Den suraste av Volvos holländska citroner är varken Dafderivatet 66 eller sopcontainern 343. Nej, rekordet i låga pH-värden slås med lätthet av ärkecitrusen 480 ES, ett mirakulöst misstag som aldrig borde ha konstruerats. "Ta inte hit skiten", lär Volvos dåvarande USA-chef ha sagt. Det gjorde de aldrig heller. LÅTSASSPORTBILEN Volvo hade under sjuttiotalet köpt in sig i holländska DAF, som då gjorde rullande sardinburkar med gummibandsdrift. Volvo övertog produktprogrammet och satte Volvoemblem på bilarna. I pipelinen fanns en ny modell, som skulle bli praktfiaskot 343. Allt som kunde göras fel gjordes fel. Ledningen i Göteborg fick så småningom nog och beordrade holländarna att ta fram en ny modellserie, som motsvarade de krav kunderna ställde. Holländarna svarade med 480 ES. Bilen hade legat på ritbordet redan 1979. Den skulle bli basen för en hel serie mindre, framhjulsdrivna bilar som vi skulle komma att känna som 440- och 460-serierna. Fyra olika designteam tog fram sina tolkningar för hur en sportig men säker och tråkig bil skulle se ut. Resultatet blev en kombi med platt näsa och jättekofångare. Väldigt sportigt! Under skalet var det en vanlig småbil med en riktig rova från Renault som kraftkälla. Konkurrenterna skämde bort kunderna med varvvillig flerventilsteknik. Volvo gav kunderna vibrationer och lamt temperament. De perversa typer som ändå köpte bilarna drabbades snart av 480:ans miserabla kvalitet. Pop-up-lyktorna stod och poppade upp och ner på parkeringen, vatten läckte in, motorerna stannade, delar lossnade, ingenting fungerade. Tidningarna skrev spaltkilometer om de stackars kunder vars bilar ställde till ett helvete för sina ägare. När bilen försågs med katalysator sjönk effekten till under hundra hästar. Försäljningen dalade. Ändå höll man liv i eländet långt in på nittiotalet. Sedan tidigare fanns en turbomodell, med hisnande 120 stukade kusar under locket. Inte undra på att kunderna föredrog Celica och 323F. Bilens moralpatos hade dödat idén redan innan den blev verklighet, men det insåg aldrig Volvotopparna. Min egen erfarenhet av modellen är ringa men förödande. En polare med konstiga böjelser skulle köpa bil och var sugen på Volvos hårfrisörskeracer. På annons hade han hittat en 87:a som vi åkte och kollade på. Det dröjde inte många minuter innan verkligheten hade överträffat mina allra elakaste fördomar. Bilen var förfärlig. Styrningen saknade känsla, understyrningen var påtaglig, bromsverkan diffus, pedalkänsla som i en 240, urk, urk, urk. Till råga på eländet var aset fusklagat efter en krock och hade ett minst sagt skumt förflutet. Förtroendet för såväl modellen som exemplaret var kört i botten. Min kompis köpte en annan bil. Volvo 480 borde aldrig ha tillverkats. Hata den. Det är den värd.