Kampen blev hård. Två av de svenska
anförarna, Brwnte Bärtilson och Marquard Guldsmed från Skara
stupade, och även Åke Tott fick ett lanshugg så våldsamt,
att han föll död ner ifrån sin häst. Banemannen var
Lasse Fröst, en son till biskop Birger i Lund. Med Totts död var
segern danskarnas och med resterna av hären flydde Ture Jönsson
tillbaka över gränsen in i Sunnerbo. Svenskarnas nederlag var
fullständigt, och störst var förlusten av Åke Tott,
vars död ansågs vara mycket ödesdiger för landet. Hans
lik fördes till Hälsingborg, där Krabbes maka Anne Rosenkrantz
ridderligt hedrade den fallne fienden med en högtidlig begravning i
svartbrödraklostrets kyrka. Själv lät Tyge Krabbe föreviga
slaget i väggmålningar på sitt slott Vegeholm.
I Örkelljunga levde länge minnet om det
blodiga slaget och verklighet blandades med sägen i folkets föreställning.
Ett kors som utmärkte platsen ersattes 1923 av en minnessten, som restes
på en närbelägen kulle invid vägen. Stenen uppsattes
på tillskyndan av dåvarande ägaren av Vegeholm, ryttmästare
von Geijer, och därför blev det även Tyge Krabbes, den forne
Vegeholmsherrens, "Opskrift", som inhöggs på stenen:
"1510 Tisdag efter Bartolomej da stod det Slag ved Fanteholle mellem
mig og Her Aage Hanssen og jeg fik Død paa hannem.
Minnesstenen vid Fantehåla
Foto: Ingemar Öjelund
Kampen om Skåneland var ej slut. Men det
dröjde 150 år innan Örkelljungabygden åter blev krigsskådeplats.
1 september 1657 fick emellertid Gustaf Otto Stenbock ledningen över
fälttåget i Skåne och Halland. Efter den svenska segern
vid Genevad i Halland förde han sina trupper via Lagalinjen till Markaryd.
För att söka ny känning med fienden valde han därefter
den gamla härvägen till Skåne via Örkelljunga, dit
han nådde på aftonen den 9 september. Hit förlades även
högkvarteret, och i väntan på förstärkning började
ett befäst läger uppföras på en höjdplatå
omedelbart bakom den nuvarande skjutbanan, inte långt från den
gamla stridsplatsen Fantehåla. Lägerplatsen var väl vald,
skyddad av ån i söder och med möjlighet till snabb förflyttning
genom vägens närbelägenhet i norr. Av lägervallarna
finns ännu spår i terrängen, och man kan konstatera, att
den norra och södra vallen varit ca 180 m. långa, medan västvallen,
som är bäst bevarad, blott varit 25 m. lång.
Foto: Ingemar Öjelund
Denna skans ligger vid den gamla skjutbanan
och är omgiven av dalgångar på båda sidor. Sluttningen
på vänster sida går ner till Pinnån, som ger ett
extra skydd. De gamla skyttevärnen syns fortfarande som diken i terrängen.
Foto: Ingemar Öjelund
En mindre skans finns närmare Örkelljungas
centrum. I dalen till höger rinner Pinnån.
Under uppförandet av denna skans anlände
natten till den 11 september förstärkning med 90 man från
Smålands kavalleriregemente, vilket var välbehövligt, då
den svenska hären genom rymningar avsevärt hade förminskats.
Stenbock företog nu ständiga rekognosceringar från lägret
i Örkelljunga. Vid ett tillfälle överrumplades en svensk
styrka under en rast vid Rya kyrka, varvid en löjtnant och 12 man stupade.
Stenbock fick dock veta, att danskarna intagit Tranarpspasset vid Rönneå
och spärrat flodövergången. Därmed var vidare frammarsch
denna väg omöjlig, och villrådig stannade Stenbock därför
i Örkelljunga. Under tiden företog även danskarna rekognosceringar
och deras fältherre, Urup, beslöt anfalla Örkelljungaförläggningen.
De danska trupperna fördes den 18 september ända fram till Rya,
men då rekognosceringsstyrkorna omtalade att svenskarnas läger
var omgivet av vall och grav avstod Urup från anfallsförsöket.
För Stenbock blev det allt svårare att
stanna i Örkelljunga. Provianten började tryta och snapphanebanden
i skogarna blev allt besvärligare. Då möjligheterna att
tränga djupare in i Skåne var små beslöt han att tåga
tillbaka samma väg som han kommit. Den 20 september bröt han upp
från Örkelljunga och retirerade till Fagerhult och Markaryd för
att därifrån genom Lagadalen åter rycka in i Halland.
