Tanken

O. du tanke, så hemlighetsfull, så öppen. Så skyddad, så naken.
Din snabbhet övergår allt förstånd. Ena stunden på månen,
bråkdelen av en sekund därefter i Afrika.
Du känner inte till platserna som du far till, du vet att de finns.
Du säger dig vara fri, men är ändå så bunden till den du tillhör.
Du är lärd att göra det din ägare vill du skall göra
men ändå har du hemligheter som enbart är dina.
Stundtals ger du dig iväg, ja till de mest förbjudna platser, utan kontroll.
Det är svårt att hålla dig bunden,
du flaxar och far helt som du själv bestämmer.
Du är lättpåverkad men ändå, självisk, romantisk men ändå så grym.
Du är du, så hemlighetsfull, ingen känner dig, inte ens du själv.

Arne

Väntan

Nu väntar vi våren, ja den är på gång
med ljuvliga dofter och klar fågelsång

Vi skönjer snart tider då ingen skall frysa
då minnet av vintern får oss att rysa

Då skall vi fröjdas, allt känns så lätt
vi njuter av värmen på alla de sätt

Ja den sortens glädje är helt i vårt tycke
då våren nått mognad i sommarens smycke

När dagarna fylls, - var nu helt ärlig
med sommarens värme, visst blir den härlig

Myggorna plågar, vad har vi som tröst
tiderna ändras, det kommer en höst

Och snart har vi åter en längtan så svår
vi kurar och fryser i väntan på vår

Arne

Kärlek

Att känna sin älskade nära,
att trycka henne mot sitt bröst,
att känna hjärtat slå, det är liv det är kärlek.
Det är den kärlekens brusande blodflöde
som motiverar hjälten att utföra oanade dåd.

I de stordåden glömmer hjälten bort kärleken
till sin medbroder, en kärlek förmer än den fysiska
en kärlek som även omfattar
den lille, den svage, den utslagne.

Då, först då, är man värd att kallas hjälte.
I sin osjälviska handling, ser man bortom det
egna jagets egoistiska vinning.
Då, först då, känner man den brusande känslan
av glädje, glädje av en annans lycka.
Det är liv, det är kärlek.

Arne

Begrundan i vårtid

Dagar har gått, dagar är kvar
spännande tider vi framför oss har.

När vårkvällar fyller vårt hjärta med spänst
då glömmer vi gärna allt illa som hänt.

Men nog minnes vi tydligt det vi har fått skåda
hur ondskan på jorden helt fritt har fått råda.

Den plågat och dödat från norr och till söder
så illa den gjort både systrar och bröder.

Men nu efter lång tid vi hoppas och tror
att mitt i eländet det varm kärlek bor.

En kärlek till människan, den är ju så dyr
ja den bör vi visa i vårtid så yr.

Arne

Längtan

Det spränger i bröstet,
något vill ut till friheten,
hjärtat, som vill såsom den glödande morgonsolen,
sprida ljus, ljus av frihet, som den längtande mänskligheten så hett åtrår.
Vilket hjärta kan, lik en sökare,
sträcka sig ut mot den maximala friheten, det oändliga Kosmos.

Den kvidande människan sträcker sig skälvande mot begynnelsen av sin åstundan
Den stjärnbeklädda rymden. Där finns ljus, se!
Se hur det gnistrar och lyser.
Ett mörkt träd skymmer sikten,
dess spretande grenar täcker likt fingrarna på en hand det mål som är så åtråvärt.

Inget syns, var är ljuset? Vad sker?
Enbart djup skugga, mörker.
Det längtande hjärtat tystnar, låter sig fängslas.
Den kvävande skuggan är Du själv.

Arne

Start      1      2      3       4       5