|
Som barn var han liten och klen, satt mycket och ritade, funderade och studerade olika djur.
Efter träget tränande och vandrande i naturen blev han dock en riktig atlet och i 19-årsåldern när han börjat på Konstakademiens principskola anlitades han gärna som modell i anatomiundervisningen.
Katten med sina avspända och ändamålsenliga rörelser var hans fysiska ideal!
Hans djur-, jakt- och naturintresse började tidigt. När han var barn försökte han föda upp fågel-, ekorr- och vessleungar.
"Vi hade en katta med en stor unge som redan åt själv från fat. Jag kom till henne en dag där hon låg på sin plats vid kakelugnen. Jag hade med mig två helt små ekorrungar. Jag lade en till henne,
men höll min hand i ordning att gripa henne i nacken om det skulle bli bråk.
Kattan låg lugn, nosade först på ungen och makade honom sedan sakta till sig. Jag lade dit den andra också, och minuten därpå låg kattan makligt utsträckt på sidan med båda ekorrungarna sugande av alla
krafter i hennes spenar som om de aldrig gjort annat. Senare då de började krypa omkring på golvet sprang hon ömt efter och bar dem tillbaka. Men ekorrarna växte stora och ville ut i livet till äventyr.
De sutto ibland gungande i en trädtopp på gården, och kattan sprang upp efter dem och gav sig ofta ut på så smala kvistar att hon föll till marken. Hon hade inte för roligt alltid."
I Bruno Liljefors bok Det vildas rike finns ytterligare bevis för hans kärlek till katten:
"Katten är kanske det djur jag ägnat min mesta sympati. Han representerar bäst denna kroppens och sinnets jämvikt som är så utmärkande för det vilda djuret – och dit räknar jag katten, d. v. s. Skogskatten,
den gråstrimmiga utan vitt – den friborne jägaren. Hans mjuka säkra rörelser äga en oändlig harmoni. Hans gång är som harpotoner. Hans böljande rygg glider fram i gräset där det vajar för vinden – liksom i
släkt med det.
Hans smidighet kommer än högre till uttryck genom det fläckiga och strimmiga mönstret i hans dräkt med dess säregna fördelning åt kropp och lemmar – åt ansiktets djärva tatuering i all dess blidhet.
Hans min är som ville han bara frid.
Men han är ständigt redo till blixtsnabba vändningar och explosiv kraft. Bråk undviker han – som opraktiskt – men tvingas han dit är han genast utan att blinka fienden inpå livet och ingenting ryggar han för.
Kattens förmåga att i en kritisk situation fatta det rätta beslutet om vad som är att göra är underbar. Han behöver aldrig efteråt tänka: "Jag skulle ha gjort så i stället..." "
Han absoluta favorit genom åren var jordgrårandige Jeppe. Han har berättat hur han mötte honom första gången som liten kattunge. När han kom med en skjuten tjäderhöna till bondstugan han hyrt in sej hos och såg kattungen
leka på golvet. Han slängde tjädern till ungen som först sprang in under sängen men snart kom ut och släpade det tunga bytet baklänges in under bädden. Ungen hade precis de färger Bruno gillade – jordgrå med mörkare
tvärstrimmor och inget vitt. Undersidan på ungens fötter var sotsvart och trampdynorna färgade som brända kaffebönor. Han fick kattungen och de blev oskiljaktiga.
Han berättar:
"...Jag for ut till Kvarnbo, där hade jag som pojke letat fågelbon och var fästad vid trakten. Jag tog in för en tid hos mjölnaren för att måla. Och då jag behövde katten som modell några dagar, sände jag ett bud att
hämta den. Den kom i en korg, övertäckt och placerad under fotsacken i vagnen, och några dagar därefter sändes han på samma sätt hem till mina föräldrar igen.
Snart fick jag meddelande därifrån att katten försvunnit och strax därpå stod han jamande vid min dörr i vindstrappan ute på Kvarnbo.
Det var bara fem kilometer från staden, men först måste den unge katten, skygg som han var, gå genom gatorna i staden och passera bron över Fyrisån. Och hur hittade han vägen?
Nu stod han emellertid vid dörren. Och sen höllo vi ihop i lust och nöd några år tills han försvann en dag, förmodligen skjuten av någon jaktvårdare, fruktansvärd skogskatt som han var. Som fullvuxen blev han ett ovanligt grant djur.