Efter den för Sverige så fördelaktiga
freden i Roskilde 1658 blossade oroligheterna åter upp och resulterade
i det nya svensk-danska kriget 1675 - 1679. Hösten 1676 marscherade
både danske och svenske konungen med häravdelningar genom trakten.
I november samma år blev Lärkesholms herrgård nedbränd
av en överste Bernhoffs finnregemente, som där hade sitt kvarter.
Hätskheten mot svenskarna ökades allt mer och riksrådet
Johan Gyllenstierna, som sökte på fredlig väg komma till
tals med allmogen, räknade Örkelljunga och Rya till de värsta
snapphanesocknarna i Norra Åsbo. Den 16 och 17 april 1677 samlades
på Gyllenstiernas befallning den manliga befolkningen i norra delen
av häradet i Örkelljunga för att avlägga trohetslöfte
till svenska kronan. Från Örkelljunga socken var det 184 vuxna
män som ritade sina bomärken under trohetseden, men säkert
icke alltid godvilligt. När en av Gyllenstiernas befälhavare i
juli 1677 bodde i prästgården tillfångatog snapphanarna
honom och dödade hans tjänare, och i Tockarp omtalades snapphanarna
ha grävt sig jordkulor. Icke ens sockenprästen Jörgen Fischer
var pålitlig, utan fängslades vid trettondehelgen 1678 och inspärrades
i Varbergs slott. När han efter en tid kom hem igen till sin församling
rådde där en förödelsens styggelse. Många gårdar,
särskilt de som låg vid stråkvägen, hade bränts,
fälten låg obesådda och boskapen var bortrövad av
passerade krigsstyrkor. Bönderna klagade över att de icke hade
medel att köpa en enda skäppa säd.
Till det som förstördes redan under första
kriget hörde Örkelljunga järnbruk på den plats, som
alltjämt bär namnet Bruket. Dess tillkomst får ses mot bakgrunden
av en gammal järnframställning i bygden. De talrika sjöarna
och myrarna lämnade råämnen till ett gott järn, framställt
genom smältning i enkla blästerugnar. Fynd av slagg och smältugnar
har visat, att denna primitiva järnframställning förekommit
de flesta delar av socknen och skattlängderna visar, att skatten i
flera gårdar långt fram i tiden erlades i järn. I detta
danska "järnbäraland" sökte vid 1600-talets mitt
en industriidkare i Köpenhamn, Jakob Petz igångsätta järnframställning
och förädling i större skala. I november 1646 erhöll
han av Kristian IV tillstånd att uppföra en anläggning i
Örkelljunga med tunga vattendrivna hammare för att slå ut
stång- eller ämnesjärn. För framställningen behövdes
även bränsle varför Petz erhöll företrädesrätt
till den icke ollonbärande surskog som växte i trakten, varjämte
ingen ägde rätt att inom fyra mils avstånd från ÖrkelIjunga
uppföra någon konkurrerande hammarmölla. År 1650 var
bruket anlagt, men dess livslängd blev ej lång. År 1664
heter det att "Örkelljunga järnvärk" låg
alldeles nere och 1671 förmäles att järnliammare och masugn
var så förfallna att endast hålldammen syntes.
En utarmad befolkning blev det således som
efter freden tillfördes den svenska kronan från Örkelljungabygden,
och som långsamt började anpassa sig efter den svenska överhetens
bud. Inte ens den tid som kallats den stora ofredens blev dock så
svår som 1600-talets krigsår, trots dryga skatter till krigsutgifterna.
Tvärtom betydde 1700-talets ingång början till en uppgångstid,
låt vara i långsam takt. Krigets åskor mullrade visserligen
i fjärran, men socknens mark kom aldrig mer att bli krigsskådeplats.
Det var i stället den fredliga odlingens tid som började, och
samtidigt blir händelserna i socknens historia mindre sensationella.
Lärkesholm, socknens enda frälsegods,
upplevde under 1700-talet sin blomstringstid, icke utan betydelse för
den övriga socknen. Efter branden 1676 hade gården återuppförts
av adelsmannen Arild Svave. Denne ägde godset till sin död 1689.
Efter att någon tid ha tillhört en ämbetsmannafamilj inköptes
det 1730 av överstelöjtnanten
vid Kronobergs regemente, sedermera generalen, friherre Berndt Wilhelm von
Liewen. Denne var en krigare av karolinskt snitt, men samtidigt en typisk
representant för frihetstiden. En kistplåt i Örkelljunga
kyrka, där hans stoft vilar, ger en sammanfattning av hans militära
bedrifter, omfattande 13 fältslag, 4 huvudslaktningar, 5 belägringar
och 2 fångenskaper. Men von Liewen hann under sin åttiosexåriga
levnad även syssla med mera fredliga företag. På sockenstämman
i Örkelljunga lät han ofta sin stämma höras liksom i
riksdagen i Stockholm. Mest bekant har han kanske blivit genom Carl von
Linnés skildring av besöket i Lärkesholm i sin Skånska
resa. Linnés beundran för von Liewen kan man inte taga miste
på: "Baron Liewen war en Herre, som utan studier, igenom et makalöst
snille, sjelv inventerat ganska många och nyttiga saker för Oeconomien."
