Geologiska formationer i nordvästra Skåne.

---
---
---
---
---
---
---
---

Från en hantverksbygd
i Skåne, nära Halland och Småland

 

 

Spåntak

 

Spån som taktäckningsmaterial blev vanligt först vid mitten av 1800-talet. Det berodde på att spik då började framställas industriellt och priset på denna sjönk. I samband med jordreformer splittrades byarna och nya hus måste uppföras.

Spån var lätt. Spännvidden på tak kunde ökas. Och i stället för många småhus kunde nu större byggnader uppföras.

Att hyvla spån istället för att handspänta var rationellt. Man konstruerade hyvlar, som drogs av flera män. Hyvlarna kunde också dras av oxar eller hästar eller drivas av vattenkraft eller vindkraft. Senare användes kraft från förbrännings- eller elmotorer.

Där man saknade rakvuxet virke, t.ex. på Gotland, blev sågat spån mera allmänt. Det lades på ett annat sätt än det hyvlade. Eftersom fler porer öppnas i spånen vid sågning än vid hyvling var hållbarheten hos de sågade inte tillfredsställande.


I figuren är de olika spåntyperna schematiskt ritade. Man använde vanligen rakvuxen och kvistfri gran eller fur vid spåntillverkningen. För ökad hållbarhet skulle trädet vara långsamtvuxet och kådrikt. Det är sådan kvalitet, som blir allt mer sällsynt i våra dagar. Av figuren framgår också hur man använde virke av olika dimensioner för att ta ut spån vid de tre olika metoderna.

Till hyvling användes stockar med 12 till 25 cm diameter i brösthöjd. Lägg speciellt märke till att virket användes olika beroende på diameter. Ur grövre virke - c:a 25 cm diameter - togs spånen ut från fyra sidor enligt den övre skissen. (Se spalten under "hyvlat" i figuren.) De med minst diameter - c:a 12 cm - togs från två sidor enligt den undre skissen. Tjockleken på hyvlat spån var 3 - 7 mm. Längden var 40 cm (=16 tum), 45 cm (=18 tum) eller 60 cm (=24 tum).
Stockarna togs vanligen vintertid och fick sedan vanligen ligga några veckor. Barkning och uppsågning av kubb skedde precis i samband med hyvlingen eftersom trät inte fick torka före hyvlingen. Man kunde t.o.m. lägga stockarna i ett vattenfyllt dike för att hindra att trät torkade.


Före läggningen blötlades torra spån ett dygn för att inte spricka vid spikningen

Spånen lades omlott åt det håll, som gjorde att inte de vanligaste vindarna drev in vatten under spånen. Om ingen bestämd vindriktning fanns lades spånen varannat varv från vänster och varannat från höger.

 När man hyvlar spån skärs en del fibrer av i veden. Böjer man försiktigt i ett spån med den utåtbuktande sidan uppåt ser man liksom fjäll resa sig från spånytan. Det var viktigt att dessa pekade nedåt i takets fallriktning vid läggningen. Annars stannade vatten kvar i spånen och taket bröts ner fortare.


 
Foto: Ingemar Öjelund
 I Porkenahult fanns en vattendriven stickspånhyvel. På senare tid har man renoverat damanläggning och vattenhjul.

 
Foto: Ingemar Öjelund
  I Harbäckshult, några kilometer nordväst om Örkelljunga, finns detta hus med timmerväggar klädda med sågad spån. Huset har ursprungligen flyttats hit från Östergötland.

 

En utförlig beskrivning om spåntak finns i:

STICKSPÅN. Pärt, spiller, spickespån.
Stina Wedman.
1998 Riksantikvarieämbetet