Navet svarvas av alm. Två järnband passas in, värms för att utvidga sig. kläms fast runt navet, får svalna och dra ihop sig. Tapphålen för ekrarna tas ut. Ekrarna tillverkas av ek. Den yttre träringen är uppbygd av bitar, som kallas löt. De görs av ask. De fogas ihop av dymlingar av ek. Hjulskenan hopfogas genom vellning, dvs ändarna i det bandjärn, som skall bilda hjulskenan, upphettas starkt och hamras ihop. Man kan använda kiselsand för att de inte skall oxidera när man gör detta. Vid en viss temperatur verkar järnet klibbigt och de båda ändarna kan slås ihop så att skarven blir mycket stark och det krävs ett tränat öga för att upptäcka den. Hjulskenan rödglödgas för att utvidga sig och krängs sedan på hjulet. Därefter kyls hjulskenan. Det gäller att hjulskenan klämmer lagom mycket för att hålla ihop hjulet. Om den sitter för löst kommer den att trilla av då hjulet utsätts för påfrestningar. Om den klämmer för mycket kan den krossa trävirket i hjulet. I centrum av navet har ett hål borrats i vilken en lagerbox av gjutjärn drivs in. Den fungerar som lager för hjulaxeln. Denna lagerbox kan justeras något för att hjulet skall få perfekt balans. De egenskaper hos trä, som utnyttjas är att alm inte spricker trots alla håltagningar i navet. Ek är mycket starkt och passar till ekrar. Ask till lötarna är smidigt och segt.

Lägg märke till hjulets osymmetriska form sett bakifrån. Hjulet är inskålat från utsidan. När vagnen kör längs med en sluttning kommer det hjul, som går på sluttningens dalsida, att få bära mer av lasten än motsatt hjul. Då kommer de bärande hjulekrarna på det mest belastade hjulet att vara nästan helt lodräta, vilket ger största möjliga styrka. För att åstadkomma detta är också hjulaxeln krökt en aning nedåt. Själva hjulringen måste kompensera detta genom att vara fasad för att ligga an mot underlaget med hela sin bredd.