantagande på ett ställe, der ett stenskär stiger ut från landet till midten af elfsgrenen. Hela holmen med dess stränder, äfwen som de motswarande af fasta landet, äro sandiga, stenbundna, och beväxta med en låg tallskog. Deremot wid holmens öfre ända nedkastar den krokiga Poroskoski (Renforsen) sina höga böljor, och twingar att med lina från holmens strand draga opp den tunga båten. Skild från Poros-koski genom bara ett litet spakwatten möter Oinas-koski (Wädursforsen) 1 kort (1/32 mil) och lätt farbar. Strax ofwan omfamnar elfwen åter en holme, och ett litet stycke deruppföre utskjuter från ömse sidor af elfstranden ett stenskär, hwarmedelst bildas ett smalt pass, genom hwilket elfwen med snabb fart och några forsande böljor framtränger; och här räknas halfwa wägen (3/4 mil) emellan Kuoxu och Wittangi by, dit wi öfwer ett stort, widgadt sele anlände kl. 6 e. m."

Gästgiveriet var mycket välbesökt av resande och vid marknaderna, och torde i hög grad ha bidragit till släktens rikedom, men särskilt vid marknadstid, då många berusade människor vistades på gården, kunde det gå våldsamt till; 1799 dog samen Olof Larsson Sarri på gästgiveriet i Kuoksu efter att ha deltagit i en vild brottningsmatch med Olof Westerlund från Kukkola.

Lars Larsson Kuoksu d.y. överlämnade efter några år som husbonde Kuoksu gård till sina söner Olof Larsson Kuoksu (*1792 17/11, +1874 30/11) och Lars Larsson Kuoksu (*1796 6/3, +1877 13/2).

Olofs hemmansdel kom att kallas Kuoksu nr. 1, och Lars ombildade 1841 sitt krononybygge till skattehemman, varvid det gavs namnet Kuoksu nr. 2. Det är tydligt att Olof, som var äldst, var en långt mindre framträdande person än Lars, den yngre brodern. Olof Larsson Kuoksu representerade förvisso gården i viktiga symboliska sammanhang, som när beslutet fattades i sockenstämman att bygga en kyrka i Vittangi år 1837, men Lars Larsson Kuoksu var betydligt mer aktiv i sockenpolitiken under sin krafts dagar. Hans bomärke finns tidvis under nästintill varje beslut i sockenstämman. Olof verkar dock ha varit en väldig björnjägare; han omnämns nästan enbart i björnjaktssammanhang; inte minst i tvister där olika parter i jaktlaget ansåg sig förfördelade.

Lars Larsson Kuoksu (III) var också en mycket driftig nybyggare, som genom att ständigt anlägga nya nybyggen kunde hålla sig nästan skattefri, trots sina stora och ökande ägor. Kuoksu gård hade det bästa läget i Jukkasjärvi socken, och han kunde odla jämförelsevis stora arealer korn för avsalu till Jukkasjärvi sockens fattigkassa. Gårdens gästgiveri, och den brännvinsförsäljning det legitimerade, torde också ha bidragit med betydande summor till gårdens kassa.

På de båda Larssönernas gård fanns följande byggnader år 1825:

"1 st ny byggning 24 1/2 aln. lång och 9 1/2 aln bred, 5 aln. hög, består af ett pörte, förstugukammare och en stufva; Alt väl inredd.
1 st ny Ladugård 23 aln. lång och 10 aln bred, 5 aln hög, består av fähus förstu och lada.
1 st ny Kokhus 6 1/2 aln lång, 6 aln bred och 3 aln. Hög.
1 st. gl hölada, 8 aln i 4 kant
1 st gl bod 6 aln i 4 kant, 5 aln hög i godt stånd
1 st ny Brunn 12 aln djup i godt stånd
1 st ny byggning, 18 1/2 aln lång 7 1/2 aln bred och 5 aln hög, består av 2 stugor och förstugu kammare. Alla väl inredde
1 st ny stufva med kammare midtemot pörtet, 13 1/2 aln lång och 9 1/2 aln bred, oinredd
1 st gl pörte, 11 aln i 4 kant
1 st gl bod i godt stånd, 6 aln i 4 kant
1 st ny Ria, 9 aln i 4 kant, 4 1/2 aln hög.
1 st ny Sommar fähus, 12 aln lång och 9 aln bred
1 st Qvarn
1 st gl Smedja
1 st nytt fähus 13 aln lång, 9 1/2 aln bred och 4 1/2 aln hög
1 st gl foderlada 11 aln lång, 9 aln bred och 4 aln hög.
1 st gl fårhus
1 st gl kåta
1 st gl stall
1 st brunn i godt stånd"

