Vapengömman

Den härliga lediga sommaren var över. Hösten 1949 klev med raska steg in i det för oss ungar sorglösa livet i Solgårdarna. Luften var hög och de första små frostangreppen hade redan givit oss en föraning om vad som stod för dörren. De gälla barnrösterna ekade mellan husen, ackompanjerade av en och annan grövre stämma som oftast vid fel tillfälle brast i falsett och som avslöjande ett generande målbrott. Kvällarna blev längre med följande sysslolöshet. Alla våldsamma som lugna lekar, började vi tröttna på, kanske inte "gömme" vilken var en skojig lek, då det gällde att så listigt som möjligt gömma sig. Extra roligt var det om man kunde få en av de många tjejerna med sig i gömmet. Inte för att man visste vad man skulle göra med dem men "sköj" och spännande var det.

Det hände att vi drev omkring en del när inget annat fanns att göra. En kväll, klockan närmade sig åtta snåret och alla ungar hade blivit inropade av ängsliga mödrar. Trots all den relativa frihet vi hade var disciplinen väl intrimmad hos oss. Naturligtvis gällde inte detta med att vara hemma i tid oss tre, Lyxen 15 och Allan nyss fyllda 16 år samt jag 12 år, vi var ju näst intill vuxna. Den känslan var desto större hos mig, tänk jag fick vara med de stora "killarna". Bäst som vi drev omkring, sa Allan:
– Jag vet att hemvärnet har en hel del vapen förvarade uppe på Bjurslättskolans vind, skall vi försöka att komma åt dem?
Förslaget väckte en hel del entusiasm. Vi var inte på något sätt kriminellt belastade, men förslaget var inte desto mindre lockande. Tänk, ha ett eget gevär eller revolver precis som våra filmhjältar. Det vore något att "stajla" sig med. Man såg i andanom hur alla, och då särskilt tjejerna slogs om vår gunst det vore något det. Planer på tillvägagångssätt malde i våra huvuden. Jag höll ju mest med för man ville ju visa sig erfaren. Förtroendet var stort för Allans kunnande, han var något av en expert på så gott som allt vi ungar företog oss. Det var mycket som man lärde av honom inte bara bus, utan mycket annat man verkligen hade användning för senare i livet. Lyxen gick inte heller av för hackor när det gällde förslag och problemlösning.

Eftersom vapnen fanns på skolans vind, var ju den enklaste vägen över taket och in genom takluckan. Vilken av takluckorna det gällde eller var och om det fanns några vapen över huvud taget, var aldrig något vi tänkte på det var bara så. Vi antog att vapenförrådet fanns i den större byggnaden som var ansluten till ett något lägre hus. Det låga huset var fyra våningar och det högre var sex våningar högt. Hur kommer man upp på taket? Det fanns inga stegar eller andra anordningar för det ändamålet utefter fasaden. Vi, eller rättare sagt Lyxen och Allan kom på lösningen. Där var en åskledare bestående av en ca: åtta millimeter tjock kopparvajer som i sin tur var fäst med krampor efter fasaden upp över taket. Naturligtvis var det en uppgift för mig att klättra upp, utefter åskledaren och att på så sätt nå det hägrande taket med dess dolda skatter. Jag var liten, lätt och faktiskt stark för min ålder så valet var självklart. Jag hade dock någon liten fundering;
– Tänk om jag tappar taget och faller ner!
- Ingen fara, löd Allans trygga röst.
- Vi tar emot dig om du faller!
- Vi står ju alldeles under.

Inför ett sådant tryggt argument var min tvekan som bortblåst. Vig som jag var klättrade jag upp utefter fasaden. Uppe på 4:de våningen, slutade väggen för att övergå i "taksprånget", den del där taket slutade. Hängande i en arm hållande i åskledaren, där den försvann över tak-kanten trevade jag i luften tills jag fick tag i det "sotarräcke" som gick utefter kanten på takets ovansida, helt utom min synvinkel. Det var knappast att mina fingrar fick grepp om det. Men väl medveten om att Lyxen och Allan tog emot mig om det gick galet, släppte jag åskledaren och hängde således i fria luften med en hand hållande ett fruset järnrör, sotarräcket.
Snart fick jag tag även med den andra handen. Så hängde jag alltså, med raka armar fritt i luften med benen och med avgrunden under mig. Kanten på taket med hängrännan strax under verkade vilja pressa ur all luft jag hade och med en sista kraftansträngning, hävde jag mig i armarna upp och så var den delen klar.

Nu återstod den resterande biten. Att ta mig fram till takluckan, jag visste ju inte om den överhuvud taget fanns. Krälande upp över de frosthala tegelplattorna åter hållande i åskledaren som löpte upp mot takets spets, nådde jag så småningom själva takåsen.
Där efter var det lättare att krypa framåt. Jag såg relativt bra i det bleka månljuset men jag kan inte minnas någon taklucka, jag var antagligen så fixerad av att ta mig fram till den högre byggnaden att jag tydligen hade någon slags tunnelseende. Efter något tiotal meter var jag framme. Till min besvikelse, ändade det låga huset mot ena gaveln på det större. Det var en flera meter hög slät vägg som reste sig framför mig helt omöjlig att forcera. I det läget var jag tvungen att inse fakta – jag kom inte längre!

Nu gällde det att ta sig tillbaka hela vägen över taket, ner utefter åskledaren tills där den försvann över taksprånget. Väl så långt, hasande jag med bakkroppen ut över kanten liggande på mage där jag hängande fritt, trevade med fötterna för att på så sätt försöka känna var åskledaren var fäst i väggen. Detta var nog den farligaste delen på hela expeditionen men inte tänkte man på det inte. Jag hade ju misslyckats.
– Men jag undrar, hur jag skulle ha kunnat öppna en säkerligen inifrån låst taklucka, utan något som helst verktyg? När jag väl fick fäste i åskledaren på väggen var det enkelt att ta sig resten av vägen ner.

Det kom inga negativa kommentarer från mina båda kamrater utan de bara insåg att det hela inte funkade. Molokna knatade vi hemåt mot värmen och hemmets trygghet. Jag kommer inte ihåg hur jag var klädd på överkroppen men jag minns att jag för första gången i mitt liv bar långbyxor. De var bruna, med så kallade sillbensmönster och jag var så stolt när jag tog dem på mig. Hur de såg ut efter att ha krupit på ett sotigt, mögligt och isigt tak kan var och en säkert föreställa sig. Om mors änglalika tålamod brast när jag kom hem den kvällen... det minnet har jag i så fall förskjutit.

Arne

Start |  Luntarna |  Vapengömman |  Cykelkaos |  Sommarbarn