Så följer en sexton sidor lång skildring av baronens många
uppfinningar och inrättningar, från fiskdammar, kvarnar, vagnar,
manglar, springbrunnar till musfällor och vargutrotningsmedel.
Von Liewens namn har dock ofta kommit i skymundan
för en senare Lärkesholmsherres, titulärlandshövdingen
Anders von Reiser, som ägde godset från 1772 till sin död
tio år senare. Von Reisers direkta insats i socknens historia är
icke stor, isynnerhet som Lärkesholm ofta endast var en tillfällig
vistelseort för honom. Men genom sitt testamente av den 10 november
1780 har han för alltid skrivit sitt namn i socknens hävder. Anders
von Reiser förordnade nämligen att godset i framtiden skulle förvaltas
av en stiftelse bärande hans namn, samtidigt som han gjorde en rad
donationer, flera till bygdens framtida gagn. Bl. a. inrättades en
pensionsfond för fattiga personer, en skolinrättning, en arbetsinrättning
samt fonder för utdelande av brudgåvor och resestipendier. På
godset fanns redan på 1700-talet en rad av småbruk, och de utvidgades
ytterligare under nästa århundrade. Under de sista årtiondena
har emellertid många gårdar nedlagts då de blivit mindre
lönande, eller vissa fall friköpts. l stället har genom de
ökade virkespriserna skogsavkastningen blivit stiftelsens viktigaste
inkomstkälla.
Om de tidigare århundradena i Örkelljungabygdens
historia kunnat fångas in genom skildringen av några markanta
händelser och personer är detta omöjligt för det nittonde
århundradets vidkommande. Några sporadiska antydningar om utvecklingen
får vara tillfyllest.
Befolkningen ökades under 1800-talet med inte
mindre än 1500 invånare, varigenom en omfattande hemmansklyvning
blev nödvändig. Härigenom uppkom de småbruk, som varit
så typiska för bygden, och som nu åter börjar sammanföras
till större odlingsenheter. Många föredrog dock att lämna
det ofta klena jordbruket för ryktena om guldlandet i väster.
Redan på 1850-talet lämnade de första utvandrarna fädernebygden,
och på 1880-talet kulminerade emigrationen till Amerika. Icke mindre
än 431 personer lämnade under detta årtionde pastoratet.
Icke minst i kulturellt avseende förbättrades
tillståndet i socknen under 1800-talet. Skolväsende, fattigvård
och barnavård organiserades. År 1870 flyttades överläggningarna
om socknens angelägenheter från kyrkan till den nyuppförda
sockenstugan mittemot, och nya kommunala organ uppstod. År 1874 öppnades
i sockenstugan ortens första sparbank, till stort gagn för hela
den omkringliggande bygden. Ifråga om rusdrycksmissbruket, som i äldre
tid var stort i socknen skedde en stark förändring till det bättre
under 1800-talets senare hälft. Detta sammanhänger nära med
de religiösa väckelserörelser, som då gick genom bygden,
och som här satt varaktiga spår. Medan de herrnhutiska rörelserna,
som betytt så mycket i grannsocknarna, gick Örkelljunga tämligen
spårlöst förbi kom den rosenianskt lågkyrkliga väckelsen
att betyda så mycket mera. Den hade på 1850-talet sina första
bärare i ett par pastorsadjunkter i Örkelljunga, men verksamheten
har senare nästan uteslutande burits upp av lekmän. I det 1878
öppnade missionshuset fick missionsvännerna den första egna
samlingslokalen i Örkelljunga socken.
Genom olika faktorer kom den gamla kyrkbyn i Örkelljunga
vid 1800-talets utgång att i högre grad än under tidigare
århundraden bli socknens centrum. Därmed har vi hunnit till slutet
av en epok i bygdens historia och början av en ny. Med det första
tåget som rullade in på Örkelljunga järnvägsstation
en januaridag 1894 kan man säga att den nya tiden kom till bygden.
Affärer, industrier, banker, skolor och bostadskvarter skulle växa
upp och förvandla kyrkbyn till ett centrum, inte blott för Örkelljunga
socken, utan för hela nordvästra Skånes inland. |