Man känner inte till dessa byggnaders exakta läge, men man kan förutsätta att bostadshusen och de viktigaste ekonomibyggnaderna stod på Kuoksunsaari, som idag är översållad av gamla husgrunder, medan t.ex. ladorna stod ute i markerna. Kanske hade redan nu bebyggelsen på Kuoksunsaari delats upp i två klungor hus; en på udden, nuvarande Iiskonpaikka (Kuoksu nr. 1), och en på den sida av ön, som vetter mot älvselet, kallad Lassinpaikka (Kuoksu nr. 2). Byggnaderna på Lassinpaikka flyttades 1911 till fastlandet.

KUOKSU FRÅN OCH MED 1800-TALETS SENARE HÄLFT

Olof Larsson Kuoksus son Johan Olofsson Kuoksu (*1827 11/5, +1878 28/11) övertog sin fars halva av gården på 1870-talet, men liksom fadern verkar han inte ha varit någon framstående jordbrukare eller ekonom. Hans del av Kuoksu gård växte i alla fall inte under hans husbondetid. Istället är han omnämnd som bönhållare, vilket kan tyda på att han hade vänt sin intressesfär mot den andliga horisonten, istället för mot den världsliga. Johan och hans hustru Maria Johansdotter Soppero fick inga barn, men tog till sig två fosterdöttrar.

Johan Olofsson Kuoksu avled 1878, och hans änka gifte om sig med Isak Olsson Fors (*1858 6/12, +1935 18/3), vilken sedan ungdomen varit dräng på Kuoksu gård. Maria Johansdotter Soppero testamenterade hemmanet Kuoksu nr. 1 till sin nye make, och då hon avled 1894, blev Isak Olsson Fors husbonde på gården. Han antog vid detta tillfälle gårdsnamnet Kuoksu, och kallade sig sedan oftast Isak Kuoksu, men hans barn valde mangrant att behålla släktnamnet Fors.

Lars Larsson Kuoksu (III), husbonde på gården Kuoksu nr. 2, sålde halva sin gård till fostersonen Erik Anders Hezekielsson Lantto (*1838 i Junosuando, +1889 2/11) år 1863, sonen Johan Lars Larsson Kuoksu (*1849 6/5, +1924 27/1) fick 1876 överta den andra halvan. Erik Anders Hezekielsson, och hans barn lyckades bibehålla sin del av gården genom det tidiga 1900-talets svåra ekonomiska kriser (nödåren 1900-1904, och första världskriget), men Johan Lars Larsson Kuoksu, vilken liksom sin kusin Johan Olofsson Kuoksu var mycket religiöst lagd, saknade sin fars praktiska livssyn och ekonomiska förmåga, och kom på obestånd efter första världskriget. Han tvingades låna stora summor pengar, och hamnade i en mardrömslik karusell av lån, skulder och lagsökning, och slutligen gick han i konkurs. Vid sin död var han totalt utblottad, och av Kuoksusläktens en gång så imponerande ägor återstod nu bara fragment.

