Den jorden som du trampar hos mej på Crimson Creek,
den kommer ifrån himmelen och den har gjort mej rik,
den duggade så sakta i många tusen år,
det är en himlajord, min vän, den jorden där du står.
Di säjer att den kommer från öknen västerpå.
Och ocianens vindar bar regnet till vår bukt
och jorden drack och grönskade och satte blom och frukt.

Till denna himlajorden kom jag som timmerman,
i Falkenberg jag föddes, John Löfgren var mitt namn.
Nu kallar jag mig Loffgren och odlar apelsin,
trehundra kor jag äger nu, sex hästar, åtta svin.
Så talte farmar Löfgren, jag svarade som så,
att lantbruk var det yrke jag minst förstod mig på.
Men att jag hört på pampas ett yttrande i bland
om jorden där att den kom dit med storm från Incas land.
Den kallas lössjord, sa jag, den kommer som ett damm,
ett stoft från heta öknar som vindarna bär fram.

Om saken ter sig sådan i vetenskapens ljus,
så är det dock en himlajord du ser i från mitt hus.
Det låg en vacker tanke i Löfgrens romantik,
en tro på nåd från ovan som gjorde honom rik.
Han slet där i sin djungel med halländsk energi
och odlade den himlajord som han nu sover i.

Hans rikedom var dock ringa, det har man insett nu,
hans egendom tog banken, en kviga fick hans fru.
Men apelsiner lysa i Löfgrens spår som guld
i urskogen i Queensland och kvittad är hans skuld.
Själv går jag i Ligurien på Medelhavets strand,
det blåser från Sahara och rymden står i brand.
Jag tänker på John Löfgren, min vid öknens rand.
Det faller jord, jungfrulig jord, från himlen i min hand.

"Änglamark" S-B Taube