|
Vattenkraftstekniken bygger på vattnets kretslopp i naturen. Vatten från sjöar och hav förångas av solens värmestrålning. Vattenångan bildar moln och vattnet faller ner som regn. Regn som faller i höglänta områden har alltså av solen lyfts upp från havsytans nivå och har därigenom fått en större lägesenergi. Denna lägesenergi omvandlas i turbinerna i våra vattendrag till nyttig mekanisk energi som i generatorn överförs till elenergi. Vattenkraftstekniken bygger på vattnets kretslopp i naturen. Vatten från sjöar och hav förångas av solens värmestrålning. Vattenångan bildar moln och vattnet faller ner som regn. Regn som faller i höglänta områden har alltså av solen lyfts upp från havsytans nivå och har därigenom fått en större lägesenergi. Denna lägesenergi omvandlas i turbinerna i våra vattendrag till nyttig mekanisk energi som i generatorn överförs till elenergi. Eftersom drivkraften för vattnets kretslopp är solen kan man betrakta energin från vattenkraften som magasinerad och fördröjd solenergi. I naturtillståndet d.v.s. om inga turbinanläggningar byggs går energin till spillo som friktion i vattnet och mot vattendragets bottnar inkl. forsar och fall. Teoretiskt sett blir resultatet en uppvärmning av vattendraget och dess omgivning. Denna uppvärmning är dock mycket liten och saknar praktisk betydelse. När vattnet återvänt till havet har det på detta sätt förlorat all den energi som det tidigare upptagit från solstrålningen. Den moderna vattenturbinen började sin utveckling under 1800-talets första hälft. Sedan dess har nya turbintyper utvecklats och befintliga förbättrats - allt för att så effektivt som möjligt ta till vara energin i det strömmande vattnet.
|