Emilia Hansson, kallad "Opettaja", lärarinna i Kuoksu, skrev följande om sin vän Johan Lars Larsson Kouksus död:

"Vanha-Lassi hade plötsligt blivit sjuk. Och han visste att han inte skulle kunna komma upp från sjukdomen. "Det är döden som kommer", sade han. Och den var inte en ovälkommen gäst. Vanha-Lassi var nöjd med att få följa med.

Han tyckte också, att Gud gav honom ett vackert slut på den tunga arbetsdagen. I två hela veckor hade han fått vederkvickas av gudsordets förkunnelse. Först i kyrkobyn en vecka och veckan därpå i sin egen by, då det læstadianska stormötet flyttades hit" Vanha Lassi beger sig till stormötet, men då händer följande:

"Vanha-Lassi kan inte alls följa med som vanligt. han förstår inte vad det är. Allting börjar röra på sig. Inte bara människor utan bänkar bord och allting. Själva pörtspisen träder bred och myndig fram ur sin vrå och kommer alldeles inpå honom. Men detta blir för mycket för Vanha-Lassi. Han skriker på hjälp. han försöker resa sig och komma undan, men han bara sjunker och sjunker, skakande i varje led, och det hemska kommer allt närmare. Sedan minns Vanha-Lassa ingenting mer, förrän han vaknar upp i en säng i pörtet och predikanterna – de gudsmännen – stå omkring och vilja hjälpa honom. Det är många främlingar i byn för mötets skull. Både dessa och byfolket måste titta till Vanha-Lassi. Det kan ju ock vara sista gången, man får se honom.

Men Vanha-Lassi ligger oberörd både av kyla och nyfiket intresse. Bland ångande fällar ligger han i brinnande feber och vid den korta hackhostan förvrides ansiktet i plågsam smärta. Det är inte svårt att sätta diagnos på Vanha-Lassis onda Men Vanha-Lassi kom igenom – Till både sin egen och andras förvåning. När jullovet var inne, och "opettaja" för kort tid skulle lämna Kuoksu var den egentliga faran överstånden. Dock trodde hon inte så mycket på, att hon mer här i livet skulle få återse sin gamle vän". Men Vanha-Lassi är ännu i livet då hon återvänder. Då julbestyr upptager all Emilia Hanssons tid hinner hon bara en enda gång besöka Vanha-Lassi, vilket hon förebrår sig själv för.

"Stilla och omärkligt, utan att han kanske själv visste det, somnade han in efter tidens vedermöda Vanha-Lassi hade alltid haft tid för henne (Opettaja) Och det var hans hjärtefröjd om han kunde bereda henne någon glädje. Att komma hem från kyrkobyn med post till henne en dag, då hon alls inte väntade få någon, det var fest det. Eller att förära henne den första fisk, som kom upp ur älven på våren, så fort det blev den minsta lilla öppning i isen. Det var inte mindre glädje. En sådan dag kunde inte Vanha-Lassi styra sig tills skolan var slut. Utan med samma skulle han iväg med sin dyrbara fångst.

Och nog kunde han sköta om kaffepannan i köket, tills "opettaja" blev färdig. Det var ingen konst. Det hade han gjort många gånger förr.

Och sedan fingo de en pratstund tillsamman. Vanha-Lassi kunde "lite vänska" (svenska). Den hade han lärt sig i sin ungdom, då han körde foror från Haparanda. Tillsamman med "opettaja" väckte han den till liv igen.

Inte blev smärtan över försummade tillfällen mindre inför dessa minnen från samvaron med Vanha-Lassi. Inte heller när det fattades spikar till hans kista. Det var nästan svårt att dessa skulle bli den sista tjänsten. Och när hans stoft under psalmens toner av de gamla byamännen fördes över tröskeln från det hem han själv timrat upp, och där ingen varit ovälkommen gäst, då kunde inte ödebygdsfolket längre hålla inne med sin sorg. Den brast ut i höga klagorop, som stundom dränkte psalmens ljud.

I stilla tåg gick sedan färden till kyrkobyn, där den trötte vandraren i templets famn vigdes till den sista vilan."

