Den store

Den store han kommer med pompa och ståt,
den lille han säger - ursäkta, förlåt!

Den store han fnyser, - titta, så liten,
den lille han står där som vanligt i skiten.

Den store han tycker sig vara så duktig,
den lille han tar sig om pannan så fuktig.

Den store han glänser av fett ifrån steken,
den lille han tar inte alls del i leken.

Den store han leder det hela så morskt,
den lille han darrar i leder och brosk.

Den store han tänker, - jag göra nått borde,
den lille en tjänst, för det goda han gjorde.

Den store går fram som en ångande vält,
den lille han segnar av hunger, av svält.

Den store han säger - jag gav ju mitt stöd,
den lille han ligger där ändå så död.

Arne

Ensam

Ensam ! - Jag är så ensam. Som ett skadat fartyg på den ödsliga oceanen. Jag flyter, men har avgrundsdjupet under mig, beredd att suga ner mig. Vänner, de bedyrar att jag inte är ensam. Föga hjälper det mig, det är inte dom som är ensamma i min värld, ensamheten är min, enbart min. Jag söker mig ändå till gruppen av vänner.

Som en simmande brännmanet rör dom sig i människohavet, med sina trådar släpande efter sig, villiga att ge värme till en tröstsökande, ensam. -Kom vi skall hålla om dig, värna om dig, skydda dig. Du är inte ensam ! Det är kallt, jag fryser, det bränns. - Jag är så ensam.

Varför är det så svårt? Varför är tillvaron inte som jag vill? Jag försöker ju. - Är jag kanske egoistisk, självisk? Jag vill vara egoistisk, självisk. Kanske jag visar fel flagg på detta mitt livets fartyg? Alla är blinda för min signal, hör inget, förstår inget. Var är mina vänner? - Jag är så ensam.

Arne

Slanten

En kopparslant som liten pilt jag fann,
så rik jag blev, jag hela världen vann.

Nu kunde jag ju köpa, allt jag ville ha,
och ingen kunde någonsin, den glädjen från mej ta.

Jag gick som på moln, i lyckans rosa rus,
nu har jag säkert råd att köpa mor ett hus.

Min far jag lovade, allt emellan åt
jag vet ju vad han önskar sig, en vacker segelbåt.

Storebror till sist, i faran alltid när,
han skall får nåt fint, ett riktigt jakt gevär.

Nu när jag är vuxen, ibland jag ler i mjugg
vid tanken på min kopparslant, som ej var värd ett dugg.

Arne

En liten tröst

En tår så kall, på kinden rinner
ont det gör, när man så finner

man förlorat någon kär.
Någon som helt nyligen, var hos mig här.

Kan man trösta litet, under livets lopp,
då är det mycket möjligt, man gett ett litet hopp.

Hur skall man nu bli hel igen, hur skall man bli som ny,
på det man ej kan svara, för'n man sluppit sorgens dy.

Kan man se det hela med någon sorts distans,
Då kan man även se på döden med balans.

Arne

Start      1       2      3      4       5