Han följde mig i skogen som en hund. Han gjorde som en sådan glädjesprång omkring mig då jag tog bössan från väggen. När han kände sig lat brukade han ta ett vigt hopp upp min axel – även när jag var i full marsch –
och lägga sig omkring nacken på skuldrorna. På natten låg han på täcket vid fötterna och kom då och då spinnande och strök sig mot min hals för att konstatera att det var all right. När jag ibland reste bort, brukade han vid hemkomsten
möta ett par kilometer hemifrån och ledsaga mig. En svart oktoberkväll kom jag i öppen vagn på hemväg i sällskap med en vän. Vi sutto och pratade livligt och högt i vagnen. Då vi voro halvvägs började hästarna krångla och nästan stanna,
och jag frågade kusken vad som stod på. "Det är något besynnerligt djur som hoppar kors och tvärs framför hästarna", klagade han. Vi stannade. Och i nästa ögonblick satt Jeppe fridfullt spinnande i mitt knä utan att jag märkte
hur han kom upp."
Han målade djur och natur och var miljömedveten långt innan ordet ens var uppfunnet. Han hade en naturvetenskaplig syn på djur och natur. Han såg det som helt naturligt att rovdjur äter andra djur.
..."Den grymma katten lurar på sparven.
Tror någon att det är av någon sorts ädelhet och upphöjdhet som en ko inte försöker ta en gråsparv?"...
Även Lindorm Liljefors, en av sönerna, vittnar om pappans förkärlek för katten:
"Under hela livet framskymtade hos BL hans beundran för katten – enkannerligen den gråstrimmiga vildkatten. Dess blixtsnabba reaktion, dess explosiva aktion vid fångandet av sitt byte, som trots våldsamheten
skedde med exakt precision och yttersta behärskning, fascinerade honom.
Ofta framhöll han katten som slavnaturens motpol. Han tjusades av djuret som i årtusenden levt samman med människan och som ändå hållit sin vilda skepnad och natur så fullkomligt intakta."
Bruno Liljefors är en av Sveriges mest kända konstnärer både här och utomlands. Han hade ju redan tidigt inriktat sej på djur och natur i sitt måleri och gick hela tiden sina egna vägar. Vilket alltid retade någon.
Han utförde mycket beställningsmåleri och såg det oftast som en utmaning. Han följde sitt samvete – ville inte ge avkall på det han ansåg vara sanning om djur och natur. Ett exempel är dispyten med grosshandlare Lamm som bland annat
beställt en oljemålning med katt och talgoxar.
"Han tyckte om dem men skulle gudbevars göra en anmärkning på tavlan med katten, som han gärna kunnat hålla inne med, ty han visade sig härigenom endast förstå sig på konst precis lika bra som ett visst djur uppfattar en väderkvarn.
Han tyckte det var 'för litet' på tavlan och 'omgivningen blev därigenom ödslig'. Det är just så jag vill ha det, sade jag. Katten lurande på fåglarna gör ovillkorligen bättre intryck då omgivningen är ödslig än om tavlan skulle vara full
med en mängd onödiga och sig uppmärksamheten alltför mycket ådragande detaljer. Jag sade honom även att jag ej kunde ändra tavlan med bibehållande av samma idé. Han tyckte att jag kunde sätta dit en talgoxe till åtminstone. Då jag invände
att talgoxarna ej äro så sällskapliga fåglar att de ses så många tillsamman, föreslog han att bredvid katten måla en kattunge! Att mitt i vintern ute i skogen se en kattunge följa med modern ut på jakt! Det var så magstarkt att jag ej kunde
svara på en god stund. Emellertid lovade jag honom att göra vad jag kunde för att kunna göra tavlan så att han tyckte om henne men att jag på samma gång kunde våga visa den för folk. Han trodde också att en tavlas värde berodde av mängden
föremål som å densamma äro avbildade. Han framkastade just att man 'kanske för 50 kronor ej kunde begära att få mer än en katt och 2 fåglar på tavlan' (brev till hemmet)".
Han hade understundom problem med konstmecenaten Pontus Fürstenberg i Göteborg som kunde komma och störa med än den ena än den andra synpunkten. Fürstenberg köpte dock en hel del målningar av honom och 1902 donerade han sin samling av nordisk
1880- och 90-talskonst till Göteborgs konstmuseum. Mitt eget första katt-och-konst-minne från konstmuseet i Göteborg är just "Katt på fågeljakt" som Liljefors målade i Freilassing. Samarbetet med Ernst Thiel i Stockholm flöt mycket smidigare
och på Thielska Galleriet finns också många verk av Liljefors.
Bland vännerna fanns till exempel Gustaf Koltoff – zoologisk konservator i Uppsala – tillsammans gjorde de bland annat dioramat på Gustavianum i Uppsala, Carl Larsson som han vikarierade för på Valands konstskola i Göteborg,
Albert Engström, flygaren Carl Cederström, Anders Zorn och fiskaren-jägaren Karl Lilja.