Johan Lars Kuoksus äldste son Isak Johansson, kallad "Kuoppan Isko" (*1873 7/1), grundade ett nybygge i Alavaara, en bit nedanför byn, medan den yngre sonen Petter Arvid Johansson, kallad "Lassin Arvi" (*1879 30/7, +1960) övertog fastigheten Kuoksu 2, och lyckades stabilisera sin ekonomi till ett acceptabelt skick.

Släkten Kuoksus tid som herrar över Kuoksu var nu slutligen över. Nu var en annan, yngre, släkt redo att ta över ledarskapet i byn: Vid Maria Johansdotter Sopperos död blev Isak Olsson Fors, som nu var förmögen hemmansägare, omvänd till læstadianismen, och snart blev han predikant. Som sådan kom han att bli en av de främsta inom västlæstadianismen. Som predikant visade han sig vara särdeles lämpad. Han var mild och förlåtande mot alla som ville omvända sig till "den sanna tron. Isak Fors avled 18 mars 1935. Predikanten Viktor Björkman författade 1935 efter Isak Fors död följande minnesord över honom:

"Den avlidne var född i Pajala församling i Junosuando by den 6 dec. 1858 och avled den 18 mars 1935 efter att ha levat i dödlighetens land 76 år, 3 månader och 12 dagar. Sin barndomstid framlevde han i födelsebyn i sitt fattiga hem, där han icke hade timligt stöd, utan måste redan so liten tjäna andra människor och på så sätt livnära sig.

Redan som liten pojke fattade han den levande kristendomen, men då han blev större förlorade han den dyrbara skatten genom fall, i vilket själatillstånd han många gånger var hårt betryckt till sitt samvete, som han själv ofta talade om. Sjuttonårig kom den avlidne till Kuoksu by, där han först en tid tjänade bönder innan han gifte sig.

Men den hos vilken Gud tidigt har begynt sitt verk, har inte lätt att bära ett fallet själatillstånd och därför fick han redan 19-årig nåd av Gud att stå upp från sitt fallna tillstånd, för vilket han många gånger tackade Gud och alltifrån den tiden begynte han tala kristendom åt andra.

Första gången sändes han till Finland år 1903 med Isak Niku och därefter 10 särskilda gånger, så och till Väst-Norge flera olika resor. Över hela den levande kristenheten har han uppoffrat sig till att hålla vård och omsorg, såväl muntligen som genom brev. Han var en mäktig försoningspredikant genom försoningsblodets kraft, vilket hans arbete bär vittnesbörd om, såväl i svenska Lappmarken som i andra riken. Ty han var ett kraftigt redskap i Herrens hand och där den andliga striden stod hetast, drog han sig icke undan. Därför var egenrättfärdighetsdjävulen genom många slags orätta läror, tillsammans med världens hop mycket vred på honom.

I familjelivet var han mycket noggrann och omsorgsfull, av vilket har lämnats ett dyrbart föredöme till barnen och de omkringvarande, men än mera i andligt avseende, ty han var flitig att läsa och rannsaka den Heliga skrift samt Luthers och andra kyrkofäders skrifter, ty de voro dyrbara för hans hjärta.

Hans sjukdom var långvarig varför han ofta besökte läkare, men det hjälpte ej honom, ty kroppskrafterna begynte så småningom avtaga och när han fick meddelandet om Frans Vettainens död, tog han inte mera kläderna på sig, utan låg endast till sängs och bidade efter den saliga stund, då han skulle få flytta till den efterlängtade vilan.

Nu har den klara stjärnan i nordanland flyttats efter att hava lyktat en lång och mödosam arbetsdag. Hans liv har haft en stor betydelse i världen, vilket hans arbete vittnar om, som han utfört förenad med andra predikanter i över 50 år. Fridfull var hans levnads afton, ty han slöt sina ögon i den sista sömnen utan större dödssmärtor, medan hans hustru – med vilken han kände sig lycklig i världen – och hans kära barn stodo vid hans dödsbädd, där de fingo se hans saliga bortgång från denna värld.

