Knuttimringsteknik var känd i Norden redan på 800-talet, men det är oklart när den började användas till husbyggnad. Vår äldsta kända timmerbyggnad är Granhults kyrka i Småland från 1220-talet. Under medeltiden och Vasatiden byggdes inte bara böndernas hus i knuttimring utan också ofta borgarhus och t.o.m. en del kungsgårdar. Först på 1600-talet började stenhusen dominera bland de högre ståndens byggnader. Fur var det vanligaste materialet. Träden, som virket togs från, skulle vara mogna, dvs tillväxten skulle nästan ha avstannat. Större delen av stammarna bestod då av kärnved, som hade högre halt av rötskyddande ämnen. Kärnveden transporterade heller inte vatten så som ytveden. Den lägre vattenhalten gjorde att kärnveden inte krympte lika mycket som ytveden vid torkning. De äldsta byggnaderna timrades med rännknut. Men under 1400-talet uppstod en ny knuttyp med bindtröskel, som gjorde timmerstommen både tätare och stabilare. På 1600-talet uppstod den relativt enkla knuttyp med bindtröskel, raka knuthak och knutskallar, som sedan blev den helt dominerande. Under slutet av 1800-talet blev också slätknuten eller laxknuten vanlig. |
Benämningar
|
Den utstickande delen av stocken i knuten kallas knutskalle. Innanför den är ett överhak utsågat. Det är så brett att nästa stock skall passa in i det. Inne i överhaket kan en bindtröskel vara kvarlämnad då större krav på täthet ställs på timringen. Tröskeln passar till en ursågning i nästa stocks undersida den sk underhaken. Längs undersidan av varje stock är uttaget en längsgående ränna. Denna är triangelformig i genomskärning och ett par cm djup. I den skall drevningen ligga. Halsningen i stockens sidor gör att stocken passar in bättre i underliggande stocks överhak. |
Rännknut.
|
Rännknuten är den enklaste och äldsta knuttypen. Den användes till de enklaste byggnaderna som ej ställde samma krav på täthet. Hos rännknuten finns bara överhak. Det göres med sneda sidor. Avpassad avjämning - halsning göres i nästa stock för att få bra anpassning så att överstocken ligger an mot överhakets botten i understocken. |
|
Vid all knuttimring skall man se till att knuthuvudena minskas i tjocklek genom avtagning på stockarnas undersida så att de inte kar kontakt med varandra. Hela väggens tyngd skall istället vila på själva inre väggdelen så att stockarna där trycks ihop, vilket ger tätare väggar. Anpassningen till ett knuthuvud och överliggande stock skall vara sådan, att fuktsvällning och torkrörelser hos stockarna inte spränger sönder knuthuvudet. |
|
|
En triangelformig urgröpning göres utefter stockarnas hela undersida. Det kallas långdrag. Uttaget gör att väggens tyngd vilar på vassa kanter vilket gör att stockarna trycks ihop mot varandra och ger täta fogar. Inne i uttaget - långdraget - anbringas mossa som drevning. |
Från rännknut till knut med bindtröskel
|
Raka dubbelskåriga knutar.
|
Bilden visar raka dubbelskåriga knutar utan tröskel. Över och underhak är lika breda. En sådan konstruktion har inte samma täthet som knutar med tröskel. Speciellt kan knutarna gistna vid torkning. Om vinden ligger på kan regnvatten tränga in. Konstruktionen användes därför i mindre krävande sammanhang.
|
Rak dubbelskårig knut med tröskel.
Tröskeln ger ökad täthet. Detta var alltså den förenklade knuttyp som uppstod på 1600-talet och var den dominerande fram till 1900-talet |
|
| Laxknut, slätknut |
|
|
Denna knut är vanlig på hus byggda i slutet av 1800-talet speciellt i Västsverige. Knuten låses genom snedheten i anliggande ytor. Knutskallar saknas. Ibland spikades eller dymlades knuten. Detta timringssätt underlättade inklädsel med stående panel. |
|
Den mittersta delen av den gamla bostadslängan i Ingeborrarp var en knuttimrad ryggåsstuga. Bilden visar en del av ytterväggen. |
