Vippentorpet i södra Halland är ett typexempel på en högloftsstuga

Den hustyp, som ses i bilden ovan, var mycket vanlig i de delar av Sydvästsverige, där det fanns skog. Den benämns "det sydgötiska huset" eller "högloftstugan" och fungerade som manbyggnad på bondgårdarna. Den centrala delen var en ryggåsstuga. Den var ofta knuttimrad, hade lägre taklutning än övriga delar av huset och var torvtäckt. Vid ena eller båda gavlarna på ryggåsstugan fanns gavelbodar s.k. "härbärgen" eller "loftbodar". De var vanligent uppförda i skiftesverk. De lodräta väggarna var här högre och taklutningen var större än hos ryggåsdelen. Deras tak var ofta halmtäckta. Det härbärge, som låg längst bort från eldstaden kallades "bakhärbärge" eller "bahuset" som i figuren ovan.

I lofthusen övervåning torkades spannmål och i bottenvåningen förvarades andra matvaror. Där var kistekammaren, plats för sommarboende, undantag mm. Farstun, som hade en ingångsdörr genom sydväggen, var lika lång som huset var brett. Från den kom man in i stuen eller till det främre härbärgets olika delar där mat mm. förvarades.

Ryggås- eller bjälkastugan hade en mycket ålderdomlig utformning med låga långsidesväggar och väggfasta lådbänkar. Dessa var fyllda med halm och täckta med dynor. De fungerade både som ligg- och sittplatser. Lägg i figuren märke till storbordets placering med gallbänken på insidan mot väggen. På den skulle manfolket sitta. Framför bordet fanns ofta en lös bänk där kvinnfolket hade sin plats. De andra bänkarna hade namn efter det väderstreck, som de var placerade i.

Intill köket i figuren ovan fanns "kätten". Där fick kalvarna vara, när vinterkölden satte in. Mellan kätten och stuan fanns en bjälke på vilken bonden kunde hänga sina våta kläder för tork.

På denna bjälke mellan långväggarna och mot kätten och köket kunde vid högtidligare tillfällen vackra vävnader sättas upp. Då kunde man också lägga ut liknande vävnader på bänkarna. Till detta kom hängkläderna av linne, som fästes på övriga väggar. Då var också bord, bänkar och väggar renskurade och stuan var mycket vacker, speciellt när eldstickorna tändes i järnljusstaken på bordet.

 Långloftstugor

Manbyggnaden i Ingeborrarp, som tidigare varit av sydgötisk typ, men nu har enhetlig takhöjd.

Det sydgötiska huset förvandlades så småningom till en tvåvånings länga med enhetlig takhöjd. Det åstadkoms genom att höja långväggarna i ryggåsdelen ett par skift ev kombinerat med att sänka väggarna i härbärgena. Över detta restes ett tak , oftast halmtäckt, med gemensam takhöjd. Spår av ryggåskonstruktionen kan ofta finnas kvar. Hade det funnits takfönster i ryggåsdelen försvann detta och fönster togs upp i långväggen.

De längor, som uppkom på dessa sätt, hade vissa estetiska egenskaper:

• Bredden begränsades av att längre takbjälkar än 6 m sällan gick att få.
• Halmtäckningen av taken fordrade ungefär 45 graders taklutning.
• För att få tillräckligt utrymme blev husen långa, minst två gånger husets bredd, ofta tre till fem gånger bredden.
• Ser man längan från sidan förhåller sig vägghöjden till takhöjden som ungefär 2 till 3. Det är i runda tal "gyllene snittets" proportioner, vilket vi vant oss vid som ett estetiskt ideal.
• Grunden var oftast låg, utom om huset låg i en sluttning. Det saknade vanligen källare.
• Rummen låg i en rad. Oftast gick de genom husets hela bredd så att det fanns fönster åt båda långsidorna.

Byggnader av den typ vi kallar skånelängor finns förutom i Skåne också framför allt i Halland, västra Blekinge på Bornholm och Själland. Långloftslängorna på Skånes slättbygd hade en rikare rumsindelning, men man finner många likheter med långloftstugorna i norra Skåne. Samma förutsättningar har lett till likartade husformer även om den historiska bakgrunden skiljer sig en del.

• Korsvirke fanns som konstruktion i de flesta sydskånska gårdar före 1850. Men korsvirket var vanligen inte synligt. För att skydda träkonstruktionen från rötskador kalkades den liksom den övriga väggen eller kläddes in i panel.
• Skiftesverk (båle) är också en gammal metod, kanske äldre än korsvirket. Den var vanlig både i Danmark och Skåne så länge som det fanns någorlunda gott om virke.

Veranda i Smedhult, några kilometer norr om Örkelljunga