Den streckade linjen visar gärdslenas lutning genom sju störpar hos en långgärdesgård. Den heldragna linjen motsvarande hos en kortgärdesgård.

Störar gjordes förr av enestammar. Men ek, tätvuxen gran och tall kan också användas. Störarna görs vanligen väsentligt längre än höjden på den färdiga gärdesgården.  Längden gör, att när den i marken nedstuckna delen murknar, störarna kan spetsas om och återanvändas. Antalet störar som behövs kan beräknas utifrån ett avstånd på 90 cm i gärdesgården mellan varje störpar.

För att torka fortare barkas 2-3 smala ränder längs med sidorna. Mycket bark skall sitta kvar av estetiska skäl. Markändan barkas helt. Störarna vässas från två håll och sättes med skären inåt.

Förr hettades markdelen av barrträdsstörar upp över öppen eld - kolning- eller om man tjärat dem först få tjäran att tränga in i virket. Detta var tidskrävande men gav ett visst rötskydd. Störarnas markdel kan lämpligen behandlas med trätjära, olja (t.ex.spillolja) eller annat rötskyddsmedel. I en skrift påpekar man att störar bör sättas med toppen nedåt, motsatt som de växt, eftersom toppänden suger mindre vatten än rotänden. Detta lär därför öka hållbarhetstiden. 

Gärdslen kan heta rödor, slanor, stänger,skidor mm i olika delar av landet. Gran  är vanligast men även asp kan användas.  Vanligen används klyvet material. Spillmaterial av tillräcklig längd från sågverk kan säkert också användas men kan ha kortare hållbarhet eftersom sågningen öppnar fibrerna för fukt. Kvalitetskravet är annars mycket lägre än för störar. Gärdslelängder mellan 3 och 7 meter är användbara. Korta gärdslen lägges topp mot topp och kan då ersätta en längre. Det går åt c:a 25 - 30 st per 10 meter. Gärdslenas mittmått c:a 5 - 7 cm.

Till vidjor används tunna mjuka grangrenar eller stammar av tätvuxna, undertryckta smågranar, som eventuellt klyvs.  Vidjorna får inte torka innan de används.  För att bevara dem smidiga grävde man förr ner dem i en mosse.  Längden bör vara omkring 100-150 cm och diametern 10-20 mm. Vidjan kvistas helt utom den yttre änden på 10-20 cm, som lämnas orörd. Material som blir liggande mer än en dag måste vara blötlagt för att behålla sin spänst. Vidjan uppvärms vid användningen för att få erforderlig mjukhet. Den skall värmas ordentligt utan att kolna och användas innan de kallnar. Knaggar och skott måste läggas mot störarna under bindningen. Det går åt 3 vidjor per störpar.

Galvaniserad ståltråd har också använts istället för vidjor och har många positiva egenskaper. Den användes mycket från slutet av 1800-talet.

Håll högt upp på vidjan med ena handen och dra av alla kvistarna med den andra handen. Barken skall vara kvar för att hindra uttorkning.

Planera först hela sträckningen. Här har man börjat vid en grindstolpe vilket är lättast.

Fig till höger. Det är en fördel om stöttorna är krokiga. Det blir då lättare att fästa dem utan glapp. (Stöttor används inte i norra Sverige.)