januaridikt02

Kälkbacken

Det rusar en kälke i vildaste fart ifrån backens översta krön.

Det fladdrar en halsduk, det glöder en kind mot den bländvita, mjuka snön.

Och livet är glatt som en visa i dur och friheten hög och stor.

Det finns inga hinder för glädje och lust i ett sinne där lyckan bor.

Det är skrik och skratt, det är skämt och glam i backen där kälkarna far.

Se solen den lyser bak frostiga träd, den glittrar och står där så klar.

En domherre lyfter sin vinge och flyr till skogs undan ungarnas här,

och en ekorre viftar sin yviga svans till farväl när mot dungen det bär.

Men vad nu? Det blev plötsligt så underligt tyst därborta vid Prästtorps klint!

Av den stojande flocken syns ingenting, och min blick slår mot snövidden slint...

Å - nu förstår jag hur allt ligger till: det var bara ett minne, som steg

likt en blåklint upp sedan åttio år ur barndomsminnenas teg.

Men jag tror att det ligger en kälke nånstans i mitt skjul, om jag inte minns fel.

Den har burit mig förr på sin starka rygg, och än är den felfri och hel.

Kom grabbar, så går vi till Prästtorps klint, vi ska pröva om ännu vi har

en glimt av mod och hisnande fröjd ifrån flydda midvinterdar!

**********************

2002