För ungefär 200 miljoner år sedan hade jordens alla nuvarande kontinenter förts ihop till en enda stor jättekontinent som vi kallar Pangaea.

När de olika delarna var på väg att flyta ihop för att bilda Panganea uppkom spänningar här och var i jordytan. I Skåne bildades sprickor i vilka flytande magma trängde upp När magman kallnade blev det en bergart som vi kallar diabas. Sådana diabaspartier ser vi i dag på många ställen här i norra Skåne. Vid Eket var mycket sprängsten vid motorvägsbygget diabas.

När diabasen vittrar bildas en jordart som många växter trivs i och på dessa ställen kan man hitta många ovanliga växter.

När vårt vanliga berg, som består av gnejs, upplöses - vittrar - till jord blir denna istället mycket näringsfattig. Det krävs mycket kalk och gödning för att bönderna skulle få bra skörd på sådan jord.

 Gnejs är mer eller mindre randig

Spänningarna i jorden ledde också till stora jordbävningar. Vissa delar av jordytan lyftes högre än omgivningen. Ett sådant upphöjt område kallas "horst".

I Skåne finns många kända horstar: Hallandsåsen, Söderåsen, Kullen, Nävlingeåsen, Linderösåsen och Romeleåsen är några av dem.

Mellan horstarna och längst ner i södra Skåne hittar vi nedsänkta partier - gravsänkor eller sprickdalar - som med tiden kom att fyllas med sand och andra avlagringar.

På den tiden - för 200 miljoner år sedan - hade det funnits dinosaurier ganska länge och det var ungefär nu som de första däggdjuren kom till.

 Så småningom började Pangaea dela sig och de olika världsdelarna flyta isär. Så här såg det ut för ungefär 120 miljoner år sedan. Fortfarande var det gott om dinosaurier och endast små och muslika däggdjur. De första urfåglarna börjar dyka upp. Egentligen låg Sverige mycket närmare ekvatorn än som framgår av kartan och klimatet var som vid Medelhavet eller kanske ännu varmare.

Vid den här tiden då Pangaea började dela sig här i norr skedde stora förkastningar här i Skåne - se ovan om gravsänkor och horstar. Men Skåne hade också ett 70-tal vulkaner. Vi kan fortfarande hitta spår av dessa . Vanligen är det bara den innersta hårdaste delen av vulkanerna som finns kvar. En sådan vulkanrest finns nära Röstånga i mellersta Skåne.

 Så här ser världen ut i dag. Atlanten fortsätter att vidgas. Indien har kolliderat med Asien och detta har lett till att jordens högsta bergkedjor i Himalaja har bildats.

I de här bilderna har vi räknat tiden i miljoner år. Det är i dessa tidsperspektiv vi ser Hallandsåsen, som är en horst. Så här gamla är också diabasgångar, som vi ser som svarta stenar t.ex.när man byggde motorvägen förbi Eket.

Men mycket annat i landskapet är av mycket yngre datum, kanske "bara" 15000 år och skapat av inlandsisen.

Det är vanligare med istid än att klimatet är som nu. Istider varar i genomsnitt ungefär 100000 år. Mellan istiderna får vi varmare med gröna somrar som vi har nu. Dessa mellanperioder brukar vara så där 10000 till 20000 år.

Skåne har vanligen varit isfritt när det varit inlandsis i resten av Sverige. Under den senaste istiden, som varade i 100000 år var Skåne bara istäckt i 10000 år. Men då inte Skåne var istäckt var det tundra här. Det betyder att det bara var på jordytan som det var isfritt. Nere i jorden var det fruset året om. Mammutar vandrade omkring på de stora stäpperna i Skåne.

Inlandsis kan vara mycket tjock. Vid norra norrlandskusten blev isen kanske 3- 4 km tjock. Isen gled fram från de delar av landet där det snöade mest och skrapade mot underlaget. Grus och stenar fastnade i isen. Denna blev som ett grovt sandpapper som skrapade mot underlaget. Därför kan man i dag ofta se att kala klippor är mjukt rundade men också räfflade genom kontakten med de i isens underkant infrusna stenarna.

För c:a 17000 år sedan började isen dra sig tillbaka i Skåne. I Örkelljungatrakten blev det isfritt för ungefär 15 000 år sedan. Men i de delar, som inlandsisen lämnade, var det fortfarande mycket kallt. Stora isblock blev liggande kvar utanför inlandsisens kant. Sådana isberg kallas dödis. Lera, grus och sten mm blandat - det vi kallar morän - avlagrades runt dödisen. När så småningom dödisen smälte blev det stora gropar i marken. Dessa kallas dödisgropar. Prästsjön i Örkelljunga ligger i en dödisgrop. Man lägger märke till sjöns rundade form och att det är moränbackar runt omkring.