Han arbetade och bodde på många platser – Freilassing i Österrike, Grèz-sur-Loing i Frankrike, Italien, Göteborg, Uppsala, Ytter-Järna, Österbybruk, Stockholms skärgård. När han blev gammal återvände han till sin födelsestad Uppsala.
|
|
|
Fakta Bruno Liljefors
1860 föddes han i Uppsala. Föräldrarna var kruthandlarna Anders och Maria Liljefors.
1879 började han på Konstakademiens principskola.
1882 lämnade han Konstakademien eftersom han ville bli djurmålare och tyckte att akademien var för stel och gammaldags; for utomlands och studerade bland annat i Düsseldorf och Freilassing.
1882 Katt vid kråkbo (blyerts/Uppsala Universitets konstsamlingar)
1882 Katt och talgoxar (olja).
1882 Lekande kattungar (olja, Freilassing).
1883 blev han i Freilassing klar med Katt på fågeljakt (olja på duk/Göteborgs konstmuseum) och deltog med en kattstudie på Blanchs invigningsutställning.
1884 Katt på blommande sommaräng (olja på duk, Qvarnbo).
1884 var han i konstnärskolonin Grèz-sur-Loing; ävenså Carl och Karin Larsson.
1884–85 utgav han Karikatyrer, 2 skämtseriealbum.
1885 Katt och bofink; Katt med fågelunge i mun ("Fem djurmålningar i gemensam ram", olja på trä/Nationalmuseum)
1885 gick han med i Opponenterna och deltog i deras utställning "Från Seinens strand" på Blanchs konstsalong.
1886 Katt vid fågelbo (blyerts och svart tusch/Åmells)
1887 gifte sej han med Anna Olofsson.
1887 Katt på blomsteräng (olja på duk).
1888 Katt med fågelbyte ("Fem djurmålningar i gemensam ram", olja på trä/Göteborgs kommun)
1889 blev tavlan Katt klar. "Katten målad av BL, landskapet af en elev" (olja).
1889 gjorde han tillsammans med Gustaf Koltoff färdigt dioramat i Gustavianum, Uppsala.
1890 Katt vid fågelbo (olja på duk/Zornsamlingarna, Mora)
1891 utgavs Från skog och mark med text av Richard Bergström.
1892 bildserie med Katt lekandes med mus till Ord och Bilds 1:a årgång.
1893 bakgrundsmålningar på Biologiska museet på Djurgården i Stockholm.
1895 gifte han sej med Signe Olofsson.
1897 utkom Paul Rosenius bok Naturstycken med illustrationer av BL.
1912 utgavs Ute i markerna.
1919 Katt (olja).
1919 blev han fil. hedersdoktor universitetet i Rostock.
1927 blev han fil. hedersdoktor Uppsala universitet.
1934 utkom Det vildas rike - några skisser och berättelser om hans umgänge med naturen och djuren.
1939 dog han i Uppsala.
Det här är ett personligt, kattligt urval, av Bruno Liljefors-data. Vill du veta mer om honom kan du till exempel läsa:
Bruno Liljefors av Allan Ellenius, Bokförlaget Carmina 1981.
BRUNO LILJEFORS – Naturen som livsrum av Allan Ellenius, Bonnier Alba 1996.
Bruno Liljefors av Bo Lindwall och Lindorm Liljefors, Rabén & Sjögren 1960.
Det vildas rike av Bruno Liljefors, Bonniers nyutgåva 1960.
Han gick ut med en bössa och kom med en tavla – Till minnet av Bruno Liljefors av H A H Rust, Förlagsaktiebolaget Västra Sverige 1977.
In the Realm of the Wild – The Art of Bruno Liljefors of Sweden, utställningskatalog 1988–89.
Bruno Liljefors har sedan debuten på 1880-talet ställt ut på många olika håll till exempel i Göteborg, Stockholm, Uppsala, Paris, Berlin, Dresden, Köln,
München, Boston, Brooklyn, Buffalo, Chicago, Cincinatti, Detroit, Indianapolis, Minneapolis, New York, Philadelphia, Pittsburg, San Fransisco, St Louis,
Toledo, S:t Petersburg.
Hans verk finns på Ateneum i Helsingfors; Faaborg Museum i Danmark; Göteborgs konstmuseum, Göteborgs kommun; Helsingborgs Museum; Jönköping Läns Museum;
Malmö konstmuseum; Nationalmuseum, Thielska Galleriet och Prins Eugens Waldemarsudde i Stockholm; Zornsamlingarna i Mora; Uppsala Konstmuseum, Uppsala
universitet, Rijksmuseum Twenthe i Enschede, Holland med flera ställen.
©Ragnhild Solvika 1999
Tillbaka
|
|
| | |