När jag var sommarbarn 1948.

Som stadsbarn fick vi en möjlighet som dåtidens skolstyrelse hade ordnat med att komma ut på landet under sommaren. Där var det meningen att vi skulle leva med en utsedd bondfamilj. Tanken var ju god. Men vi solgårdsungar tyckte inte vi var i något större behov av sol och frisk luft. Vi var ju hela dagarna ute i den friska luften där vi bodde. Även sjöliv fick vi tillräckligt av tyckte vi, i och med Göta älv med dess för oss barn spännande miljö. Så inte var vi i behov av lantliv tyckte vi. Det var nog snarare föräldrarna som behövde lite avkoppling från oss. Så en dag, 11 år gammal, sattes jag, som var en av dem som ansågs behöva byta miljö, på tåget för transport till Nossebro en liten ort i Västergötland. Väl framme efter allehanda äventyr blev jag snart hemmastad. Fast hemlängtan var de första dagarna svåra. Jag hade ju aldrig varit hemifrån förut.

Det fanns en hel del barn i den omkringliggande bygden och det gällde för mig att visa min status. Jag vann snart de andras beundran. Jag kom från storstaden och var stark, smidig och jag backade inte för något. De barn som utmanade mig var det inga problem med, van som jag var hemifrån att "ta för mig". Vi hade väldigt roligt ihop och blev med tiden ett sammansvetsat gäng. Det hände säkert att man lärde dem ett och annat som inte lärdes ut i söndagsskolan. Men visst var livet fyllt med oskyldiga barnlekar.

Bonden som drev gården där jag bodde var snäll men också ganska sträng. Han hade förutom sin fru, 2 vuxna döttrar som fortfarande bodde hemma. Han hade ingen dräng vilket jag vid vissa tillfällen i stället fick vara. Man blev satt till hårt arbete vilket kanske inte var meningen men det var billigt för bonden, någon sorts lön fick man aldrig.
– Jo, kanske han försökte visa sin välvilja när min far en gång skulle komma på besök, han var för tillfället i trakten där jag hystes. Dagen till ära, det var en söndag, skulle det bjudas på ungtupp. Det var något av det finaste och bästa man kunde bjuda på vid den tiden och inte alls som dagens massproducerade kycklingar. Bonden hade många ungtuppar i en särskild del av hönsgården, tuppar som sedan skulle säljas, icke en föraktlig del av inkomsten till gården.
Nu fick jag det stora uppdraget att själv gå och nacka ett par ungtuppar. Detta innebar inte något problem för mig jag hade ju vid flertal tillfälle sett bonden göra det. Sagt och gjort.
Jag tog yxan, såg ut ett lämpligt "offer" och skred till verket.
– Underligt, jag fick ju inte fatt i den tupp jag hade utsett, han flaxade undan mina utsträckta armar och for kacklande iväg.
– Någon annan kanske?
– Inte! I ren ilska över mina misslyckanden högg jag vilt efter de stackarna. En vinge här ett ben där, snart hade jag nedlagt samtliga ungtuppar och bonden kom och undrade vad som stod på, där var ju ett väldigt liv. Så blev han tvungen att nödslakta hela beståndet. Pappa kom och blev bjuden på ungtupp i mängd, han smorde verkligen kråset. Det fanns ju ingen kyl eller frys på den tiden så det blev mycket ungtupp på bordet de närmsta dagarna, tillredda på allahanda sätt. Bondens ilska tonade så småningom bort och jag vågade återigen tänka på anat än att vara överdrivet snäll.

Jag kom på iden att bygga en båt av någon låda och en gammal barnvagn. Jag riggade även till en mast med ett segel tillverkat av ett uttjänt lakan. Det blev således en låda försedd med hjul och segel. En blåsig dag bar det iväg i vindriktningen utmed landsvägen. Med svällande segel gick det undan med bra fart tills vägen svängde. Fastän hjulen var svängbara for ändå "båten" rakt fram och där låg båten i diket och jag en bit ut i åkern.

Skam den som ger sig. På gården fanns en kviga med vilken jag var mycket god vän med.
Jag brukade klia henne och stå och prata med henne långa stunder, så hon var van vid mig och att jag ofta ledde henne till nya betesplatser. Denna gång var det lite annorlunda. Tjuderrepet som hon bar om halsen band jag i min f.d. båt, vilken nu blivit en vagn. Jag satte mig försiktigt i och med en lätt klatsch förväntade jag mig en stilla triumferande åktur över tunet. Men oj vad det for iväg. Kvigan sprang med full panik över väg, diken och åker.

Jag ramlade ganska omgående ur men kvigan fortsatte ända till skogs, där kärran fastnade i träden. Återigen fick bonden rädda resterna av vad jag orsakat och det tog lång tid innan kvigan lugnat sig och slutat darra. Mörbultad och blåslagen tog det mig ännu längre tid innan jag slutat darra inför en hårt luttrad och prövad bonde. Detta var ett par av alla de episoder som jag utsatte min omgivning för den sommaren, då jag mot min vilja var sommarbarn på en lantgård. Episoder som i min naturliga miljö knappast hade märkts.

Arne

Start |  Luntarna |  Vapengömman |  Cykelkaos |  Sommarbarn