Tillverkning av vävskyttlar eller "skottor", som de kallas i bygdemålet, var något av en specialitet I Sonnarps by. Enligt traditionen var Anders Kindblom (f.1789), även kallad "Starkers Anners", upphovsman till denna bygdeslöjd. Han var dräng hos gästgivaren Johannes von Wowern i Fagerhult på 1830-talet och skulle ha lärt sig konsten på fängelset i Malmö, där han undergick straffarbete för stöld. Men det var främst Tufve Tufvesson i Sonnarp ( f.1817 ) som började produktionen i större skala. Tillverkningen nådde sin höjdpunkt vid slutet av 1800-talet och genom knallar och senare genom Åhlen & Holms postorderfirma såldes vävskyttlar från Sonnarp över hela landet. |
|
De s.k Larsapågarna (Gustav, Pontus och August Larsson) var skickliga skyttelmakare och verktygen och halvfabrikaten på utställningen i Ingeborrarp kommer från deras verkstad i V. Spång, där Pontus Larsson också tillverkade vävspännare, bandvävar och spånfåglar.
|
|
Skyttlarna utfördes vanligen av björkvirke. På det upphyvlade ämnet ritades skyttelns form efter schablon. Därpå stämdes "spolahålet" ut och hålen för rullarna på skyttelns undersida. Skytteln fick därefter sin form med hjälp av yxa och bandkniv, rasp och sikling. "Trådglyggan" i skyttelns sida borrades och skars upp och försågs med skoning av bleck för att tråden inte skulle fastna. I spolahålet monterades en ståltrådsfjäder, på vilken garnspolen fästes. Rullarna svarvades med en enkel stångsvarv bestående av en böjd trädgren med ett snöre fäst runt svarvämnet. |
|
|
De färdiga skottorna polerades med en blandning av sprit och shellack med tillsats av gurkmeja, som gav skytteln en vacker gul färg.
|
Olika slags skyttlar användes för olika vävnader. För nöthår användes skyttlar med genombruten spolkammare. I våra dagar tillverkas vävskyttlar (av bok) industriellt I Glimåkra och (av björk) i Dalarna. Vävskytteln har - när den inte längre brukas vid vävning - blivit en symbol och en formskön souvenir.
|
|
