|
Elis
Aidanpää har under många år i ett stort antal akvareller skildrat
den gamle bebyggelsen och
människornas liv i den nordliga fjällvärlden.
Framförallt har han i bildsviten ”Kaalasvuoma” berättat om
tillvaron i övre delen av Kalix älvdal under gångna tider. Det är ett
hängivet forsknings- och dokumentationsarbete som ligger bakom hans
bilder av fjällfolkets levnadsförhållanden i ödemarken. Han har sett
hur naturen skyndat sig att ta tillbaka det som människorna lånat och
hur de gamla boplatserna försvunnit. I många fall är det om sina egna
förfäders kamp mot en bister verklighet med fattigdom och sjukdomar
som han velat påminna.
– Innan jag kunde börja måla av de gamla
boplatserna med de förfallna husen måste jag ha kunskap om människorna
som bott där, säger han vid ett besök. Först när jag visste något
om husets historia och känt värmen från människorna som levt där
kunde jag måla. Husen fick aldrig vara anonyma. De första motiven hämtade
han från den boplats där mormor Karolina hade bott och där han
tillbringat sina barndoms somrar. Hon var gift med en same som hette
Josef Huuva och vad han fick uppleva hos dem kom att sätta djupa spår
i honom.
När rennäringen här uppe vid slutet av 1800-talet drabbades
av en katastrofvinter förlorade morföräldrarna alla sin djur. De fick
pröva på ”länningens”, dvs nybyggarnas liv och försöka leva på
vad den karga lappländska naturen hade att ge. Vid Laukuluspa byggde de
en ”torvgamme” av fjällbjörkstammar och näver och av sten som de
hittade i omgivningen byggde de en öppen spis. Så småningom hittade
de i Alalahti längre upp efter sjön Laukujärvi en bättre bostad och
där byggde de sig hus och ladugård. Det var här som Elis fick sina rika
barndomsminnen och inte minst bidrog mormor Karolina med många berättelser
om dramatiska och mystiska händelser.
-
När jag blev vuxen ville jag
veta mer om fjällfolkets liv här i ödemarksgårdarna, kan Elis berätta.
Men det lilla som jag hittade i litteraturen skilde sig mycket från det
erfarenheter som jag hade fått som barn. –Jag började därför
forska genom att fråga ut de gamla som levde kvar, i vetskap om att
tiden var knapp. Hela tiden har den här forskningen gått hand i hand
med mitt måleri. Det kändes viktigt för honom att med sina
målningar
berätta om livet i den karga ödemarken.
Han kände en stark samhörighet
med folket här uppe och ville som konstnär inte ge sig ut som en
turist och måla fjälltoppar. Hans bilder är en hyllning till de människor
som inte ägde så mycket av det materiella och många gånger utsatts för
grova orättvisor men som ändå ibland kunde känna en lycka. Han har
ställt ut sina akvareller på många platser
i landet och för ett antal år sedan ägnades hans konstnärskap
ett halvtimmes långt program i TV. Han har bidragit till ett par stora
utsmyckningar på Kiruna sjukhus.
Elis Aidanpää är bosatt i västra utkanten av Kiruna på en plats han
låtit behålla det gamla namnet Karhuniemi som betyder Björnudden. I
ett litet museum som han låtit uppföra hemmavid har han ställt ut de
omkring 50 akvareller som Kaalasvuoma-sviten omfattar.
När Elis Aidanpää varit ute och visat sina bilder har han också med
en muntlig berättarbegåvning redogjort för verkligheten bakom den.
Berättat om sorgen som var en vanlig gäst hos människorna och om den
sammanhållning som var en förutsättning sör att man skulle klara
sig. Säkert har han påbrå från morbror Felix som gick mellan gårdarna
och fängslade lyssnare med en skådespelares skicklighet.
Skrivandet
har också sysselsatt honom genom åren och i böcker som ”Människor i polarmörkrets
och midnattssolens land” och ”Finnpojkens död och andra berättelser
från en svunnen tid” har han berättat om sitt folk här uppe. –Jag
grips ofta av en stark längtan till min barndoms människor som gjort
mitt liv så rikt, säger han. Känner en stark samhörighet med dem och
de finns med i nästan varje penseldrag jag gör. 
Om det mestadels
blivit vinterbilder han målat så har det naturlig förklaring: vintern
är lång här uppe. Men även vintern kan vara rik på färger, påpekar
han när vi en dag styr kosan till
Benjamin Fjällborgs gård i Kaalasluspa. När vi ger oss av håller
horisonten av svag ton av rosa, men bara ett par timmar senare har
himlen rullat upp som en jättelik blodapelsin. På hemvägen talar han
om det blåsvarta polarmörkret, ”kaamas”, som är både vackert och
skrämmande.
Text
av Nils-Eric Björsson
Kvällsstunden,
nr 26, årgång 64/02, fredagen den 28 juni 2002
|