Må hans hädanfärd ännu påminna alla fallna och vårdslösa, att taga vara på den dyrbara nådens och besökelsens tid, så att en evig olycka ej skulle upphinna dem, ty många ha begynt i anden och lyktat i köttet. Så må de ogudaktiga taga vara, vilka föra ett ogudaktigt väsende och icke frukta för evigheten och det fruktansvärda ansvar som står framför dem.

Detta har jag skrivit till den käre äldstens och arbetskamratens minne, Gällivare den 25 mars 1935, Viktor Björkman"

Isak Fors har uppfattas på radikalt olika sätt av olika människor med olika utgångspunkter; vissa såg honom som en god kristen och en mild, förlåtande man; en god och kärleksfull far för sin familj och de troende; andra såg honom som en slug, hotfull och vulgär uppkomling.

För alla, vän som fiende, var han dock en betydande man; han kom som utfattig oäkting från det Tornedalska samhällets lägsta skikt, men han lyckades utan hjälp av någon annan än sig själv bli en rik och ansedd man. Detta hade han knappast kunnat uppnå utan ett skarpt intellekt, någon slughet, och för all del, en levande tro.

Omkring 1930 var markägandeförhållandena i Kuoksu dessa:

Nummer: Åbo: Mantal:

N:o 1
Isak Olsson Fors 11/64
Johan Erik Fors 3/32
Manfred Fors 11/64

N:o 2
Lydia Amalia Johansson 5/128
Petter Arvid Johansson 17/128
Isak Välitalo på N:o 34 i Vittangi 5/64
Isak Zakrisson på N:o 36 i Vittangi 1/64
Petter Arvid Johansson 17/128
Johan Hjalmar Kinnula 1/128
Per Henriksson Partapuoli 11/128

N:o 3
Isak Herman Fors 1/64
Johan Fors 7/128
Simon Eriksson 1/8
E.N. Eriksson 1/8
Isak Eriksson 1/8
Jukkasjärvi Skolråd 1/64
Aleksi Määttä 1/128
Johan Erik Fors 1/128

N:o 4
Johan Erik Fors 1/16
Johan Fredrik Fredriksson 5/32

N:o 5
Karl Johan Olofsson Rantatalo 3/32
Erik Koivuniemi 3/32
Karl Koivuniemi 1/16

N:o 6
Isak Herman Fors 9/64
Isak Wilhelm Eriksson 5/64
Valdemar Albert Eriksson 1/16

N:o 7
Johan Fors 27/128
Albert Lasu 1/128

N:o 8
Isak Hansson Välitalo 1/32
Isak Johansson 13/128
Johan Helmer Isaksson 5/64
Petter Lorens Koskenmukka 1/128

N:o 9
Anders Lasu 1/16
Levi Andersson Lasu 1/16
Isak Artur Andersson Lasu 1/16

N:o 10
Simon Eriksson 5/32

Byns nittonhundratalshistoria är föga dramatisk. Kuoksu var tidigare en viktig genomfartsort till Lappmarken, ja, byn skulle kunna kallas "porten mot Lappland", men under 1900-talets början tillkom andra transporter än båt. Först förbättrades vägarna, sedan kom järnväg och flygtransporter. Allt detta ledde till att byn kom liksom vid sidan av socknens färdvägar. Livet i byn var mycket gammaldags och med våra ögon primitivt, ända fram till andra världskriget, då det moderna samhällets alla välsignelser gradvis kom till byn. Tiden efter 1960 kännetecknas, precis som i de flesta andra tornedalsbyar av avfolkning och utflyttning. Det sista jordbruket i byn las ned på 1990-talet. De unga flyttar, och de gamla blir kvar.

____________________________________________________________________

Rättigheterna till detta material förbehålles av författaren, Erik Kuoksu

[tillbaka]