Glas introducerades först i kyrkorna under medeltiden. För att få större sammanhängande fönster sammanfogades de små glasrutorna med blylister. Blyprofiler till glas började tillverkas maskinellt på 1600-talet. Glasade fönster började först i mitten av 1700-talet bli mer överkomliga i pris. Spröjsar av trä istället för blyinfattning började då också tillverkas. På 1800-talet fordrade städernas tillväxt ökad tillgång på glas.

Figuren visar hur "månglas"tillverkades. En bubbla av glas blåstes upp. Den fördes över till ett rör, skars upp och röret roterades så att glaset slungades ut i en skiva. Ursprungligen blev sådana glas bara c:a 10 cm i diameter men förbättrad teknik kunde ge en diameter på närmare 1 meter. Metoden användes i Sverige in på 1800-talet.

Det ofärgade glaset hade förr oftast olika nyanser av svagt grönt, blått eller gult. Grön nyans berodde på förekomst av järnoxid i sanden, som ingick i glasmassan.

Cylinderglas (se figuren) tillverkades manuellt ända in på 1930-talet. Glasrutorna kunde med denna metod bli större med höjder på dryga metern. Tjockleken var ungefär 2 mm. Sådant glas förekommer i hus byggda 1860-1930.

Det maskindragna glaset fick också tjockleksvariationer. Det gav ytan ett visst liv. Men metoden förbättrades och glaset blev allt jämnare.

I och med floatglasprocessen, som utarbetades på 1950-talet i England, fick vi vårt moderna fönsterglas. Glasmassa flyter här ut över en bädd av flytande tenn, för att i den andra ändan av bädden, där temperaturen är lägre komma fram som färdigt glas. Tjockleken av glaset sätts vanligen till 3mm.