I den smältande inlandsisen rusade vatten fram i sprickor och tunnlar. Vattnet hade sådan fart att sten och grus, som varit infruset i inlandsisen, följde med smältvattnet. Men utanför iskanten saktade vattnets fart och större stenar föll till botten. Lite längre transporterades finare grus. På så sätt byggdes rullstensåsar upp utanför tunnelmynningen i takt med att isen smälte och isen drog sig tillbaka. Rullstensåsarna har fint grus längst upp och större stenar innerst vid botten.

I stora smältvattensfloder kunde sand och grus följa med och avlagras i isälvsdeltan. Sådant deltalandskap med mjukare backar och gamla älvfåror hittar man t.ex. i dalgången vid Åsljunga och söder om Eket. Men inte bara där utan på många ställen i Örkelljungabygden ser man gamla isälvsfåror och isälvsdeltan i dalgångarna.

För ungefär 12000 år sedan blev det en varmare period och avsmältningen gick snabbare. Men först för c:a 7000 år sedan var den mesta isen borta längst upp i Norrland.

Kanske gör bilden här vid sidan det lättare att förstå.

Bilden visar kanten av den smältande inlandsisen. Framför iskanten har det bildats en sjö. Från isen lossnar ibland stora isberg. I dessa isberg kan stora stenar vara infrusna. När isberget smälter kan dessa stenar bli liggande ovanpå sjöbottnen. I våra dagar har dessa smältvattensjöar försvunnit men stenarna finns kvar. Vi kallar dem för flyttblock. De kan vara stora som små hus.

Isbergen kan ibland fastna i bottnen, s.k.dödis. Grus och sten avlagras runt omkring dem och hindrar värme att komma fram och smälta isberget. Kanske blir en stor del av isberget på så sätt inhöljt i grus och sten. Men så småningom kommer ändå isen att smälta. Kvar blir en stor grop som vi kallar dödisgrop. Sådana gropar kan innehålla en sjö som Prästsjön men vara torra som "Grytan" vid Skytteparksvägen i Örkelljunga.

I den tjocka inlandsisen uppkommer sprickor. Ned genom dessa rinner smältvatten från isens ovansida. Vattnet rusar som en älv med hög fart genom tunnlar i isen och för med sig stenar och grus som lossnat från isen vid smältningen. Tunneln mynnar ofta under vattnet i sjön utanför iskanten. Älven saktar farten då den kommer ut i sjön och gruset och stenarna faller mot bottnen. Först faller de större stenarna medan det finare gruset följer med vattnet längre från tunnelöppningen. Så uppkommer en rullstensås där vi överst har fint grus medan djupt ner i åsen vi har grövre stenar.

Om tunneln når över vattenytan eller mynnar på land blir rullstensåsen toppigare. Det översta gruslagret rasar ned utför kanterna. Sådana rullstensåsar kallar vi getryggar.

Sådant material - sand, grus och sten - som är transporterat med isälvar är ofta rundat och sorterat. Så ligger sanden t.ex. överst i en rullstensås och de större stenarna nederst.

Material som smält fram ur isen direkt utan att ha följt med en isälv och slipats i denna innehåller vanligen kantigt grus och stenar och allt är blandat så att finkornigt material ligger tillsammans med större stenar. Sådant material kallas morän.

Om jordmån.

Bergarten gnejs, som vi har i Örkelljungabygden, är svårvittrad och näringsfattig. Barr och grenar från gran och tall gör marken sur - ger lågt pH-värde. Humussyror och andra syror rinner genom markskiktet och löser upp järn, magnesium mm. Översta jordytan blir då urlakad och blek medan järnet faller ut som rödbruna järnoxider längre ner. Om man gräver i jord t.ex inne i en skog ser man att jorden (mjäljord) är rödaktig ett stycke ned.

Det är alltså gnejsberggrunden och den jordart som vittrats fram från denna som är en viktig orsak till att Örkelljungabygden blivit en hantverksbygd. Hantverk gav ju möjlighet till försörjning, som man inte fick genom jordbruket. Jorden här var mycket mager och tålde inte att betas länge. Därför täcktes den snart av ljunghedar. Detta avspeglas i namnen Örkelljunga och Åsljunga. Men så var förhållandena inte bara här utan också i stora delar av Halland. Hur det sett ut kan man få en aning om när man tittar på ljungheden vid Mästocka norr om Knäred. I vår tid har man genom kalkning och konstgödsel gjort jorden mycket bördigare inom området.

Om sjö- och myrmalm.

Järnhaltigt vatten, som pumpas upp från en brunn kan vara klart, men efter en stund uppe i kontakt med luften börjar bruna järnföreningar bli synliga. När sådant vatten kommer ut i en sjö bildas sjö- eller myrmalm. För att järn skall utlakas ur marken krävs sur miljö - lågt pH-värde. Sjö- och myrmalm var förr den viktigaste råvaran för järnframställning och speciellt under den danska tiden var den särskilt betydelsefull här i bygden. Sjömalmen hämtades vanligen vintertid genom vakar i isen.